Telefonen ryckte Elsa ur middagen. Hon lagade sällan mat till sig själv. På morgnarna nöjde hon sig med en kopp kaffe, åt lunch på ett fik på jobbet, och till kvällsmat drack hon ett glas filmjölk eller te med kakor. Om hon verkligen var hungrig stekte hon sig ett ägg. På helgerna åkte hon till sina föräldrar. Mamman gav alltid med sig matlådor – att vägra var som att förklara krig.
Elsa drack det sista av filmjölken när den påträngande melodin från mobilen ekade från rummet. Hon borde bytt den för länge sedan. Låten var irriterande, borrade sig in i skallen. Elsas tålamod brast. Hon ställde ifrån sig glaset och gick in i rummet. Okänt nummer, men när någon ringde så ihärdigt måste det vara viktigt. Hon svarade.
“Hej. Jag trodde nästan inte du skulle svara,” ljöd en välbekant röst i telefonen. Trots alla år som gått kände hon genast igen den. *Lägg på!* beordrade en inre röst.
“Snälla, lägg inte på. Jag måste prata med dig,” sa den före detta väninnan, som om hon läst Elsas tankar.
Elsa teg och väntade.
“Jag har ingen annan att vända mig till. Bara du kan hjälpa mig. Ge mig din adress, jag kommer. Det är verkligen viktigt,” tillade Maja efter en kort paus.
Något måste ha hänt. Maja skulle aldrig ringa utan anledning. För länge sedan hade de varit oskiljaktiga, men det var i ett annat liv.
“Okej, jag skickar adressen,” sa Elsa och lade på.
Hjärtat bultade oroligt i bröstet. Varför nu? Hon knappade in adressen med darrande fingrar. Maja svarade direkt: *Vänta.*
Elsa återvände till köket, diskade glaset och satte sig vid bordet.
I åratal hade hon försökt släppa alla tankar på sin före detta väninna. Hon trodde hon hade förlåtit, glömt, lagt det bakom sig. Men det här samtalet väckte plötsligt minnen som en lavin som rasade ner från bergen.
***
Mammans favoritfilm var *Höstsymfoni*. Sovjet hade fallit för länge sedan, men filmen levde kvar, lika aktuell som förr. Mamma hade döpt Elsa efter huvudrollsinnehavaren. Varje gång hon presenterade sig kommenterade folk genast filmen.
Till skillnad från skådespelerskan var Elsa inte särskilt vacker. Håret var ljust, precis som ögonfransarna, och ögonen små och grå. Hennes figur var också en källa till osäkerhet. Brösten var små, något hon kompletterade över. *”De växer nog*,” tröstade mamman.
Majas bröst däremot – höga och välformade. Hon bar dem med stolthet. Killarnas blickar fastnade på dem som om de var fastlimmade.
Varje sommar skickades Elsa till landet, till farmor. Byhushållet hade för länge sedan blivit ett sommarnöje. Bara fyra hushåll stannade kvar på vintern: farmor, granngumman tant Agda och två äldre par. Till tant Agda kom hennes sonson på sommaren, och med honom tillbringade Elsa alla sina somrar.
En sommar förändrades allt. Elsa såg inte längre pojken från barndomen framför sig utan en vacker tonårspojke, och hon vågade inte längre springa emot honom som förr. Men Elias var glad att se henne och bjöd henne genast med till ån, som om inget hade hänt.
De pratade hela vägen, men när de kom till stranden vågade Elsa inte ta av sig klänningen framför honom. Hon väntade tills han gick ner i vattnet, vände sig bort och slet snabbt av sig klänningen innan han hann se hur små hennes bröst var. De växte aldrig, trots mammans löften.
I slutet av augusti åkte alla hem. Det slog dem aldrig att de kunde byta adresser eller telefonnummer. Som om det fanns en outtalad regel – att livet på landet och i stan var två skilda världar.
Den sista sommaren innan sista året på gymnasiet kom inte Elias. Tant Agda sa att han åkt med sin mamma till Medelhavet. UtElsa stod där med hopknipet hjärta, och plötsligt insågade hon att det som en gång känts som en förlorad kärlek egentligen bara var en barndomsdröm – och att livet nu, med Vladimir och Albin, äntligen gav henne den trygghet hon alltid längtat efter.
