“Vi älskar dig, son, men besök oss inte mer.”
Ett äldre par hade bott hela sitt liv i ett litet hus, lika gammalt som de själva. Att flytta ville de inte.
På kvällarna brukade de minnas sitt liv, alla lyckliga stunder de delat. Barnen var sedan länge vuxna och hade egna familjer. Dottern bodde i grannbyn, så hon hälsade på ofta, och barnbarnen gjorde att det aldrig blev tråkigt. Men sonen hade flyttat långt bort och inte varit på besök på fem årupptagen med arbete och andra plikter, och ofta åkte han och hans fru utomlands på semester. Nyligen ringde Anders och meddelade att han skulle komma.
Föräldrarna blev överlyckliga. De började genast förbereda: fadern cyklade till affären för att handla mat, och modern funderade på vad gott hon kunde laga för att göra sonen glad. De räknade dagarna tills han kom. Anders hade nyligen gift om sighans första fru hade älskat att resa, så de skildes. Barn hade de inte fått, och nu byggde han upp ett nytt liv.
Anders anlände med bilen sent på kvällen, åt middag och lade sig genast att sova. Föräldrarna satte sig tyst bredvid honom för att bara få se honom, för att prata orkade han interesan hade tröttat ut honom.
Fadern sa glatt:
“Vår son ska vila ordentligt, och imorgon kan han hjälpa till att hugga ved, vi måste tömma ladugården och hämta en gran för att pynta huset som förr, för det är många år sedan vi hade en julgransk.”
Modern tillade:
“Och i förrådet måste vi laga golvet, annars går vi snart igenom.”
Fadern gick och lade sig, men modern kunde knappt slita sig från sin pojkerättade till filten, puffade till kudden.
På morgonen tände fadern i spisen så det skulle vara varmt när sonen vaknade. Modern steg upp och började baka bullar. Anders vaknade först vid lunch och sa att han inte sovit så gott på länge. Efter frukost satte han på tv:n och slog sig ner för att titta på en film.
Modern frågade:
“Anders, kan du hjälpa din far att hugga ved?”
“Mamma, jag är bara här några dagar, låt pappa värma bastun istället.”
De äldre föräldrarna hämtade vatten från brunnen till bastun utan ett ord.
Efter lunch bad fadern:
“Ladugården måste tömmas. Du är ung och stark, kan du inte göra det?”
“Vad tror du, pappa? Tror du jag inte är trött efter jobbet i stan? Jag kom hit för att vila, och nu tvingar du mig att arbeta.”
Efter bastun åt Anders, öppnade medhavd snaps och klagade på livet. Helan dag berättade han om sin dyra lägenhet, sin rashund, hur kvinnor alltid var omöjliga, och hur jobbet inte längre gav honom glädje.
Föräldrarna orkade inte mer och gick och lade sig. Anders kände sig förolämpad och sa att han skulle åka till systern, för här var det trist. Modern började gråta och bad honom inte köra, tog bilnycklarna. Anders hotade nästan att slå in dörrar, gick tillbaka in, satte på tv:n och skruvade upp volymen till max.
De äldre låg vaken, oförmögna att sova. Fadern gick in till sonen, såg att han redan snarkade, stängde av tv:n och lade sig igen.
Nästa morgon promenerade Anders i skogen. Han frös och återvände hem, glad över värmen och varmt te medan han satt i soffan. Igår mindes han inte. Men modern hade huvudvärk hela dagen.
Föräldrarna packade en påse med hemlagade godheter, och Anders tackade inte nej.
“Så mycket ni har packat! Min fru blir glad, hon har aldrig smakat så god sylt. Vi har allt i stan, men jag vill inte såra er, så jag tar med det. Jag glömde ge er nyårspresenter, men det gör inget, nästa gång tar jag med.”
Modern torkade en tår och sa:
“Besök oss inte mer, son. Vi älskar dig, oroar oss, men du kan ligga i soffan hemma hos dig självdär har du en tv som är dyrare och bättre än vår.”
Anders insåg att han sårat dem, men visste inte vad han skulle säga. Han skakade på huvudet, satte sig i bilen och åkte tillbaka till stan, där det vanliga kaoset väntade.
Ibland är kärlek inte nogman måste också visa respekt.
