VI ALLA DÖMDE HENNE Mila stod och grät i kyrkan – i femton minuter. Jag blev riktigt förvånad: ”Vad gör hon här, den där märkvärdiga tjejen?” Med Mila var jag inte bekant, men jag såg henne ofta – vi bor i samma hus och går i samma park. Jag med mina fyra barn, hon med sina tre hundar. Vi hade alltid dömt henne – vi, det vill säga mammorna på lekplatsen, tanterna på bänken, grannarna och förmodligen förbipasserande också. Mila var väldigt snygg, alltid modernt klädd och verkade ytlig samt självsäker. ”Jaha, nu har hon bytt karl igen,” muttrade tant Birgitta vid porten. ”Den tredje nu…” ”Hon har ju råd, pengar i överflöd,” instämde hennes kompis, tant Sonja, och sneglade avundsjukt när Mila hoppade in i sin lyxiga Volvo tillsammans med sin nuvarande pojkvän. Sonjas son, fyrtiofemåriga Micke, hade inte ens råd med en rostig gammal Saab. ”Bättre hon skaffade barn, klockan tickar,” la gubben Arne till. Men i frågan om att döma Mila var de alltid överens. Sen prasslade hela bänkgänget förnöjt om hur även denne Milas pojkvän hade stuckit, och konstaterade djupt: ”Så går det när man är lättfotad! Och det luktar säkert hund hemma hos henne!” Men mest ogillade henne vi mammor. Medan vi i trött svett jagade runt barnen över rutschkanor, gungor, buskar och soptunnor, spatserade hon lugnt runt med sina ”köttbullar på fyra ben” och verkade knappt bry sig – och ibland skickade hon oss ett snett leende som om hon ville säga: Ni skaffade barn, nu slipper ni inte undan, men jag – jag lever livet, räknar inga pengar till barnjackor och skor. ”Typiskt sån där barnfri,” sa min kompis Linda, trebarnsmamma. ”De där rika har sina knäppa hobbyer – hundar, katter, hamster,” nickade gravida Elin medan hon försökte plocka ner sin storasyster från ett träd. ”Bara egoistisk, vill bara resa runt och slippa ansvar. Själv har jag inte sett havet på sju år,” suckade Marina med fem barn. Och jag höll med allihop – till och med tanterna på gården. Tills jag fick springa efter min skrikande dotter Tonja som just ramlat på knä över hela parken. ”Har skaffat hundar, bättre om hon fått barn!” hördes plötsligt en röst från en äldre dam. ”Inte er sak!” vände sig Mila snabbt om. Hon ville nog säga mer, men höll tillbaka och gick vidare med sina irriterande hundar. ”Ohyfsad!” ropade tanten bakom henne. … Jag stod kvar några sekunder och såg på den gråtande Mila innan jag själv lämnade kyrkan. ”Vänta,” hörde jag plötsligt bakom mig. ”Snälla, vänta…” Mila kom ifatt mig på kyrkogården. ”Det är du som är ute i parken med fyra döttrar, eller hur?” ”Jag… Och du med dina tre hundar.” ”Ja. Kan vi prata lite?… Jag brukar se på er mammor med era barn och bli helt tagen, ni är så fina,” sa hon … och rodnade. ”Du?!?” utbrast jag förvånat. Nästan så jag fick lust att lägga till ”Barnfri, egoistisk och märkvärdig är du ju!” Men jag mindes hennes tidigare blickar… Så blev vi bekanta. Slog oss ner på en bänk. Mila pratade och grät. Det syntes att hon bara behövde någon att dela sin sorg med. Mila växte upp i en kärleksfull familj och har alltid velat ha många barn själv. Hon gifte sig av kärlek, men efter två missfall och läkarnas besked om barnlöshet försvann maken fort. Andra mannen gjorde exakt likadant. Mila kämpade länge mot sin barnlöshet och var nära att dö i en utomkvedshavandeskap. Sen dök en tredje kille upp… och försvann direkt när han hörde talas om eventuell graviditet – så fort pengarna och bilen förlorade sin lockelse. ”Jag hade gett allt för ett barn!” grät Mila. ”Jag trodde du gillade hundar,” fick jag ur mig. ”Ja, jag älskar dem,” log Mila, ”men det betyder inte att jag inte älskar barn.” För att stå ut med ensamheten skaffade Mila först Teo, sen blev hon tillfrågad att vara hundvakt åt Max, som blev kvar. Och Fenia räddade hon från gatan en vinter. Sorg i hjärtat, samlade hon på vänner med päls. ”Hon borde skaffa sig ett barn istället,” mindes jag tanten på lekplatsen. ”Klockan tickar,” hade gubben Arne väst när Mila gick förbi. Klockan tickade – Mila var redan 41, även om hon knappt såg ut som äldre än trettio. Hon bestämde sig för att adoptera. Ville bara ge sitt hjärta, oberoende av barnets ålder. Hon fastnade för sexåriga Kalle – eller rättare sagt han för henne. Han gick fram och frågade: ”Kan du vara min mamma?” – ”Det kan jag!” svarade hon. Men Kalle kunde inte adopteras – hans mamma, sjuk i schizofreni, hade fortfarande föräldrarätten kvar. ”Det var som ett slag i magen,” mindes Mila. ”Barnet lider, behöver en familj – och det får inte gå.” Sen mötte hon fyraåriga Lina, som redan flyttats tillbaka två gånger. Lilla Lina hade krypit efter sin ”mamma” som lämnade tillbaka henne och gråtit: ”Snälla, mamma, lämna mig inte! Jag lovar, jag ska vara snäll!” När Mila träffade henne, frågade Lina genast: ”Ska du också lämna tillbaka mig?” – ”Aldrig!” viskade Mila genom tårarna. Men även med Lina blev det problem – Mila nämnde inte detaljerna. ”Men det här barnet är min dotter och jag tänker kämpa för henne!” Den dagen kom Mila till kyrkan för första gången i sitt liv. ”Jag hade bara ingen annanstans kvar!” sa hon. En präst kom, Mila gick fram och de pratade länge; hon skrev ner något på ett papper. ”Allt kommer bli väl! Med Gud!” hörde jag prästen säga, och Mila gick leende därifrån… Vi gick hemåt tillsammans. ”Du tycker säkert jag är högfärdig och kall,” sa Mila. ”Men jag är bara trött på att ständigt behöva förklara mig. Jag har redan fått höra så mycket…” Jag svarade inte. Mila bjöd hem mig och flickorna att leka med hundarna nån gång. Jag tackade ja. Och jag kommer. Men lite senare. Just nu känner jag bara en enorm skam. Jag undrar: Varifrån kommer all den här smutsen i oss? Varför tror vi alltid det värsta om varandra? Och jag önskar så starkt att allt går bra för Mila, denna fantastiska kvinna som vi alla dömde. Att lilla Lina ska få hålla om henne och viska: ”Mamma!” och vara trygg i att aldrig bli bortlämnad igen. Och att glada, vänliga hundar – Teo, Max och Fenia – hoppar lyckligt bredvid dem. Och kanske, kanske händer ett mirakel: Mila får en fin man, och Lina får ett syskon. Sånt händer ju faktiskt. Och att ingen någonsin säger ett enda elakt ord mer till dem.

VI ALLA DÖMDE HENNE

Märta stod i kyrkan och grät. Det hade gått minst en kvart nu. Jag minns hur förvånad jag blev. Vad gör hon här, den där lyxiga typen? tänkte jag. Just henne hade jag aldrig föreställt mig i dessa heliga salar.

Vi kände inte varandra, Märta och jag, men jag såg henne ofta. Vi bodde i samma hus i Vasastan och promenerade alla i Vasaparken. Jag med mina fyra barn, och Märta med sina tre hundar.

Vi dömde alltid henne vi, alltså jag, andra mammor med barn, tanterna som satt på bänkarna, grannarna, och, vill jag tro, till och med förbipasserande.

Märta såg alltid fantastisk ut, klädde sig snyggt och verkade både bekymmerslös och självsäker.

Ser du, nu har hon bytt karl igen, muttrade Berit medan hon satt på bänken utanför porten.
Redan tredje på kort tid.
Ja, nog har hon råd så mycket pengar hon verkar ha, nickade hennes väninna Siv, och kastade en avundsjuk blick mot Märta där hon satte sig i sin dyra utländska bil med ännu en ny bekant.

Sivs son, 45-årige Anders, hade ännu inte ens råd med en gammal Volvo.

Hon borde faktiskt skaffa barn snart, tiden springer ju iväg, la gamle farbror Olle till. Vanligtvis emot tanterna i diskussion, men när det gällde Märta var alla överens.

Senare hörde jag hur hela bänkgänget skadeglatt viskade om hur också Märta blivit dumpad igen. Och de konstaterade, talande och allvarligt: Det är ju inte mer än rätt! Och hemma hos henne måste det ju lukta hund lång väg!

Men ingen ogillade Märta mer än vi mammor.

Medan vi kämpade oss svettiga efter barnen på klätterställningar, gungor, bland buskar, sopor och överallt där ett litet barns ögon kan leda och det kan vara precis var som helst gled hon fram elegant med sina jyckar och såg alltid ut att njuta, ibland rentav lite nöjd mot vårt håll. Blicken sa: Det blir så, när man lever för sig själv. Ni får kånka runt på barn och fundera om ni har råd med nästa overall till lilla Linnéa, medan jag tar för mig av livet. Ni gnisslar tänder över sparkontot, jag åker till Mallorca.

Sådär är de, de som bestämt att aldrig skaffa barn man ser det direkt, kommenterade min väninna Malin, själv småbarnsmor till tre pojkar.

De rika måste alltid ha sina hundar, katter och marsvin, nickade Maggan, gravid med tvillingar, samtidigt som hon försökte få ner sin vilda storasyster från ett träd.

Hon är säkert bara egoist och ids inte bry sig om barn, vill bara resa utomlands. Själv har jag inte sett havet på sju år, suckade fembarnsmamman Anna.

Jag höll med, med ett ja till både dem och tanterna på gården. Sen skyndade jag iväg för att plåstra om gråtande Vera som nyss slagit knät i gruset i lekparken.

Fy, vad många hundar. Hon borde skaffa ett eget barn istället, sa en tant högt en gång medan hon höll sitt barnbarns hand.

Det rör inte er! svarade Märta vasst där hon vände sig om. Hon såg ut att vilja säga mer, men hejdade sig och gick vidare med sina störiga hundar.

Oartig, muttrade tanten efter henne.

…Jag stod kvar en stund och såg på Märta som fortfarande grät där inne i kyrkan, sen gick jag ut.

Ursäkta, vänta lite! hörde jag bakom mig. Kan vi prata en stund?

Märta hann ifatt mig på kyrkbacken.

Det är du som alltid går i Vasaparken med fyra döttrar, eller hur?
Ja… Och du med dina hundar.
Precis. Kan jag få prata med dig en stund? Du vet, jag har alltid beundrat dig och de andra mammorna när ni är där. Jag har ofta tittat på era barn och blivit rörd, sa hon tyst och rodnade lite.

Du?! viskade jag häpen. Med nöd och näppe höll jag mig från att säga: Du som är barnfri, självisk och stekig! Minns så väl hur vi alltid tolkade hennes blickar mot oss

Så lärde vi känna varandra. Vi satte oss på en bänk. Märta började prata och tårarna rann. Det gick inte att ta miste på att hon länge velat dela sin berättelse med någon

…Märta växte upp i en varm och trygg familj. Hon hade alltid drömt om många barn. Gift av kärlek, men efter två missfall och läkarens dom ofrivillig barnlöshet tog hennes stora kärlek snabbt slut.

Nästa man försvann av samma orsak, men först försökte Märta i flera år med olika behandlingar. Hon överlevde knappast en utomkvedshavandeskap.

Den tredje dansade undan när han hörde talas om möjligheten till barn honom lockade bara Märtas lön och bil, och att bli pappa ingick inte i hans planer.

Jag hade gett allt för att få egna barn, viskade Märta.

Jag trodde du älskade hundar, sa jag fånigt.

Ja, jag tycker mycket om hundar, log hon. Men det utesluter ju inte att jag älskar barn.

För att inte känna sig så ensam skaffade Märta först Frasse. Sen bad en vän henne passa Melker under en renovering han blev kvar. Den tredje, Ebba, hittade Märta övergiven i vinterkylan som liten valp.

Jag mindes den där tanten: Bättre hon skaffat barn än alla dessa hundar.
Och gamle Olle som sa: Klockan tickar

Det gjorde den. Märta hade just fyllt fyrtioett men såg fortfarande knappt ut att ha fyllt trettio.

Hon bestämde sig för att adoptera ett barn. Litet eller stort, det spelade ingen roll, bara hon fick älska någon. Hon gillade sexårige Niklas direkt men det var egentligen han som tog initiativet. Vill du bli min mamma? frågade han. Ja, det vill jag, svarade Märta direkt.

Men Niklas fick hon inte. Hans mamma hade psykisk ohälsa, men var inte fråntagen vårdnaden.

Jag förstod ingenting, varför får barn må dåligt när det finns familjer som vill ta hand om dem?

Snart blev Märta presenterad för fyraåriga Elsa. Lilla Elsa hade blivit adopterad och lämnad tillbaka två gånger. Hon var vild och högljudd.

Folk på barnhemmet berättade att andra mamman fått släpa Elsa tillbaka, medan flickan låg på sina knän, grep tag i kjolen och ropade: Snälla mamma, lämna mig inte! Jag ska vara snäll!

När Märta träffade henne för första gången frågade Elsa: Skickar du också tillbaka mig? Aldrig någonsin! svarade Märta genom tårarna.

Men också den adoptionen stötte på bekymmer. Märta ville inte gå in på detaljer, bara att det är min dotter jag ska kämpa för henne!

Den dagen kom Märta till kyrkan för första gången. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen annars! sa hon.

Prästen dök upp, hon pratade länge med honom. Hon antecknade medan han pratade.

Allt kommer ordna sig, min vän! Gå med Gud, hörde jag honom säga. Märta log genom tårarna.

Vi gick hem tillsammans.

Du tror kanske att jag är högfärdig och stöddig, sa Märta, men ärligt talat är jag bara trött på alla fördomar. Jag har hört för mycket, det gör ont.

Jag blev bara tyst.

Märta bjöd mig och barnen att hälsa på en dag leka med hennes hundar. Jag tackade ja. Jag ska gå dit, men först när vi slickat våra egna sår.

Just nu kände jag bara skam.

Jag tänkte: Hur kommer det sig att vi dömer så hårt? Varför är det så enkelt att tro det värsta om andra?

Och mest av allt önskade jag, av hela mitt hjärta, att Märta, denna enastående kvinna vi alla dömt så hårt, i slutänden skulle bli lycklig. Att Elsa skulle krama henne, lägga ansiktet mot hennes bröst och säga Mamma! och veta att ingen, ingen någonsin skulle lämna henne igen. Och att Frasse, Melker och Ebba glada och trogna skulle skutta runt omkring.

Kanske händer till och med ett under: Märta skulle finna en riktigt god man, och Elsa få en bror eller syster. Man får tro på det, eller hur?

Och allra mest att ingen, aldrig mer, vågar säga ett ont ord till dem igen.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
VI ALLA DÖMDE HENNE Mila stod och grät i kyrkan – i femton minuter. Jag blev riktigt förvånad: ”Vad gör hon här, den där märkvärdiga tjejen?” Med Mila var jag inte bekant, men jag såg henne ofta – vi bor i samma hus och går i samma park. Jag med mina fyra barn, hon med sina tre hundar. Vi hade alltid dömt henne – vi, det vill säga mammorna på lekplatsen, tanterna på bänken, grannarna och förmodligen förbipasserande också. Mila var väldigt snygg, alltid modernt klädd och verkade ytlig samt självsäker. ”Jaha, nu har hon bytt karl igen,” muttrade tant Birgitta vid porten. ”Den tredje nu…” ”Hon har ju råd, pengar i överflöd,” instämde hennes kompis, tant Sonja, och sneglade avundsjukt när Mila hoppade in i sin lyxiga Volvo tillsammans med sin nuvarande pojkvän. Sonjas son, fyrtiofemåriga Micke, hade inte ens råd med en rostig gammal Saab. ”Bättre hon skaffade barn, klockan tickar,” la gubben Arne till. Men i frågan om att döma Mila var de alltid överens. Sen prasslade hela bänkgänget förnöjt om hur även denne Milas pojkvän hade stuckit, och konstaterade djupt: ”Så går det när man är lättfotad! Och det luktar säkert hund hemma hos henne!” Men mest ogillade henne vi mammor. Medan vi i trött svett jagade runt barnen över rutschkanor, gungor, buskar och soptunnor, spatserade hon lugnt runt med sina ”köttbullar på fyra ben” och verkade knappt bry sig – och ibland skickade hon oss ett snett leende som om hon ville säga: Ni skaffade barn, nu slipper ni inte undan, men jag – jag lever livet, räknar inga pengar till barnjackor och skor. ”Typiskt sån där barnfri,” sa min kompis Linda, trebarnsmamma. ”De där rika har sina knäppa hobbyer – hundar, katter, hamster,” nickade gravida Elin medan hon försökte plocka ner sin storasyster från ett träd. ”Bara egoistisk, vill bara resa runt och slippa ansvar. Själv har jag inte sett havet på sju år,” suckade Marina med fem barn. Och jag höll med allihop – till och med tanterna på gården. Tills jag fick springa efter min skrikande dotter Tonja som just ramlat på knä över hela parken. ”Har skaffat hundar, bättre om hon fått barn!” hördes plötsligt en röst från en äldre dam. ”Inte er sak!” vände sig Mila snabbt om. Hon ville nog säga mer, men höll tillbaka och gick vidare med sina irriterande hundar. ”Ohyfsad!” ropade tanten bakom henne. … Jag stod kvar några sekunder och såg på den gråtande Mila innan jag själv lämnade kyrkan. ”Vänta,” hörde jag plötsligt bakom mig. ”Snälla, vänta…” Mila kom ifatt mig på kyrkogården. ”Det är du som är ute i parken med fyra döttrar, eller hur?” ”Jag… Och du med dina tre hundar.” ”Ja. Kan vi prata lite?… Jag brukar se på er mammor med era barn och bli helt tagen, ni är så fina,” sa hon … och rodnade. ”Du?!?” utbrast jag förvånat. Nästan så jag fick lust att lägga till ”Barnfri, egoistisk och märkvärdig är du ju!” Men jag mindes hennes tidigare blickar… Så blev vi bekanta. Slog oss ner på en bänk. Mila pratade och grät. Det syntes att hon bara behövde någon att dela sin sorg med. Mila växte upp i en kärleksfull familj och har alltid velat ha många barn själv. Hon gifte sig av kärlek, men efter två missfall och läkarnas besked om barnlöshet försvann maken fort. Andra mannen gjorde exakt likadant. Mila kämpade länge mot sin barnlöshet och var nära att dö i en utomkvedshavandeskap. Sen dök en tredje kille upp… och försvann direkt när han hörde talas om eventuell graviditet – så fort pengarna och bilen förlorade sin lockelse. ”Jag hade gett allt för ett barn!” grät Mila. ”Jag trodde du gillade hundar,” fick jag ur mig. ”Ja, jag älskar dem,” log Mila, ”men det betyder inte att jag inte älskar barn.” För att stå ut med ensamheten skaffade Mila först Teo, sen blev hon tillfrågad att vara hundvakt åt Max, som blev kvar. Och Fenia räddade hon från gatan en vinter. Sorg i hjärtat, samlade hon på vänner med päls. ”Hon borde skaffa sig ett barn istället,” mindes jag tanten på lekplatsen. ”Klockan tickar,” hade gubben Arne väst när Mila gick förbi. Klockan tickade – Mila var redan 41, även om hon knappt såg ut som äldre än trettio. Hon bestämde sig för att adoptera. Ville bara ge sitt hjärta, oberoende av barnets ålder. Hon fastnade för sexåriga Kalle – eller rättare sagt han för henne. Han gick fram och frågade: ”Kan du vara min mamma?” – ”Det kan jag!” svarade hon. Men Kalle kunde inte adopteras – hans mamma, sjuk i schizofreni, hade fortfarande föräldrarätten kvar. ”Det var som ett slag i magen,” mindes Mila. ”Barnet lider, behöver en familj – och det får inte gå.” Sen mötte hon fyraåriga Lina, som redan flyttats tillbaka två gånger. Lilla Lina hade krypit efter sin ”mamma” som lämnade tillbaka henne och gråtit: ”Snälla, mamma, lämna mig inte! Jag lovar, jag ska vara snäll!” När Mila träffade henne, frågade Lina genast: ”Ska du också lämna tillbaka mig?” – ”Aldrig!” viskade Mila genom tårarna. Men även med Lina blev det problem – Mila nämnde inte detaljerna. ”Men det här barnet är min dotter och jag tänker kämpa för henne!” Den dagen kom Mila till kyrkan för första gången i sitt liv. ”Jag hade bara ingen annanstans kvar!” sa hon. En präst kom, Mila gick fram och de pratade länge; hon skrev ner något på ett papper. ”Allt kommer bli väl! Med Gud!” hörde jag prästen säga, och Mila gick leende därifrån… Vi gick hemåt tillsammans. ”Du tycker säkert jag är högfärdig och kall,” sa Mila. ”Men jag är bara trött på att ständigt behöva förklara mig. Jag har redan fått höra så mycket…” Jag svarade inte. Mila bjöd hem mig och flickorna att leka med hundarna nån gång. Jag tackade ja. Och jag kommer. Men lite senare. Just nu känner jag bara en enorm skam. Jag undrar: Varifrån kommer all den här smutsen i oss? Varför tror vi alltid det värsta om varandra? Och jag önskar så starkt att allt går bra för Mila, denna fantastiska kvinna som vi alla dömde. Att lilla Lina ska få hålla om henne och viska: ”Mamma!” och vara trygg i att aldrig bli bortlämnad igen. Och att glada, vänliga hundar – Teo, Max och Fenia – hoppar lyckligt bredvid dem. Och kanske, kanske händer ett mirakel: Mila får en fin man, och Lina får ett syskon. Sånt händer ju faktiskt. Och att ingen någonsin säger ett enda elakt ord mer till dem.