När någon ber mig att titta på katten, för vem vet om den har börjat gå på taket i gamla år, ser jag först inte på katten utan på människorna runt den. För om ett djur plötsligt uppvisar konstigt beteende beror det nästan alltid på någon annan.
Den här gången blir jag inkallad av granninnan Karin Andersson. Hon bor på andra våningen i en gammal radhusröd där väggarna på vintern blir kalla och blåser. Hon säger så här:
Det är en gammal tant med en katt. Förr kom någon förbi, nu bara brevbäraren. Hon säger att allt är okej, men skulle du titta Katten sitter varje dag klockan fem vid dörren och rör sig inte. Den sitter bara där i timmar. Och hon låtsas som inget.
Jag går med.
Dörren öppnas av en liten tant med prydlig frisyr och en yvlig ylleväst med långa knappar. Bakom henne står ett skåp med porslin, en trälåda med små parfymflaskor och en gammal SRP3radio som i tio år bara spelar samma kanal. Det luktar bovete, mynta och något annat svagt men väldigt bekant.
Hej Du måste vara den där veterinären? Kom in, men ta av dig skorna, det är kallt.
Jag är veterinär, ja. Var är katten?
Han är blyg. Gick under stolen. Så här är han: gillar inte gäster, men sina egna får han ligga på. Han kommer bara fram på natten och exakt klockan fem.
Jag minns genast klockan fem. Jag frågar inte om det är morgon eller kväll, men jag kommer ihåg det.
Katten ligger verkligen under stolen. En röd, knubbig katt på minst tio år. Näsan torr, morrhår som antenner, ögonen fyllda av förvirring som om den frågar: Vem är du och vad gör du i mitt bo?
Jag sätter mig på en vadderad puff, den där gamla puffen ur 70talshemmet, och Karin börjar prata själv:
Allt går efter schema. På morgonen äter vi gröten, sen tittar jag på TV, och han sitter på fönsterbrädet. Men klockan fem sitter han vid dörren. Alltid.
Varför just fem?
Barnen brukade ringa klockan fem. Förr. Nu ringer de inte, men han väntar ändå.
Du säger att han är okej Hur har du själv det?
Jag? Jag har det jag behöver. TV:n funkar, bovete finns. Vad mer kan man begära?
Katten kliver ut från under stolen, inte mot mig utan mot dörren. Han kontrollerar om handtaget knarrar. Sedan lägger han sig på mattan och lägger huvudet på ett varmt veck av en yllekappa som ingen verkar lägga undan.
Han väntar, säger Karin. Kanske tror han att de kommer. Jag stör inte. Låt honom hoppas.
Jag håller tillbaka en föreläsning om att katter egentligen inte väntar utan bara gillar rutin. Jag säger inte att han behöver mer aktivitet, nya leksaker eller berikad miljö. För det här var ingen vanlig katt och ingen vanlig ålderdom. Det var något annat.
Det kändes som om de två hade ett hemligt samförstånd: Vi sitter här så ingen märker hur tiden går.
När jag går är Karin förtjust och säger:
Kom förbi om du är i närheten. Jag kan baka en paj. Eller bara så. Katten blir glad.
Jag nickar.
Sedan slår jag mig för att också kanske vill ha en paj.
Två veckor senare kör jag genom området med en katt på vätskebehandling efter en operation. Plötsligt inser jag att jag tänker på Karin oftare än på hälften av mina andra bekanta.
Varje läkare har patienter som man gärna återvänder till. Inte för att de är spännande, utan för att de är tysta. Tystnaden är som i ett bibliotek: den skrämmer inte, den värmer.
När jag trycker på porttelefonen blir hon inte förvånad.
Pajen är inte färdig, men teet väntar, svarar hon bara.
När jag kliver in sitter katten redan vid dörren, på samma ställe, på samma veck. Det känns som om allting är en paus för ett andetag.
Han är både min klocka och min kalender, säger hon. Om han inte spinner på morgonen är det måndag. På måndag mår jag dåligt.
Hon skämtar inte. Hon talar som hon menar.
Jag förstår: Karin och katten har tur. De har en ärlig relation. Katten lovar inget, den är bara där. Och hon ljuger inte om att allt är perfekt. Hon häller bara mjölk varje morgon.
Vet du, säger hon plötsligt, jag hade en gammal klocka med en hackspett. Min man lagade den på vår första vinter tillsammans. Sen tog jag bort visarna, för det gör ont att se tiden gå när man är ensam.
Klockan hänger nu utan visare. Men varje dag klockan fem sitter katten vid dörren.
Jag stirrar på den rödgröna, lata, tjocka buddisten på mattan och inser att vi människor bygger hela system för att påminna oss om det viktiga. Vi sätter alarm, fyller kalendrar, ställer timers.
Djur bara sitter. De väntar. Och det räcker.
Jag frågar om barnen ringer.
Sällan. De är bra, men har sina liv. Jag har bovete och en katt. Och du, doktor.
Jag är ingen doktor. Jag bara gillar att lyssna.
Då är du bättre än en doktor.
Jag sätter mig bredvid katten innan jag går. Han rör sig inte. Bara svansen vickar som en antenn.
Jag rör vid kappan. Den är kall men doftar fortfarande liv inte sorg, utan förväntan.
Vad om de kommer? frågar Karin plötsligt.
Vad om, svarar jag.
Bara katten märker först. Han är som en radar. I går morgon satt han vid dörren, jag spillde teet och tänkte att det var en överraskning. Men det var grannen.
Vi skrattar, men som två personer som inte har skrattat på länge.
När jag går ut börjar snön falla. Den där mjuka, knaprande snön som inte skriker utan susar försiktigt.
I det suset hörs en röst:
Snart.
Jag kommer tillbaka med tomma händer, utan urinprovspaket, bara för att vara där. Ibland kallar patienterna inte på grund av sjukdom utan av ensamhet. Och du som veterinär botar inget, bara kontrollerar att ögonen ser levande ut.
Den dagen öppnar Karin dörren snabbare än vanligt.
Jag visste det. Idag har han suttit vid dörren sedan gryningen, säger hon.
Katten går förbi som om den vore en möbel, sätter sig vid skåpet och mjauar inte.
Han brukade sova vid min mans fötter, precis där, i knävecket. När han dog hon pausar han fortsätter lägga sig där. Jag ville först flytta honom, men sedan förstod jag att han håller en plats för honom.
Vi sätter oss och dricker te.
Jag hittade en gammal fotoalbum. Där är vi på sommarstugan med barnen. Vill du se?
Jag vill, inte för att jag gillar album, utan för att när någon tar fram minnen blir personen renare, tydligare.
På en bild sitter min man i en solstol, och vid hans fötter sitter katten. Samma katt, bara lite rödare, med en smalare svans, fem år yngre.
Texten under bilden: Sommaren, pappa, Villy och hallon.
Bredvid står en flicka med lockiga flätor.
Det är Alva, den yngsta. Hon älskade katten mest. Nu har hon egna barn, egna katter Men jag tror hon skulle känna igen honom om hon såg honom, svarar Karin.
Några dagar senare ringer en främmande röst.
Ursäkta, är du veterinären Petr? Jag hittade ditt nummer på min mammas kylskåp. Det är Alva, min dotter.
Ja, vad kan jag hjälpa till med?
Jag undrar är den katten Villy? Är han fortfarande hos er?
Ja, han är här.
Tystnad.
Jag hittade bara ett foto och insåg att han är den enda som aldrig har lämnat oss. Inte ens på sommarstugan.
Ja, han sitter fortfarande vid dörren varje dag.
Klockan fem?
Klockan fem.
Helgen kommer och Karin öppnar inte dörren omedelbart. Jag börjar bli orolig när låset klickar.
Ursäkta, mina händer skakade. Jag grät igår, svarar hon.
Katten sitter i ett hörn med ett rött halsband, nytt med en rosett.
Det är Alva som tog med honom. Hon kom med sonen.
Paus.
Sonen är som katten. Tyst. Lyssnar bara. Sen säger han: Jag kommer alltid minnas dig.
Karin gråter igen, men nu är det inte smärtsamt.
Jag går hem senare än vanligt. När jag vänder mig om ser jag katten i fönstret. Han tittar på mig, som om han vet att någon av oss ska återvända om och om igen, tills tystnaden blir helt eller värmen blir för stark.
VETERINÄR – Specialist för djurens välbefinnande i Sverige
