Nickan kunde aldrig riktigt hitta sin plats i livet. Hon närmade sig fyrtio, men var fortfarande ensam. Gud hade inte snålat med gåvor: hon var både begåvad och vacker. Jobbet var bra och lönen hög, men kvinnlig lycka hade hon inte smakat.
Nickans föräldrar, Ann-Britt och Ivan Marklund, var mycket bekymrade för sin dotter. De stöttade henne mestadels känslomässigt, för ekonomiskt klarade hon sig bättre än de gjorde själva. Ändå tackade de alltid nej när Nickan ville hjälpa dem.
Bo kvar hos oss, älskade barn. Här finns plats för oss alla! Pengarna behöver du sedan när du hittar din lycka, sa Ann-Britt och Ivan ofta.
Varje kväll tyckte de synd om Nickan när hon kom hem från jobbet, trött och med hängande axlar.
Ingen bryr sig om dig, stackars vän, förutom jag och pappa, suckade mamman.
När vi inte finns längre blir det tungt för dig! Vem ska du då prata ut med? Du måste finna din lycka, dotter! lade Ivan till.
Och så slog de sig ner alla tre framför tv:n, kväll efter kväll, år efter år letandes efter lyckan via fjärrkontrollen! Lika tråkigt var det varje gång, och gäspningarna var många.
Särskilt konstigt kändes det när pappan sa: Tänk när vi är borta! Nickan var ändå född när Ann-Britt och Ivan var blott nitton de hade gift sig av innerlig kärlek. Det kändes för tidigt att prata om döden.
Redan under studietiden hade Nickan träffat en kille Valter. Han var storväxt och lite klumpig. Ofta råkade han välta något, tappa ett glas eller snubbla på mattan.
Ann-Britt brukade skämta och kallade honom Valter-sönderslagna tallriken eller katastrofen på två ben.
Ivan brukade skoja och gå bredbent över vardagsrumsgolvet, vifta med armarna och låtsas fånga saker som ramlade, precis som Valter.
Nej, älskling, han klarar sig aldrig i livet: vad han än tar i går itu! Det är inte din lycka, flicka lilla, försökte de vänligt styra Nickan bort från Valter.
Droppen urholkar stenen: så småningom började även Nickan se Valter som ett hopplöst fall.
Men föräldrarna misstag sig. Valter tog examen och öppnade en egen advokatbyrå. Han gifte sig med en kvinna som tyckte att hans tafatthet var charmig. Valter behövde bara svängrum, så de köpte ett hus utanför staden istället för att trängas i lägenhet.
Nickans lycka går där ute nånstans, vi måste bara hitta den! tröstade sig Ann-Britt och Ivan själva och Nickan förstås.
Familjen var i grunden god och sammanhållen. Några månader tidigare hade de alla rest till Thailand tillsammans. På kvällarna älskade de att titta på foton skrattade åt minnen från semester, långa måltider och soliga dagar. Vilken härlig resa det var!
Där hade Nickan också mött en man, Roman, från Vitryssland. Men även denne beundrare fick smaka föräldrarnas sedvanliga humor:
Titta här, som en blixt från klar himmel har vi fått en romans med Roman från Vitryssland! ropade Ann-Britt glatt.
Ivan stoppade en kudde under skjortan och lufsade genom hotellrummet, skojade om hur stor han tyckte Roman var.
Nickan blev sårad på Romans vägnar. Han var inte tjock han var bara bastant. Han kunde berätta allt om stjärnhimlen, och på kvällarna visade han Nickan stjärnorna vid stranden. Nickan trotsade sina föräldrars åsikter och gav honom sitt nummer innan hemresan.
När de var hemma i Stockholm och Ann-Britt hörde att Roman och Nickan fortsatt ha kontakt, deklarerade hon:
Semesterromanser är futtiga, de leder aldrig till något gott!
Det spelade ingen roll att varken Roman eller Nickan hade någon annan familj det var kärlek på semestern och därmed dömt att misslyckas.
Sök din lycka, du vet väl att vi alltid vill ditt bästa! Du kan alltid räkna med oss, älskade flicka! försäkrade Ivan kärleksfullt.
På sommaren åkte de tre ut till sommarstugan i Sörmland. Sjön, grönskan, eftermiddagste under äppelträdet. Grillkvällar vid uteplatsen. Allt var hemodlat och grannarna dök ofta upp på fika. En dag kom grannen Stig med sin son Dennis och sitt barnbarn Anton en pojke på fem.
Båda två var ljushåriga, blåögda, fräkniga och med öron som stack ut lite från huvudet.
Grannarna berättade att Dennis fru hade lämnat honom och gått till någon affärsman. Affärsmannen ville inte veta av pojken, eftersom han var sin far upp-i-dagen. Hade han varit lik mamman då kanske! Men en liten knatte som påminde om pappan ville han inte ha i sitt hus. Så Dennis blev ensam med sin son.
Nickan tyckte genast om dem båda. Det fanns något varmt och ömt i deras sätt, och det slog gnistor mellan Dennis och Nickan. Anton sökte sig till henne med hela sitt hjärta.
Men Ann-Britt kunde inte låta bli att skoja om dotterns sympati:
Dennis har ätit upp all morot, men lämnat en kvar! Säkert bjöd hans föräldrar in honom hit bara för att presentera honom för dig! Men vad ska du med en karl och påhäng till?
Han är en förlorare! Vilken kvinna lämnar en bra man, dessutom med litet barn? deklarerade Ivan.
Men för första gången stod Nickan emot sin far.
Nej pappa, det är just så det är: en kvinna lämnar bara barnet till en bra man i trygghet att han klarar det att han fostrar och inte super bort allt!
Nej, Nickan, det är inte din lycka! Vi vill gosa med egna barnbarn, inte andras! För att hålla små händer och höra små fötter springa i huset…
Ivan och Ann-Britt drog sig undan, slutade prata med grannarna och berättade ut sin hjärtans mening. Stigs familj fick höra nya och bittra sanningar om Marklunds som de aldrig hört förr. Det blev slut med samkväm och kvällsfika i trädgården.
Sommaren blev till ett ändlöst vemod för Ivan och Ann-Britt där under äppelträdet, där de fortsatte dricka sitt te och sucka över varför Gud inte gav Nickan kvinnlig lycka.
Men Nickan älskade både Dennis och lille Anton av hela sitt hjärta och hon älskade också sina föräldrar, ville inte göra dem ledsna, och skämdes nästan för att bli kär i fel slags man inte alls den de fantiserat om. Så när sommaren tog slut flyttade de tre tillbaka till lägenheten i staden.
Föräldrarna älskade förstås dottern lika mycket, men i mörka höstkvällar nämnde de aldrig Dennis eller Anton varken på skoj eller allvar.
En dag såg Nickan en liten rödhårig kattunge som kurade under däcket på en bil. Stackaren försökte gömma sig för regnet, röd, blöt och ledsen. Han jamade hjärtskärande. Han hade ingen mamma precis som Anton, tänkte Nickan. Och ingen annan i hela vida världen. Han satt där, dumdristigt under hjulet, som helst av allt kunde börja rulla när som helst och krossa livet han knappt hunnit börja leva.
Instinktivt sträckte Nickan fram händerna, tog försiktigt upp det lilla livet och stoppade in honom under sin jacka. Det spelade ingen roll hur smutsig och blöt han var hennes viktigaste önskan var att ge värme.
Nickan tog hem kattungen, torkade honom, hällde upp lite mjölk i en fat.
Hon satte sig på köksgolvet och såg på när kattungen girigt slurpade i sig mjölken, hans lilla rosa tunga svängde upp och ner som en miniatyrspade med propeller.
Stackaren, han är ju hungrig! tänkte hon.
I dörren stod Ivan Marklund med en tidning, och med honom Ann-Britt. Medan de betraktade ovälkommen gäst förmörkades deras ansikten av förvåning och oro.
Vad ska vi nu göra med den här? undrade de.
Kattungen var mätt och gäspade tillfreds. Sedan letade han sig fram och valde ut en plats på köket och gjorde en liten pöl.
Nickan hann knappt ta fram en servett innan Ann-Britt började skrika:
Få bort det där skrället genast! Den kommer kissa över hela huset, klösa sönder möbler och tapeter! Ivan, säg till henne! Vårt hem är inget loppmarknad för loppor!
Visst, hela lägenheten kommer ju lukta katt! Livet är över om vi tar in detta hit! höll Ivan med.
Men mamma, pappa, han är ju så liten! Vi köper en klösbräda, lär honom gå på låda! Ser ni inte hur söt han är? försökte Nickan.
Hon förstod verkligen inte vad det lilla livet kunde skada. Ingen i familjen hade allergi och lägenheten var så stor att man nästan kunde spela bandy där.
Nej, nej och åter nej! Den där vill vi inte ha! rasade Ann-Britt.
Lyssna Nickan, jag förstår att du tycker synd om honom. Lämna in honom på katthem. De tar emot hemlösa djur. Vill de inte ta honom får du hota med att skriva i tidningen om det! röt Ivan, viftande med tidningen.
Utan ett ord tog Nickan upp kattungen, tryckte honom mot bröstet och slog igen dörren bakom sig.
Det värkte i bröstet. Hur hade det blivit så här? Vid fyrtio hade hon inget eget varken barn, man eller ens ett eget tak över huvudet. Inte ens sitt eget liv! Hon kunde inte ens få behålla en kattunge om hon ville! Nej, hon behövde ett eget hem, om så bara ett litet rum. Ett ställe där hon fick vara sig själv, bara hon själv.
Istället för att gå till katthemmet svängde Nickan in på första bästa mäklarbyrå. Snabbt hittade de en etta där husdjur är välkomna var tydligt utskrivet på kontraktet. Det blev Nickans första egna hem.
Det första hon gjorde var att köpa kattlåda, korg och skålar till sitt lilla fynd. Veterinären som såg till kattungen berättade att det var en hon och att hon var kanske två månader. Nickan döpte henne till Smulan. På en gång kände hon sig, om inte mycket, så ändå lite lyckligare. Varje gång hon såg på Smulan, tänkte hon på Anton och hans far Dennis.
En dag ringde det plötsligt. Nickan hade aldrig väntat sig det samtalet för Ivan och Ann-Britt hade faktiskt hunnit gräla ordentligt med grannarna. Men Dennis ringde likafullt:
Hej! Hur är det? Anton vill säga något till dig.
Nickan log och såg framför sig Antons fräknar och hans nyfikna ögon.
Nickan! Vi saknar dig! Kan du komma och hälsa på oss? Pappa och jag väntar på dig! hördes barnets röst i luren.
Jag kommer. Men jag är inte ensam längre… Får jag ta med min kattunge? frågade Nickan.
Ta med hela cirkusen om du vill! ropade Dennis med ett skratt. Säg bara adressen, vi hämtar dig!
Så fann Nickan till sist sin lycka. Mot allas förväntningar blev hon lycklig med Dennis, Anton och lilla Smulan. Och snart får Anton ett syskon om det blir bror eller syster spelar ingen roll.
Föräldrarna har Nickan inte glömt. Hon älskar dem lika mycket än. De kommer alltid vara hennes mamma och pappa. Hon ringer Ann-Britt och Ivan ofta. Bara för att säga att allt är bra att hon har funnit sin lycka.
Lyckan blev inte alls som de drömt om men den är hennes.
Maybe, en dag, kommer Ivan och Ann-Britt förstå och förlika sig med hennes sorts lycka. Och då får även de kanske chansen att hålla små barns händer och höra hastiga små fötter tassa över golvet…
