28 december
Jag skyndade mig hem genom Uppsala med tunga matkassar i händerna. Tankarna snurrade vad skulle jag laga till middag? Jag måste se till att pojkarna får mat, och med den yngste måste jag hinna med matteläxan.
Redan på avstånd såg jag blåljusen. En ambulans stod parkerad framför vårt hyreshus. Hjärtat slog dubbla slag. Tänk om något hänt min man, Henrik, som varit ganska krasslig senaste tiden? Hade det blivit så illa att han behövde akut vård?
Ska ni till femtonde lägenheten? frågade jag med skakig röst chauffören.
Nej, fjortonde. En äldre dam har blivit dålig, svarade han.
Lättnaden sköljde över mig. Då var det inte oss de skulle till. Det måste vara vår granne, fru Nina Andersson. Stackars henne, hon är ju helt ensam nu när hon är närmare åttio.
Hennes katt då? tänkte jag när jag gick trapporna upp. Om de tar in Nina på sjukhus, måste någon se efter lilla Smulan.
Utanför Ninas dörr var det fullt av folk. Dörren stod på vid gavel, det låg bårar i hallen, och Henrik hjälpte en ambulanskille att stötta upp Nina.
Föraren kommer snart upp, vi fixar det ihop, sa ambulanssjuksköterskan.
Nina lyste upp när hon såg mig:
Vera, de tar in mig till sjukhuset nu. Här nyckeln! Ta hand om Smulan åt mig, snälla. Maten står på diskbänken, kattlådan är redan fixad och behöver bara tömmas en gång om dagen. Hoppas jag hinner hem till nyår.
Hon räckte mig nyckeln, och jag tog den i min hand.
Självklart ser jag efter henne. Krya nu på dig! sa jag och smekte hennes hand.
Du får inte röra på dig, Nina, sa sjuksköterskan vänligt. Där, nu hjälps vi åt
Vänta! Vänta lite, Vera jag har en sak till att be dig om. På hallbordet ligger en lapp med ett telefonnummer. Ringer det riktigt illa till, ring det numret. Det är min dotter, Siv. Vi har inte pratat på många år vi bråkade.
Jag lovade att allt skulle lösa sig. När ambulansen rullade iväg tog jag lappen, såg till att Smulan hade allt hon behövde, och låste dörren.
Senare, när Henrik kom in till oss, sa jag:
Tänk så många år vi bott här, och ändå visste jag inte att Nina har en dotter.
Nej, jag har då aldrig sett ett enda barn hos henne, svarade Henrik. Blir det middag snart?
Jag suckade och vände mig mot sysslorna. När vardagskaoset lagt sig, pojkarna somnat och kaffekoppen var fylld, plockade jag upp lappen med Sivs nummer. Klockan var mycket, det var ändå för sent att ringa nu. Sannolikheten att någon obekant släpps in på sjukhuset så dags var dessutom minimal.
Nästa dag, när jag kom för att tömma Smulans kattlåda, satte hon sig på mina knän och spann, men tvivlet gnagde: Skulle jag verkligen ringa Siv? Ville hon ens veta?
Till slut bestämde jag mig:
Hallå, är det Siv? sa jag när hon svarade Du känner inte mig, men jag bor granne med din mamma. Hon blev hämtad med ambulans igår, det vore nog bra om du hälsade på.
Jag har inget att göra med den där kvinnan! Hon har inte varit min mor på många år, sa Siv bryskt.
Snälla du, vad än som hänt Nina kanske inte kommer hem mer. Hur kan du vara så hård?
Du har väl inget med det att göra, fräste hon.
Du är hjärtlös! Om jag bara kunde få se min mamma en minut till, skulle jag ge halva livet för det! Tänk på det. När hon är borta förstår du nog Jag tog själv hand om min sjuka mamma i sex år. Det var tufft, ibland outhärdligt. Men nu har hon varit borta i snart tio år och jag önskar hon fått leva, liggande eller inte, i många år till.
Jag lade på. Ilskan kokade.
Nå, Smulan, blir det så att din matte inte kommer hem så får du flytta in hos oss. Du får nog stå ut med vår Max också, hoppas ni kan samsas. Jag ringde sjukhuset idag Nina är fortfarande svag
Dagarna gick, vintern mörknade, och snart nalkades nyår. Henrik och jag var ute och handlade sill och prinskorv, och han bar på en tät gran.
Håll upp porten för oss! ropade jag när två kvinnor höll på att gå in i trappuppgången. Henrik, kom!
Jag slängde en blick på kvinnorna. Hjärtat hoppade till det var Nina, med arm i arm med en något yngre kvinna.
Men! Är det verkligen? Nina! Har du blivit utskriven?
Javisst, de lät mig komma hem, så jag får fira nyår här. Får jag presentera min dotter Siv du känner ju henne redan, på sätt och vis?
Siv log, generad men lättad:
Vi har redan pratat i telefon.
Vi tog oss upp till våning tre tillsammans. Siv ledde försiktigt sin mamma och log mot mig:
Tack. Du fick mig att tänka till. Jag kommer gärna över på fika, om det passar?
Givetvis! svarade jag, fortfarande förvånad.
Redan efter en halvtimme ringde det på dörren och Siv stod där med en prinsesstårta under armen. Medan vi drack kaffe berättade hon:
Tänk, det var tio år sen vi bråkade och idag minns jag knappt varför. Mamma har alltid haft lärarhatt på sig även hemma den där gången gick vi nog båda för långt. Sedan bytte vi bara några ord när vi grattade varandra på namn- eller födelsedagar.
Jag sa en gång att det vore bättre att hon försvann, om hon ändå bara skulle tjata.
Men efter ditt samtal, Vera, blev jag rädd rädd för att stå ensam kvar utan någon mamma på jorden. I två dagar snurrade dina ord, sedan åkte jag till sjukhuset.
Och vet du, efter mitt besök blev Nina genast bättre. Jag kommer aldrig att släppa taget om henne igen!
Hon kramade oss och gick tillbaka in till sin mamma.
Henrik såg på mig när hon gått:
Vad sa du egentligen till henne?
Bara sanningen, älskling. Det är nog bara den som kan öppna ögonen på folk ibland. Tänk, du glömmer väl inte att ringa din egen mamma? Eller ska vi rentav fira nyår tillsammans med henne? Det är ju bara en mamma vi har här i världenHenrik log snett och drog armen om mig.
Ja, tänk om det bara behövs ett samtal. Så små saker egentligen, men så svårt ibland.
Den kvällen spred sig doften av gran och stearinljus i hela lägenheten. Smulan hoppade vant upp i min famn och la sig till rätta, medan pojkarna ritade nyårsraketer och fnissade åt tanken på att fira tillsammans med farmor. Från våningen intill hördes dova, glada röster. Siv och Nina sjöng tillsammans av någon märklig anledning en gammal barnvisa och det lät som om tiden själv vek undan för deras skratt.
När klockan närmade sig tolv samlades vi alla i trapphuset, ett oväntat litet gäng: vi, pojkarna, farmor med nybakta bullar under armen, Nina och Siv. Någon hade med sig en termos glögg, någon annan en ask gelehallon. På tolvslaget öppnade någon ett fönster och vi såg ut mot stjärnorna medan raketer sprakade över Fyrisån.
En nyårsnatt fylld av försoning, värme och hopp. Siv höll sin mammas hand och såg, nästan förvånad, på oss andra:
Jag trodde aldrig det kunde bli så här, sa hon. Men ibland får man tydligen en andra chans.
Jag log mot henne och tänkte på Smulan, på samtalen som aldrig blev av, och på hur mycket som faktiskt är möjligt när någon tar första steget.
Ett nytt år låg framför oss. Vem vet vad som väntar? Men just nu, bland granbarr, skratt och vänliga händer, visste jag att hem är inte bara en plats. Det är alla de människor vi vågar släppa in igen.
Och utanför gnistrade snön, som om världen fått en chans att börja om.
