Det var en varm vårdag när Karin Gustafsdotter satt på träbänken utanför sitt hus och lät solen värma sina gamla ben. Hon log för sig själv våren var äntligen här. Många gånger den senaste vintern hade hon tänkt: “Jag klarar nog inte en till vinter.” Men här var hon ändå. Hon var redo. Sparat pengar hade hon, och kläder till den sista resan låg redan i garderoben.
Det fanns inget som höll henne kvar i denna världen längre.
För länge sedan hade hon haft en stor familj maken Gustaf, en lång och stark man, och deras fyra barn: tre söner och en dotter. De levde ett enkelt liv, hjälptes åt och grälade sällan. Men barnen växte upp och flög ut i världen, en efter en.
De två äldsta sönerna började på universitetet och flyttade sedan till större städer för arbetets skull. Den mellerste sonen hade aldrig varit någon studiemänniska, men han startade en framgångsrik verksamhet som till slut förde honom utomlands. Dottern flyttade till Stockholm och gifte sig snart.
I början kom barnen ofta på besök. De skrev korta brev och ringde sedan när mobiltelefonerna kom. Så småningom kom barnbarnen, och Karin packade sin slitna resväska och for iväg för att hjälpa till. Men med tiden behövde inte barnbarnen henne längre. Samtalen blev allt färre, och besöken upphörde nästan helt.
Det enda som fick dem att återvända var nyheten om Gustafs död. En sådan stor, stark man man hade trott att han skulle bli hundra. Men livet ville annorlunda.
Efter begravningen försvann barnen igen. Först ringde de ibland, men så småningom tystnade även det. Karin försökte själv ringa, men märkte snart att de inte hade tid. Så levde hon, ensam, i tio långa år. Ibland ringde någon av barnen, och då log hon för sig själv i en hel vecka.
En dag satt hon på bänken som vanligt när en ung man kom gående.
“Hej, moster Karin!” ropade han över staketet. “Känner du igen mig?”
Karin kisade mot solen.
“Är det… Nils?”
“Just det, moster!” Han log brett och klev in på gården.
Nils var grannarnas son, ett barn som alltid gick hungrigt. Hans föräldrar bråkade varje dag, och Karin hade ofta gett honom mat, kläder och tak över huvudet när det blev för mycket hemma. Men så dog föräldrarna, och Nils försvann till ett barnhem. Karin hade saknat honom.
“Var har du varit alla dessa år?” frågade hon glatt.
“Först på barnhem, sedan i militären, och senare fick jag jobb. Nu är jag tillbaka ska bygga upp byn igen!”
“Bygga upp?” Karin skakade på huvudet. “Alla har ju flyttat.”
“Det gör inget! Jag ska inte ge mig!”
Och så började ett nytt kapitel. Nils fick arbete hos Eriksson, den största företagaren i trakten. På lediga stunder lagade han sitt eget gamla hus och hjälpte Karin med hushållet. Hon kallade honom “min lille son” och de levde glatt i tre år.
Men en dag kom han med dåliga nyheter.
“Jag måste resa, moster Karin,” sa han. “Eriksson betalar inte som han ska. Jag ska ut och tjäna pengar.”
“Res du bara, Nils. Ingen fara.”
Och åter var hon ensam. Ibland grät hon av ensamhet. Men något höll henne kvar.
En dag hörde hon en röst hon kände igen.
“Hej, moster Karin!”
Hon tittade upp och såg Nils stå vid staketet nu som en välklädd, vuxen man.
“Jag är hemma för gott!” sa han.
De drack kaffe ur hennes fina porslin och pratade i timmar.
“Jag hade nästan gett upp,” sa Karin och torkade en tår.
“Inte nu!” skrattade Nils. “Nu ska vi leva lyckliga, du och jag!”
Plötsligt hördes en röst från grinden.
“Hallå? Är det någon hemma?”
En ung flicka i kort kappa och höga kängor stod där.
“Vem söker du?” frågade Karin och Nils.
“Jag söker Karin Gustafsdotter. Jag är hennes barnbarn eller rättare sagt, barnbarnets barn. Min farfar är hennes äldste son, Axel.”
Karin och Nils såg på varandra.
“Jag ringde, men telefonen var avstängd,” sa flickan. “Så jag åkte hit på måfå!”
“Kom in!” sa Karin förvirrat, medan Nils hämtade hennes väska.
Flickan, som hette Linnea, berättade att hon tröttnat på staden.
“Farfar sa att jag kunde bo här några månader. Han tror jag kommer ångra mig och vilja tillbaka till stan.” Hon log. “Men jag trivs redan!”
Hon stannade en månad, hjälpte till i trädgården, och med Nils byggde de upp en modern gård. Karin var lycklig igen.
När Linnea skulle åka sa Karin:
“Hur ska jag klara trädgården ensam?”
“Du behöver bara vattna,” sa Linnea. “Nils hjälper dig. Och jag kommer tillbaka!”
“Kommer du verkligen?”
“Självklart! Nils har ju friat till mig!”
Ett år senare satt Karin och gungade sin gammelgammelbarnsbarn i vagnen. Linnea och Nils arbetade på gården, som nu gick strålande.
Karin tittade på det sovande barnet och tänkte:
“Nej, nu får jag inte gå än. Jag har för mycket att hjälpa till med här.”
