Sten Andersson, eller bara Sten för vänner och kollegor, har nyligen blivit chef på en avdelning i ett stort företag i Göteborg. Befordringen var välförtjänt – han var en hårdarbetande, tystlåten och punktlig man. Han sökte inte ledarrollen, men han gick stadigt framåt. Grattlationerna på jobbet var avmätta: Sten log lite, tackade och försäkrade att han skulle göra sitt bästa så att teamet inte skulle ångra hans utnämning.
Hans mamma, Margareta, var den som gladde sig mest. Det var hon som en gång tog honom till läkare, anställde privatlärare, köpte vinterkläder och sparade från sin pension till hans universitet. Det var hon som insisterade på att han skulle bjuda kollegorna på hembakta godsaker – pajer, sallader och smörgåsar. Sten var tveksam till att börja med, men han gick ändå med på det – han ville inte svika sin mamma.
På festdagen åkte han hem till henne för att hämta maten. Hon hade dock en tid hos kardiologen, så allt stod redan packat i kylen. Under den korta lunchen ville han inte bära allt själv, så han bad den nya medarbetaren Elsa att följa med och hjälpa. Hon tackade ja med glädje.
Elsa, ljushårig och med klara ögon, var den typen av kvinna som alla tittade på. På kontoret viskades det om henne – att hon hade sett Sten, att hon flörtade, log och alltid bad om skjuts…
De kom in i mammans lägenhet, enkel men ren och mysig. Sten öppnade kylen och började ta ut de många lådorna. Elsa satte sig bekvämt på en pall och såg sig om:
“Vilket mysigt hem din mamma har… Riktigt hemtrevligt. Oj, vad är det här?”
En svart hund kom springande från rummet och började morra på främlingen.
“Det här är Svarten”, förklarade Sten och lyfte upp honom. “Var inte rädd, han är snäll.”
“Svarten? Vilket namn…”, fnös Elsa. “Håll honom borta från mig. Han kan ju riva mina strumpor.”
Sten teg. Hennes ogillande kränkte honom på något sätt. Men det var inte allt – från hallen kom en välfödrd svart katt och gned sig mot sin ägare.
“Och det här är Måns”, sa Sten ömt och tog fram kokt fisk ur kylen. “Varsågod, lilla vän, här är din lunch.”
Elsa backade mot dörren.
“Det är ju ett helt zoo här. En katt och en hund i en så liten lägenhet? Det måste vara ohälsosamt… päls, lukt… Har din mamma ingen allergi?”
“Har du?” frågade Sten lågt.
“Jag? Näe… jag vet inte. Vi har aldrig haft djur. Gillar dem inte. De är smutsiga…”
Sten fortsatte att packa påsarna under tystnad. Leendet var borta. Elsa stod avvaktande och sköt undan hunden som ville lukta på hennes skor.
“Jag kommer hem på kvällen och går ut med dem”, sa Sten till slut. “Mamma kommer att bli arg för att jag övermatar dem, men hur kan man inte tycka synd om dem?”
“Att slösa tid på dem också… Ja, någon får ju göra det”, muttrade Elsa med ett halvt leende och gick mot dörren.
På vägen tillbaka pratade hon om den nya buffén, om Vera i ekonomis skjortklänning, om hur en kollega gifte sig för tredje gången. Sten gick tyst, nickade bara ibland. I huvudet surrade det: “Tomhet. Falskhet. Främmande…”
På kontoret väntade de redan: de gav honom en termos, kramade honom och klappade honom på axeln. Efter jobbet dukades bordet, de drack lite och åt mycket. Elsa var nära igen – skämt, blickar, erbjudande om skjuts. Men Sten svarade lugnt:
“Tyvärr, jag har bråttom. En viktig grej väntar.”
Hemma väntade hans mamma.
“Hur gick det?” frågade hon leende när hon öppnade dörren.
“Allt var perfekt, mamma. Dina pajer försvann först. De sa att det smakade som på restaurang. De glömde nästan bort mig…”
“Och den tjejen du åkte med idag – Elsa? Grannen såg er, säger att hon är snygg. Är det hon?”
“Nej. Bara en kollega. Egentligen är det ingen än. Jag ljög förra gången för att du skulle bli glad. Förlåt.”
“Det är okej. Men om hon kommer – hur ska hon vara då, den rätta?”
Sten funderade.
“Anspråkslös. Snäll. Smart. Och… hon måste gilla dig. Och Måns. Och Svarten.”
Mamma log.
“Åh, Sten, det viktigaste är att hon älskar dig. Då kommer hon att acceptera oss alla. Till och med den skalliga katten med attityd.”
Han nickade. Sedan tog han kopplet, ropade på båda “bestarna” och gick ut. Alla tre sprang glatt över gården, som om de var tillbaka i en tid då allt var enkelt – mamma hemma, en bulle i ryggsäcken, en valp i famnen, en katt på axeln och hela livet framför sig.
Mamma stod vid fönstret och knöt handen.
“Trettio år gammal, avdelningschef, men i själen – ett barn. Må Gud ge dig äkta kärlek, min pojke… Och må hon älska er alla på en gång. Måns. Svarten. Och mamma.”
