I minnet av en svunnen tid, i en värld av strävan efter perfektion, fanns Elin.
“Vem vill ha en sån som du?”
“Lena, fotografera mig inte i profil. Det behövs inte,” fräste Elin med en ilsken blick mot fotografen från pressavdelningen. “Varför tar du bilder från den vinkeln?”
“Elin Kristoffersson, jag fotograferar alla,” stammade Lena, som sprang runt det runda bordet med ärade gäster och klickade med kameran. “Jag vill att alla ska synas på bilderna.”
“Fotografera mig bara rakt framifrån, från den punkten. Förstått? Tack.” Elins röst var skarp som is. “Kolleger, låt oss återgå till kontraktsdiskussionen.”
Gästerna stirrade förvånat på Elin, men ingen vågade säga något. Hon var chef, och hon kunde göra som hon villeäven ge order till fotografen mitt under en miljonaffär.
Lena försökte nu vara extra noggrann och såg till att Elin alltid tittade rakt in i kameran och aldrig hamnade i profil. Kollegorna hade varnat henne, men hon hade glömtoch nu fick hon utskällning. Hon förstod inte varför profilbilder var så hemska. Allt såg ju bra ut.
Men för Elin fanns inget “bra nog” eller “tillräckligt”. Allt måste vara perfekt. Så hade hennes mor lärt henne:
“Elin, du måste vara perfekt. Perfekt för din man, för dina barn, för kollegorna och för världen. Folk ska titta på dig och säga: hon är perfekt.”
“Jag försöker, mamma.”
“Jag vet, älskling. Men du försöker inte tillräckligt. Du gick till skolan i en skrynklig blus. Hur kan du låta sådant hända?”
“Jag strykte den, men vecken satt kvar. Jag trodde ingen skulle märka.”
“Om den är perfekt stryktingen ser något. Om den är skrynkligalla ser det. Kom ihåg det.”
Och så var det näsan.
“Gnugga inte näsan, Elin. Den är redan stor nog. Och när du gråter blir den halva ansiktet. Varför fick du ärva den där puckeln? När är klassfotot?”
“På tisdag.”
“Öva framför spegeln. Hitta en vinkel där näsan ser mindre ut.”
Elin, med tårar i ögonen, vred huvudet framför spegeln, men puckeln syntes alltid. Kanske hade hon inte ens lagt märke till den om inte mamman ständigt påpekat den.
“Om du inte är perfekt, vill ingen gifta sig med dig. Då blir du ensam hela livet.”
Det var Elins största rädsla. Så hon arbetade hårtdrog ner på maten, sprang varje morgon. Inga bullar, inget glass. Bara avskyvärt quinoa, kycklingbröst, grönsaker. Hon läste ekonomi, marknadsföring, lärde sig två språk, kunde diskutera konst och litteratur. Hon skulle vara den perfekta kvinnan.
Med Patrik träffades hon efter universitetet. Han var vackerlång, blond, blåögd. Inte särskilt ambitiös, bara en vanlig jurist. Men vid hennes sida såg de ut som en drömfamilj ur en lyxig reklamfilm.
Två år senare föddes deras son. Elin köpte böcker om “hur man uppfostrar det perfekta barnet”. Hon valde dyraste kläderna, organisk mat, pedagogiska leksaker. Hon dokumenterade allt i sociala medieringen oplanerad bild, inga filterlösa ögonblick. En enda post krävde hundra försök och timmar av redigering.
Patrik hatade fotograferingarna. Elin blev nervös och omöjlig.
“Inte i profil. Och inte från den vinkeln.”
“Men om ni tittar på varandra blir det vackert,” sa fotografen.
“Gör som jag säger. Jag betalar dig.”
Efteråt suckade Patrik:
“Varför är du så hård mot fotografen?”
“För att jag inte vill ha bilder jag inte kan använda.”
“Men vi ser ju bra ut allihop.”
“Han kan ta bilder där min puckel syns.”
“Den är fin. Varför bryr du dig så?”
“Den ska vara perfekt!”
Till slut besökte hon en plastikkirurg. Hon ville ändra på näsan. Men läkarna vägrade.
“Det är för riskabelt. Ni kanske inte kan andas efteråt.”
Elin förstod att hon var dömd att leva med en “o-perfekt” näsa.
Mamman fortsatte kritiserade:
“Elin, du har gått upp i vikt på den här bilden.”
“Nej, jag väger lika.”
“Din hårfärg är tråkig. Patrik ser bra ut, men du…”
En kväll kom Elin hem tidigt. Patrik var ensameller trodde hon. Då hörde hon en kvinnoröst från sovrummet.
“Trött, min älskling… Livet med henne måste vara tungt.”
“Det är det. Som att leva i en utställningsmonter. Alltid rädd för vad folk ska tycka.”
“Vill du inte skilja dig?”
“Jo. Men det är pengarna. Du gillar ju att ha det bra, eller hur?”
Elin stod som förstenad. Sedan slet hon upp dörren. Där satt Patrik med en kvinnainte vacker, inte perfekt. Tjock, med ojämn hy och ojämna naglar.
“Hej, Elin. Där ser man,” sa kvinnan lugnt och drog på sig Patriks morgonrock.
“Vem är du? Hur vågar du?”
“Jag heter Viktoria. Patrik och jag älskar varandra. Ni har bara en tom bild. Han kan säga det själv.”
Patrik satt tyst. Elin kokadeinte bara av ilska, utan av hur självsäker den här kvinnan var. Hon hade blivit påkommen, men skämdes inte. Hon såg ut som en drottning, medan Elinperfekt som hon varkändes som en bedragare.
De pratade länge den kvällen. Utan skrik. Perfekta familjer grälar inte.
“Varför valde du henne? Är hon bättre?”
“Hon är äkta. Du är en illusion.”
Nästa dag försvann Elin i två veckor. Hon åt pizza med sonen, grät, vandrade genom Göteborg.
När hon återvände till kontoret hade hon gympadojor, inget smink.
“Elin Kristoffersson, ni ser… annorlunda ut,” sa sekreteraren.
“Ja. Jag lär mig leva på ett nytt sätt.”
Tio minuter senare la hon upp en bild på sociala medieringen retusch, inget filter. Texten löd:
“Jag lär mig leva mitt bästa liv. Och jag gillar det.”
Näsan syntes tydligtstor, med puckel. Men hon tog inte bort bilden.
För första gången var allt äkta.
