Att hitta någon att skylla på var svårare än jag hade trott. Barnen, på väg ner till ån för att bada, glömde stänga papegojan i buren. Mormor, som kom hem från ICA med matkassarna, öppnade fönstret på vid gavel för att vädra. Därför märkte vi först på kvällen, när det var dags att plocka fram Lokes bur, att vår gröna Amazonpapegoja var försvunnen ingen aning om vart riktiga skönheten tagit vägen. Tre dagar och tre nätter la vi alla andra ärenden åt sidan och sprang runt som yra höns i sommarstugeområdet utanför Norrtälje och letade. Det hjälpte föga. Ingen hade sett Loke. Barnen snörvlade och torkade tårar i ärmarna, mormor suckade djupt och sa “oj, oj, oj”, och jag och min man läxade upp varandra och ungarna om och om igen.
Vår egen hund, airedaleterriern Mimmi, var inte heller pigg på att “läxas upp” under de här dagarna. Mimmi var djupt deppig. Livsglädje visade hon egentligen bara när det ringde på dörren. Då sprang hon till hallen och skällde högt, men blev sedan tvärtyst, kastade en ängslig blick omkring sig och hasade tillbaka till sin plats på mattan. I fyra år hade gästerna i vårt hus alltid mötts av ett ljudligt och mångstämmigt hundskall. Det var nämligen Loke som var den verkliga virituosen. Ibland kändes det nästan som om han kunde skälla bättre än Mimmi själv.
Att skälla som en hund var det första ljud Loke härmade som liten och knallgrön (i alla bemärkelser) fågelunge. Han smög sig på katten Smilla när hon låg hoprullad i soffan och lät ett högt och gällt hundskall ljuda alldeles intill hennes öra. Smilla flög i taket med ett förtvivlat “mjauuu”, vilket genast lockade dit Mimmi som kom rusande från köket. Så var kaoset ett faktum.
Smilla tålde Loke, fast ibland var det svårt att veta om hon ogillade honom djupt eller bara stod ut. Mimmi däremot avgudade fågeln från första stund. Loke satt ofta, bokstavligen, uppe på hennes huvud och predikade för henne. Han kunde i evigheter, på mormors intonations vis, gnata på hunden med frasen:
Vem ska äta upp gröten då?
Och efter en dramatisk tystnad:
Vi har ju inga grisar hemma!
Mimmi reagerade på papegojans repliker precis som barnen på mormors alltså inte alls. Ibland, när Loke blev för jobbig, viftade hon bara bort honom med en trött slickning över stjärtfjädrarna.
Lokes försvinnande var därmed en personlig sorg för utom Smilla, förstås. Efter ett par veckor, när vi börjat inse att vår kära pratkvarn nog var borta för gott, började ryktet spridas i området att en ny fågel synts tillsammans med kajorna som smaskade i trädgårdarna. En klargrön fågel med rött ansikte, otroligt fräck. Den både skrek, “skällde” och kunde dessutom svära som en stockholmare i rusningstrafik. Det sista var nära att släcka det lilla hopp vi fått hemma gömde vi sådana ord för barnen, men tänkte att vår Loke kanske lärt sig på fri fot lika fort som Smilla drar in fästingar från skogen. Vi började återigen leta i alla trädtoppar, lyssna under varje kvällspromenad.
Turen vände efter ungefär tio dagar. När jag stod böjd över jordgubbslandet hörde jag plötsligt det där bekanta:
Nämen? Vad nu då?
På körsbärsträdet satt min gröna unge, omgiven av svarta kajkompisar som försåg sig med bär.
Loke, kom hit! Kom så får du goda frön, vännen Mamma har saknat dig.
Loke lutade huvudet nyfiket på sned.
Loke, vi längtar efter dig, både pappa, Agnes och Olle, och Mimmi med! Kom nu, lilla vän
Jag sträckte försiktigt ut handen och gick smygande mot trädet. Jag var nästan framme. Men
Jaha, alltid barnens fel! sa Loke med en rörelse och en röst som påminde om ordföranden i samfällighetsföreningen, och försvann med sitt gäng över staketet.
Och friheten lockade Loke långt in på hösten. Då och då såg vi honom nära huset, men han gick inte att övertyga om att flytta hem igen. När vi försökte locka satt han kvar och kraxade som en småfilosof, eller så flög han helt sonika vidare.
När frosten närmade sig såg folk allt oftare Loke ensam. Han började till slut sitta och kura bedrövlig och ruggig på planket eller i björken, men han släppte fortfarande ingen nära. Då tog vi till vårt sista hopp: Mimmi. Vad Mimmi sa till sin gröna vän vet jag inte, men plötsligt en dag kom Loke ridande på hundens rygg in i köket, med huvudet högt som en liten kung.
