“Vem är min pappa?”
“Linnea, ska vi gå på bio på söndag?”
“Vet inte. Mamma låter mig aldrig gå ut på kvällen. Kanske på dagen.”
“Då går vi på dagen. Ska jag köpa biljetter?” frågade Elias hoppfullt.
Linnea tittade upp mot fönstret på tredje våningen. Var det mammas ansikte hon såg där, eller inbillade hon sig? Hennes humör sjönk genast. Hon tog sin väska från Elias och tog ett steg bakåt.
“Okej, jag måste gå. Vi ses imorgon.” Hon skyndade sig mot porten.
“Hon övervakar mig hela tiden, som om jag vore en brottsling. Alla andra får umgås med killar, men jag får bara gå ut på dagen. Allas föräldrar är normala, utom mina…” tänkte Linnea irriterat när hon gick upp för trappan.
Hon smet in i lägenheten, tog av sig skorna utan att störa och släckte hallampan. Just när hon skulle öppna dörren till sitt rum hörde hon mammas röst:
“Ska du äta något?”
Linnea himlade med ögonen och vände sig om.
“Och om jag inte vill?” fräste hon.
“Varför är du så otrevlig?”
“Varför håller du alltid koll på mig?”
“Jag håller inte koll. Jag tittade bara ut genom fönstret,” sa mamma lugnt.
“Jo, visst. Du tittar aldrig ut när jag är hemma,” svarade Linnea syrligt. “Jag måste plugga.” Hon gick in och smällde igen dörren.
Hon tände lampan och började räkna i huvudet: “Ett, två, tre…”
Vanligtvis brukade mamma storma in vid fem och skälla på henne, säga att hon inte förtjänade sådan behandling, att dottern var omöjlig och oförskämd. Ytterligare en sån här scen, och mamma skulle…
Linnea räknade till tio, men mamma kom inte in. Det var konstigt. Hon bytte kläder, plockade fram böckerna och satte sig vid skrivbordet.
Hon var hungrig, men skulle mamma låta henne äta i fred? Nej, hon skulle sätta sig mittemot och ställa tusen frågor. Hur skulle hon inte bli arg då? Plötsligt hörde hon steg utanför dörren. Hon böjde sig över boken och låtsades läsa. “Nu börjar det.”
Mamma öppnade dörren.
“Stör jag?”
Det var verkligen överraskande. Mamma brukade aldrig fråga.
“Jag måste berätta något för dig,” sa mamma och satte sig på sängen.
Linnea låtsades läsa, men hon såg inga ord. Hon väntade spänt.
“En kvinna ringde… din pappa bodde hos henne… Hon sa att han har gått bort… Begravningen är imorgon.” Mammas röst var stadig, men pauserna mellan orden var onaturliga.
“Hur då?” Linnea tittade upp, skrämd.
“Hjärtattack. Om du följer med, sätt på dig något mörkt.”
“Och du säger det så lugnt?” Linnea reste sig så häftigt att stolen skrapade mot golvet. “Hör du dig själv? ‘Sätt på dig något mörkt’?” Hon härmade mammas tonfall.
“Det går inte att prata med dig,” suckade mamma och reste sig. “Han lämnade oss, förresten. Har du glömt det?”
“För att du inte älskade honom!” Linneas röst bröts av gråt.
“Skrik inte. Du vet inget om det.”
“Jag vet. Pappa sa det själv innan han gick. Han sa att du aldrig älskade honom. Varför gifte du dig med honom? Du borde ha gått och låtit oss vara ifred. Han älskade mig, till skillnad från dig.” Linnea sjönk ner vid bordet och brast i gråt.
När mamma lade handen på hennes axel, ryckte hon till och slog bort den.
“Jag ringer skolan imorgon och säger att du inte kommer,” sa mamma stilla och gick.
Efter att ha gråtit färdigt tog Linnea fram ett fotoalbum. Hon hittade ett av de få bilderna där de stod tillsammans med pappa. Han log, och Linnea höll i ett vitt sockervadd. Hon drog ut fotot ur plastfickan och grät igen.
***
Pappa lämnade dem när Linnea gick i femte klass. Hon hade aldrig hört dem gräla, så skilsmässan kom som en chock. De pratade sällan, skämtade inte, kysstes inte som andra föräldrar.
“Pappa, kommer du aldrig tillbaka?” frågade hon när han hämtade henne efter skolan.
“Jag kan inte leva så här längre. Din mamma älskar mig inte. Jag har stått ut för länge.”
“Jag älskar dig,” sa Linnea.
“Jag älskar dig med.” Han strök henne över håret. “Sånt händer. Du förstår när du blir äldre. Lyd din mamma.” Han följde henne hem men gick inte in.
“Pappa!” ropade Linnea, men han vände sig inte om.
“Han har en annan kvinna,” sa mamma senare.
“Har han barn?”
“Vet inte. Antagligen…”
***
“Linnea, vakna.” Mammas röst väckte henne. “Vi måste åka till kapellet snart.”
Orden fick henne att sätta sig upp med ett ryck. Hon letade febrilt i sängen.
“Letar du efter den här?” Mamma höll upp fotot som stått på skrivbordet. “Skynda dig.”
När Linnea kom ut i köket, klädd i svart tröja och jeans, drack mamma kaffe. Linnea kunde inte äta, bara stirrade ut genom fönstret. Mamma diskade sin kopp.
“Redo? Då går vi.”
I kapellet var det inte många. Linnea kände ingen. En liten, rund kvinna stod vid kistan och grät. Det måste vara hon som ringt.
Linnea darrade. Mannen i kistan såg inte ut som hennes pappa. Hon tittade bara en gång, sedan fokuserade hon på den stora porträttbilden. Mamma stod kall och utan tårar, som om det var en främling de begravde.
På kyrkogården var det kallt. En tunn snö föll. Alla stod tysta. När kistan sänktes, grät alla utom mamma.
De åkte inte till minnesstunden. Linnea var glad över det. Hon kunde inte ha ätit ändå.
“Älskade du honom verkligen inte? Kunde du inte ens låtsas?” sa Linnea när de drack te i köket. “Pappa gjorde rätt som lämnade dig.” Hon gick till sitt rum.
Hon kröp ihop under filten och försökte tänka på något annat. Då kom mamma in och satte sig vid hennes fötter. Linnea låtsades sova.
“Mannen vi begravde idag var inte din pappa.”
Linnea vred sig om och stirrade. I det dunkla rummet såg hon inte mammas ansiktsuttryck, men det fanns ingen sorg där.
“Har du hittat på det här nu? För att jag ska må bättre?”
“Han bad mig att inte säga något. Han behandlade dig alltid som sin dotter. Men nu är han borta. Du kommer att förstå senare.”
“Vem är min riktiga pappa då?”
“Vi kan prata om det senare.”
“Nej, nu!” Linnea satte sig upp.”Det är för sent att hitta honom nu,” viskade mamma och torkade bort en tår Linnea inte ens sett falla.
