“Vem söker ni?” Maria Andersson stod på trappan tillsammans med Niklas och tittade på den unga gästen. “Jag söker Maria Andersson! Jag är hennes barnbarn, eller rättare sagt, hennes barnbarns barn. Dotter till hennes äldste son, Alex.”
Maria Andersson satt på en solig träbänk och njöt av de första varma vårdagarna. Äntligen var våren här. Bara Gud visste hur Maria hade klarat sig genom den långa vintern.
“En vinter till klarar jag nog inte,” tänkte Maria och suckade lättad. Hon var inte rädd för att gå vidare. Tvärtom hon längtade nästan efter det. Pengarna var redan spardade, kläderna inköpta. Ingenting höll henne kvar här längre.
***
En gång i tiden hade hon haft en stor familj mannen, Fredrik Johansson, en lång och stark karl, och fyra barn: tre pojkar och en flicka. De levde i harmoni, hjälpte varandra och grälade sällan. Barnen växte upp, en efter en, och flög ut i världen.
De två äldsta sönerna började på universitetet och flyttade sedan till olika städer för jobb. Den mellerste klarade sig inte bra i skolan men byggde sedan upp en framgångsrik verksamhet som till slut tog honom utomlands, där han stannade. Dottern lämnade också hembyn hon for till Stockholm och gifte sig snart.
I början hälsade barnen på ofta. De skrev brev, och när mobiltelefonerna kom började de ringa. En efter en kom barnbarnen. Maria packade då och då sin slitna resväska och åkte för att hjälpa till som barnpassare.
Men så småningom växte barnbarnen också ur hennes omsorg. Allt mer sällan kallade de på henne, allt mer sällan ringde de. Och att själva komma på besök glömde de bort det fanns inte tid. Jobb, familj, egna barn som växte upp.
Anledningen till att de återvände till föräldrahemmet var nyheten om att Fredrik hade gått bort. En stor, stark karl som man trott skulle leva till hundra men så blev det inte.
Efter begravningen åkte barnen hem igen. Först ringde de ibland, men så småningom upphörde även samtalen. Maria försökte ringa själv, men hon märkte snart att de inte hade tid för henne och gav upp. Så hade hon levt de senaste tio åren. En gång om året ringde någon av barnen, och då log Maria för sig själv i en hel vecka.
En dag satt Maria på bänken och funderade.
“Hej, tant Maria!” bakom staketet stod en ung man och log glatt. “Minns du mig?”
Maria kisade mot solen:
“Niklas? Är det verkligen du?”
“Ja, tant Maria!” sa han glatt och klev in på gården.
Niklas var grannarnas son, föräldrarna levde i ständigt bråk. Så länge Maria mindes honom hade han varit en hungrig liten pojke. Av medkänsla gav hon honom mat, kläder som hennes egna barn vuxit ur och lät honom sova över när föräldrarna hade fest.
Men inte länge höll föräldrarna ut. De gick bort, och Niklas försvann till ett barnhem. Sedan dess hade Maria inte sett honom och saknat honom djupt.
“Var har du varit all den här tiden, Niklas?” frågade hon glatt.
“Först på barnhem, sen värnplikt, sedan pluggade jag. Nu är jag tillbaka i hembyn ska försöka bygga upp den lite!”
“Vad finns det att bygga upp här?” fnös Maria. “Alla har ju flyttat.”
“Det ordnar sig!” sa Niklas bestämt.
Och så började ett nytt kapitel för Maria. Niklas fick jobb hos Johansson, den största bonden i byn. På fritiden lagade han upp sin gamla stuga den han ärvt efter föräldrarna och glömde inte Maria. Han hjälpte henne med hus och hem. Maria lyste upp och kallade honom bara för “min gosse”. Så levde de i tre år.
“Jag måste resa, tant Maria,” sa Niklas en dag, nästan lite skuldmedvetet. “Johansson vill ha arbete men inte betala. Jag ska jobba utomlands ett tag. Var inte arg!”
“Arga? Aldrig, Niklas. Res i fred!”
Återigen var Maria ensam. Ibland kände hon sig så ensam att hon ville gråta. Dagarna gick i väntan på slutet, men ändå något höll henne kvar.
***
“Hej, tant Maria!” hördes en röst. Maria tittade upp och såg ett välbekant ansikte vid staketet.
“Niklas! Är det verkligen du?”
“Ja, tant Maria!” sa den långe, välklädde mannen och klev in. “Jag är hemma för gott!”
“Åh, vilken glädje!” sa Maria och skyndade sig in. “Kom in, Niklas! Jag sätter på kaffe!”
“Kaffe låter perfekt!” log Niklas. “Men jag måste hem först visste inte om du var här, så jag har inga presenter med mig.”
En halvtimme senare satt Maria och Niklas vid bordet, drack ur fina antika koppar och pratade utan slut.
“Jag hade nästan gett upp, Niklas,” sa Maria och torkade en tår.
“Äsch, tänk inte så!” skrattade Niklas. “Nu ska vi ha det bra tillsammans, tant Maria! Jag har tjänat pengar ska starta eget nu. Så du får inte ge dig av ännu på länge!”
“Hallå där! Är det någon hemma?” En pigg flickröst avbröt dem. Maria tittade ut och såg en ung kvinna i kort jacka och höga klackar.
“Vem söker du?” frågade Maria och Niklas från trappen.
“Jag söker Maria Andersson! Jag är hennes barnbarn eller rättare sagt, barnbarnets barn. Dotter till Alex, hennes äldste son.”
Maria och Niklas såg på varandra.
“Jag ringde, men telefonen var avstängd! Så jag åkte hit på måfå.”
“Kom in!” sa Maria förvirrat, medan Niklas tog hennes väska.
De såg på Vera, som med aptit åt upp det som bjöds och berättade om sig själv.
“Jag trivs inte i stan. Vill bo på landet! Men föräldrarna förstår inte. Farfar Alex föreslog att jag skulle bo hos dig ett tag. Han sa att om jag provade på landsbygden skulle lustan att åka hem försvinna! Han ringde dig. Och pappa ringde. Och jag. Men vi fick inte tag på dig. Förlåt! Jag ska inte vara till besvär jag har pengar! Och pappa och farfar skickade presenter!”
“Bo här så länge du vill!” sa Maria till slut. “Det gör mig bara glad.”
En månad gick. Maria satt på bänken och såg hur Vera skötte trädgården med erfaren hand ingen skulle tro att hon var stadsbo.
Med Niklas hjälp plöjde hon om den försummade jorden, delade upp rabatter, satte upp ett växthus och planterade förnöjt.
Niklas var inte heller sysslolös. Med sina sparade pengar började han bygga en modern gård. Han anställde också arbetare för att laga Marias tak och byta ut kakelugnen mot värmepump.
Maria
