Viggo
Agneta, har du blivit tokig? Vaktmästaren kommer att gå i taket för det här!
Elin, vad skulle jag göra? Slänga ut honom? Han lever ju! Stackarn!
Jo, han lever, men du kanske inte gör det om du behåller honom här.
Elin, lilla du, nu överdriver du! Det är ju bara en kattunge. Han får väl stanna ett tag?
Varför försöker du övertala mig? sa Anna och skrattade, medan hon försiktigt klappade den lilla orangea gästen på huvudet. Tror du jag inte har hjärta? Var hittade du den här lilla stackarn? Herregud, så mager han är! Och sjuk ser han ut, kan knappt hålla upp huvudet. En riktig liten skatt!
Jag gick hem från jobbet ikväll genom Humlegården, och så låg han där i snön. Antingen hade han krupit fram från buskarna eller så hade någon slängt ut honom precis där. Han var nästan helt insnöad jag hade aldrig sett honom om han inte varit så orange. Jag trodde först han var död, men så kände jag att han andades svagt ännu. Jag tog honom och sprang hela vägen till studenthemmet. Agneta försökte skratta medan hon hällde upp mjölk i en emaljmugg för att värma lite. Signe tittade så rakt på mig när jag sprang förbi henne. Hon gapade av förvåning.
Då får du vara beredd på att bli påkommen. Herregud, Agneta, minns du hur hon skällde ut Eva för kattungen? Hon höll ju på att slänga ut henne. Reglerna! Inga djur tillåtna.
Men Anna, du avslöjar väl oss inte? sa Agneta oroligt vid dörren. Om hon skulle komma hit när jag inte är här, göm honom! Jag vill bara ge honom lite mjölk först.
Skynda dig nu! Anna tog av bordet, svepte in kattungen i Elins stickade halsduk och lade den i sin korg där hon haft sitt stickprojekt. Jag har inte sett något, jag vet ingenting, och jag kommer inte säga ett knyst! sjöng hon och stängde försiktigt korgen och blinkade åt Agneta. Gå nu! Ingen fara!
Agneta försvann, och Anna öppnade korgen och skakade på huvudet:
Ja, vilken tur man kan ha! Orange och orädd Andas, lilla vän. Agneta är snäll blir det något fel så kommer hon gråta i veckor. Och det orkar jag inte med.
Kattungen svarade inte. Han låg fortfarande med slutna ögon, knappt vid medvetande.
Rummet blev långsamt mörkt. Kvällsskymningen tog över, men Anna tinte tänt lampan hon älskade det här lugnet. Hela kvällen framför sig. Få läsa lite, småprata med Agneta om hennes Erik Anna suckade. Agneta hade verkligen allt. Pojkvän och ett bröllop på gång. Men själv då? Anna, lång som en björk, kallades för “Svenska jätten” av mormor. Tre bröder, och hon klarade av dem utan problem men med killar i staden gick det trögt. Och hemma i byn fanns det knappt några kvar, jobbet fanns här. På fabriken uppskattades hon, men ibland tänkte hon att det kanske var dags att flytta hem. Fast livet i byn lockade inte. Och vad hade all utbildning varit till för, om inte för detta?
Till sist skakade Anna bort sina tankar det där med bröllop får vänta! Kan omöjligt vara så att det inte finns någon för henne.
Agneta kom tillbaka, letade fram en pipett till kattungen som inte kunde dricka ur skål. Han buffade trött med nosen, men var för svag. Anna lade ifrån sig boken och tog kattungen:
Låt mig testa.
Hon drog upp lite mjölk med pipett, öppnade försiktigt hans lilla mun och sa barskt:
Sätt igång nu! Agneta släpade hit dig för att du skulle leva, inte svälta ihjäl.
Kattungen hostade till, men började suga i sig mjölken.
De kallade honom Viggo. Signe vaktmästare märkte inget på nästan ett år tills hon en dag såg en orange blixt susa in genom fönstret på första våningen.
Vad var det där?!
Hennes skrik fick hela studenthemmet att reagera.
Signe, snälla! Du märkte ju inte ens att vi haft en katt! Han är så duktig, tar råttor och allt.
Vilka råttor? Vi har inga råttor! Det här är ett mönsterstudentboende!
Jo då! Och råttorna är mönsterråttor, de också! Viggo lägger dem i rad vid min säng varje morgon. Vill du se? Nästa gång ska jag visa dig. Vi kan bjuda över fabrikschefen också, så han får se!
Anna! Signe sänkte rösten och stirrade på Agneta. Och när du gifter dig, vad händer med katten? Tar du med honom?
Vet inte han gillar mig, men verkar se Anna som sin matte. Han kommer sakna oss
Hah! Signe skrattade plötsligt och såg på Agneta. Du pratar om honom som en kille. Men det är ju bara en katt där det finns mat, där finns han.
Tro inte det! Han är alltid med Anna oavsett vad jag gör. Agneta gav tillbaka katten och kramade Signe: Så får han stanna?
Du är lurig, du! Signe drog på munnen och pekade varning på dem. Syns eller hörs inte! Blir vi påkomna ryker vi båda två.
Agneta gifte sig, och Anna blev kvar ensam med Viggo. Allting gick långsammare nu och Vaktmästaren brådskade inte med att ge henne ny rumskamrat. Studenthemmet var på väg att rivas ett nytt bygge drog ut på tiden. På lediga dagar hjälpte Anna till på bygget, försökte tänka sig ett nytt liv där. Och på en sån dag mötte hon det hon trodde var sitt öde.
Per, som hon, kom från landet. Hans föräldrar hade han tagit hand om till slutet, men nu bodde han i staden med noll tillgångar men desto mer trygghet. Han sökte fru med allt vad det innebar, någon med egen lägenhet och trygg framtid. Anna passade inte hans kriterier, men han fastnade för den ståtliga gestalten där i korridoren.
Hans tafatta försök att flirta lockade bara skratt hos Anna.
Hjälp, Elin! Han är ett huvud kortare än mig! Varför skulle jag gå ihop med honom? skrattade hon, när Agneta hälsade på.
Spelar väl ingen roll hur lång han är? Är han bara en fin människa!
Vet inte, Anna tystnade och såg bort.
Hon såg Agneta kämpa upp ur stolen, klappa Viggo och röra vid sin stora mage.
Tungt? Anna tog fram honungen från bröderna.
Nej då. Det känns mest som att vänta på tåget det blir bra sen, men väntan
Sen kom Per allt oftare. Viggo hatade honom från första stund han väste, lurade på fönsterbrädet och vägrade mat och klappar. Anna försökte prata med Signe om det.
Han kanske är svartsjuk? undrade Signe, som Viggo brukade besöka när Per kom.
Kanske det. Eller känner han något bara. Passa dig, Anna han kan bara utnyttja dig.
Nej, sån är han inte, sa Anna.
Och både Viggo och Signe visade sig ha rätt.
De första illamåendet Anna kände tog hon inte på allvar. Sur filmjölk, gamla svampar? Men tiden gick och magen ville bara ha mat och sömn. Till sist, när hon berättat för Agneta, förstod hon.
Anna, hur har du lyckats? Vet han om det?
Hon stod där stum av chocken, och mitt i kalabaliken hörde hon Signe:
Tänk dig för, flicka lilla
Det var den rösten som fick henne att gå hem och berätta för Per. Livet var slut som det varit dags att tänka framåt.
Men Per visade sig vara en feg stackare.
Förlåt, Anna, men det där är inte mitt barn. Jag vet ju inget säkert! Han sparkade Viggo, som genast hoppade på honom och bet honom djupt. Släpp!
Anna skrattade till, tårarna brännande:
Släpp honom, Viggo, du blir sjuk av sånt skräp! Han hör inte hemma här.
När dörren slog igen kände sig Anna mer ensam än någonsin. Viggo blandade sig fram kring hennes ben, hoppade upp i knäet, och Anna lät honom hållas. Han spann lugnande, tills hon reste sig:
Nu räcker det med sorg. Jag vill ha te. Riktigt varmt.
Sonen Erik registrerade Anna helt själv. Flickan på kommunens kontor frågade diskret om pappan:
Han har ingen pappa, sa Anna rakt och lugnt. Men en mamma, och det räcker.
Agneta gjorde klart ett litet babykit åt pojken, och Signe ordnade en gammal barnvagn genom vänner. Ofta var hon och pratade med fabriksdirektören för att ordna större rum åt Anna, men bygget stod fortfarande still.
Det var kallt i rummet, men Anna stod ut Viggo lämpade sig som värmekälla vid Erik, som alltid tystnade när katten kurade inpå honom i vaggan. Anna log åt synen, gav Viggo lite extra mat när hon kunde, pengarna var snåla men bröderna hjälpte. Per försvann helt Anna saknade honom inte ens, bara tacksam för Erik.
Familjen kom samlad när Anna och Erik kommit hem från BB.
Oj så rundkindad! En riktig Viking du fått, Anna!
Hon nästan grät av lättnad, något som aldrig förr hänt henne ingen dömde henne, tvärtom. Äldsta broderns fru sa tyst i köket, medan hon kramade Anna:
Bra att du behöll honom! Nu är du aldrig ensam. Det kommer någon fin för dig med. Och pojken, vi hjälper dig vi klarar det!
Och de höll sitt löfte. Varannan vecka kom någon av bröderna till staden med mat och presenter. Anna packade upp lådorna och torkade diskret bort en tår ibland det enda man behöver är att veta att man inte är ensam. Att det finns sådana som älskar och stöttar en. Anna blev arg på sig själv för tårarna, men ändå glad.
Erik började på dagis, men var ständigt sjuk Anna slet mellan fabriken och dagarna hemma. Om inte Signe och Agneta funnits, hade hon flyttat hem till byn för länge sen. Men hon ville inte hamna i knät på storebrors familj i längden.
Sittande vid Eriks säng, när han drömde oroligt av feber, tänkte Anna på sitt “förlorade” liv och insåg att en del människor har mer tur än andra. Hon visste nu vad hon önskade av den som kanske skulle komma en dag. Hon ville ha någon som bara kokade te åt henne, bad henne gå och lägga sig:
Gå och vila nu. Jag passar Erik.
Som skulle ta dem till Skansen på helgen, köpa ballong till Erik. Som uppskattade hennes köttbullar, kunde fixa den där hyllan som stått i hörnet i månader. Någon som faktiskt fanns där. Alltid.
Det var allt. Ett sånt hem ville hon skapa.
Sömnen kom som oväntad gäst Anna somnade ofta vid bordet med huvudet mot kanten.
En natt, när Erik var sjuk för tredje dagen och läkaren bodde grannen och tittade in varje dag, blev allt förändrat.
Jag kan inte göra mer, ni gör allt rätt. Han är stark, så vi hoppas.
Anna bar Erik nästan konstant han klamrade sig fast, sov och vaknade av smärta. Signe stack in huvudet, kom med färsk buljong:
Het som en kamin!
Febern ger sig inte, vad jag än gör.
Kanske är det bra? Då kämpar kroppen. Läkaren säger så.
Jag vet, men det känns hemskt att se honom lida.
Det går över! Men lugna dig, annars blir det värre. Ät lite och vila imorgon känns allt lättare.
Anna gjorde en kompress, och Signe gick ut.
Viggo låg bredvid Erik i sängen, viftade med svansen, och busade så Erik skrattade och somnade om. Anna funderade om hon skulle väcka sonen för medicin men lät bli.
Hon tog buljongen och gick mot köket för att värma den. Då hörde hon något som ramlade och gick sönder, och så började Erik gråta högt. Hon rusade tillbaka, och frös i dörren av skräck.
En stor råtta slogs för livet på golvet. Viggo for som en eld runt den ilskna besten, men var sargad själv. Anna tog en låg pall och slog mot råttan, men Viggo hann före han bet sig fast i halsen på den, och först när den var död, kunde Anna få loss honom.
Viggo, min hjälte, det är bra nu! Du fixade det!
Viggo pep till, släpade sig till Erik som satt och tjöt. Anna tog upp Erik och hann knappt se den andra råttan som låg i sängen innan hon skrek ut:
Hjälp!
En timme senare var de hos Signe Anna med Erik väl inlindad. Signe gav dem nyckeln till sin lägenhet.
Sicket elände! Råttor här! Vi sanerade ju nyligen! Signe var ursinnig, för hon kämpade alltid med ordning, men med ett gammalt trasigt hus gick det inte.
Sen städade hon Annas rum, tog Viggo till vaktmästeriet och gjorde rent såren.
Modigaste katten, Viggo! Tur att du blev kvar, du!
Viggo låg tungt andandes och ville inte ens slicka sig. Han vägrade mat. Signe rynkade pannan något var verkligen fel. Nästa morgon, efter sitt pass, berättade hon för Anna.
Kan du ta Erik? Anna rusade omkring. Var ska jag söka hjälp? Finns det veterinärer nära?
Jodå, det ligger en på nästa gata. Spring dit, Anna!
Och Anna sprang, snart svettig. Viggo låg på mattan vid hennes säng, knappt vid medvetande.
Viggo! Vänta, kära du! Snart!
Hon sprang till veterinären, trängde sig förbi receptionisten i vitt och sa bestämt:
Bästa veterinären, nu! Det är bråttom!
Tjejen såg strängt på henne, men signalerade åt soffan:
Sitt ner så länge.
Anna darrade, höll om Viggo och kände på varje andetag, beredd att gripa tag i första bästa veterinär. Så öppnades dörren, och genom dörrposten böjde sig en lång, reslig figur in.
Vad har vi här då? stämman var så djup att Anna blev paff.
Hon lyckades till sist räcka över Viggo:
Den här
Vem har gjort så här mot honom? Veterinären vände vant på katten.
Råttor.
Han ser inte ut att vara en hemlös, så välskött som han är.
Han är min.
Var hittade han råttorna? Får han gå ute?
Nej, det var i vårt rum.
Jaså!
Ska du fråga eller hjälpa honom? Han räddade min son! ropade Anna med ilsken gråt.
Veterinären log vänligt:
Ingen fara. Jag heter Martin. Och du är?
Anna.
Bra. Jag gillar lugn, inte skrik. Vi ska hjälpa din hjälte. Var inte orolig!
Flera år senare tassar en stor, orange katt tyst genom barnens rum. Han kontrollerar hörn efter hörn, hoppar sedan upp i sängen bredvid där Erik sover, och lilla Linnea vänder sig i sömnen, smeker hans päls. Viggo spinner, sjunger sin egna historia, och snart sover Linnea djupt. Anna kommer in tillsammans med sin man Martin, ordnar Eriks täcke, drar Linneas strumpa på, lutar sig mot Martins arm:
En riktig barnskötare, eller hur?
Bättre kan man inte få, Martin kliar bakom örat han själv en gång sytt. Han är värd sin vikt i guld.
Han lyser ju, ser du!
Viggo trycker nosen mot Annas hand, sträcker ut sig bredvid Linnea och lägger tassen varsamt över henne. Anna släcker sänglampan, manar Martin med sig, och stänger försiktigt dörren till barnkammaren. Barnen har aldrig varit rädda om natten Viggo var ju alltid där. Och så länge han var det, fanns inget att frukta.
