— Vasily Ivanovitj, ni har försovit er igen! — bussförarens röst är godmodig men med ett lätt förebrående. — Tredje gången den här veckan ni springer efter bussen som en galning. Pensionären i skrynklig jacka andas tungt, lutar sig mot hållaren. Grått hår i oordning, glasögonen har halkat ner på nästippen. — Förlåt, Andreas… — flämtar den gamle, letar fram skrynkliga sedlar ur fickan. — Klockan går väl för långsamt. Eller så är det jag som inte hänger med längre… Andreas Viktorovic är en rutinerad förare, omkring fyrtiofem år gammal, solbränd efter många år på linjen. Han har kört folk i över tjugo år och känner igen många ansikten. Just den här farbrorn minns han särskilt väl — alltid artig, tyst, åker samma tid varenda dag. — Ingen fara, bara kliv på. Vart ska du idag? — Till kyrkogården, som vanligt. Bussen rullar iväg. Vasily Ivanovitj slår sig ner på sin vanliga plats — tredje raden från föraren, vid fönstret. I handen har han en sliten plastpåse med några saker i. Det är inte många passagerare — vardagsmorgon. Några studenter småpratar, en man i kostym är försjunken i sin mobil. En helt vanlig scen. — Säg mig, Vasily Ivanovitj, — Andreas tittar bak i backspegeln mot den gamle, — du åker dit varje dag? Är det inte jobbigt? — Vart ska jag annars ta vägen, — svarar pensionären tyst, blickar ut genom fönstret. — Min fru ligger där… det är ett och ett halvt år nu. Jag lovade att komma varje dag. Andreas hjärta drar ihop sig. Han är gift själv, älskar verkligen sin fru. Kan inte ens föreställa sig… — Är det långt från hemmet? — Nej då, med bussen tar det en halvtimme. Skulle ta en timme till fots — benen håller inte längre. Men pensionen räcker åtminstone till bussbiljetten. Veckorna går. Vasily Ivanovitj är en stamgäst på morgonbussen. Andreas vänjer sig, väntar till och med på honom. Ibland är den gamle sen — Andreas väntar med flit några minuter extra. — Ni behöver inte vänta på mig, — säger Vasily Ivanovitj en dag, förstår att föraren väntat in honom. — Turlistan är turlistan. — Äh, det spelar ingen roll, — viftar Andreas bort det. — Några minuter hit eller dit gör ingen skillnad. En morgon kommer inte Vasily Ivanovitj. Andreas väntar — kanske är han sen. Men ingen kommer. Nästa dag — fortfarande ingen. Ytterligare en dag går. — Hör du, den där gubben som alltid åkte till kyrkogården, han har inte synts till, — säger Andreas till konduktören Tamara Petrovna. — Kanske har han blivit sjuk? — Vem vet, — rycker kvinnan på axlarna. — Kanske har släktingar kommit på besök, kanske något annat… Men Andreas känner sig olustig. Har vant sig vid den tyste passageraren, hans artiga ”tack” när han kliver av, det sorgsna leendet. En vecka går. Fortfarande ingen Vasily Ivanovitj. Andreas bestämmer sig — på lunchrasten tar han bussen till slutstationen, där viloplatsen ligger. — Ursäkta, — säger han till kvinnan som vaktar vid ingången, — det var en äldre man här varje dag, Vasily Ivanovitj… Gråhårig, glasögon, hade alltid en påse med sig. Har du sett honom? — Åh, honom! — kvinnan lyser upp. — Klart jag känner igen honom. Han kom verkligen varje dag, till sin fru. — Har han inte kommit nu? — Nej, han har inte varit här på en vecka. — Har han blivit sjuk? — Vem vet… Han sa en gång adressen — bor här i närheten. Trädgårdsgatan, hus nummer så-och-så. Vem är du för honom? — Jag kör bussen. Hämtade honom varje dag. Trädgårdsgatan 15. Ett gammalt femvåningshus, flagnande färg på porten. Andreas går upp till andra våningen, ringer på första bästa dörr. En man i femtioårsåldern öppnar, ser butter ut. — Vem söker du? — Jag letar efter Vasily Ivanovitj. Jag kör buss, han åkte alltid med mig… — Jaså, gubben i tolvan, — mannens ansikte mjuknar. — Han ligger på sjukhus. De hämtade honom för en vecka sedan — han fick stroke. Andreas hjärta sjunker. — Vilket sjukhus? — Stadssjukhuset, på Elsa Brändström-gatan. Det var allvarligt först, men han verkar långsamt återhämta sig. Efter jobbet åker Andreas till sjukhuset. Hittar rätt avdelning och frågar sjuksköterskan. — Vasily Ivanovitj? Jo, han är hos oss. Vem är du? — En bekant… — vet inte hur han ska förklara riktigt. — Sal sex. Men han är fortfarande svag, så trötta inte ut honom. Vasily Ivanovitj ligger vid fönstret, blek men vid medvetande. När han får syn på Andreas känner han först inte igen honom, men sedan vidgas ögonen av förvåning. — Andreas? Är det du? Hur hittade du hit? — Jag letade mig fram, — Andreas ler osäkert och ställer en påse frukt på nattduksbordet. — Du dök inte upp, jag blev orolig. — Oroade ni er… för min skull? — det glänser fuktigt i den gamles ögon. — Vem är jag att oroa någon… — Vadå vem? Min stamgäst. Jag väntar på dig varje morgon numera. Vasily Ivanovitj är tyst och stirrar i taket. — Jag har inte varit på kyrkogården på tio dagar nu, — säger han tyst. — Första gången på ett och ett halvt år. Jag höll ju löftet… — Äh, Vasily Ivanovitj. Din fru förstår. Det är allvarligt när man blir sjuk. — Jag vet inte… — den gamle skakar på huvudet. — Jag gick varje dag, berättade hur vädret var, vad som hänt… Nu ligger jag här, och hon är ensam där… Andreas ser hur mannen lider och bestämmer sig där och då. — Vill du att jag åker dit? Till din fru. Jag kan hälsa från dig, säga att du är på sjukhus men kommer tillbaka snart… Vasily Ivanovitj vänder sig mot honom, i blicken syns både tvekan och hopp. — Skulle du göra det? För någon du inte känner? — Vadå inte känner! — Andreas fnyser. — Vi ses ju varje morgon i ett och ett halvt år. Du är mer familj än många släktingar. Nästa dag, på sin lediga dag, åker Andreas till kyrkogården. Hittar graven — på stenen ett ungdomligt kvinnoporträtt med vänliga ögon. ”Anna Pettersson, 1952-2024”. Han känner sig lite fånig, men orden kommer av sig själva: — Hej, Anna Pettersson. Jag heter Andreas, kör bussen. Din man åkte hos mig varje dag… till dig. Nu ligger han på sjukhus, men han mår bättre. Han bad mig säga att han älskar dig och snart kommer själv… Han berättar mer — om vilken fin människa Vasily Ivanovitj är, hur han saknar henne, hur trogen han är. Känner sig dum men något säger honom att det är rätt sak att göra. På sjukhuset hittar han Vasily Ivanovitj över en kopp te. Gamle mår redan bättre, ser friskare ut. — Jag var där, — säger Andreas kort. — Hälsade allt som du bad om. — Och hur… hur var det? — rösten darrar. — Det var fint. Någon hade satt färska blommor, nog grannar. Det är rent och snyggt. Hon väntar på dig tills du kommer tillbaka. Vasily Ivanovitj sluter ögonen, tårarna rinner nerför kinderna. — Tack, pojk… Tack… Två veckor senare skrivs Vasily Ivanovitj ut. Andreas möter honom vid sjukhuset och kör hem. — Vi ses imorgon? — frågar föraren när den gamle stiger av. — Självklart, — nickar Vasily Ivanovitj. — Klockan åtta, som vanligt. Och mycket riktigt — nästa morgon sitter han på sin plats igen. Men nu har något ändrats mellan honom och Andreas. Inte bara chaufför och passagerare — något mer. — Vet du, Vasily Ivanovitj, — säger Andreas en dag, — jag kan ju skjutsa dig på helgerna. Inte i tjänsten — bara för att det är kul. Jag har bil, det är ingen uppoffring. — Nej, det behövs inte… — Jo, för jag har vant mig. Och min fru säger: ”En sån snäll människa måste man hjälpa”. Så fick det bli. Vardagar—bussen, helger—Andreas egen bil till kyrkogården. Ibland tar han med frun — de blir alla vänner. — Förstår du, — säger Andreas till sin fru en kväll, — jag trodde förut att jobbet bara var ett schema, en linje, passagerare… Men det visar sig att varje människa i bussen har sitt liv, sin historia. — Det har du rätt i, — frun nickar. — Tur att du såg det. En dag säger Vasily Ivanovitj: — Ni vet, efter att Anna gick bort tänkte jag att livet var slut. Vem skulle behöva mig nu? Men… det visar sig att folk faktiskt bryr sig. Och det betyder mer än man tror. *** Har du själv varit med om att helt vanliga människor gör stora, fina saker?