Misse blev utkastad… Igen… För tredje gången i sitt korta liv… Lyckan hade aldrig riktigt varit med honom… Och det här förändrade allt för honom, för alltid…
Misse blev utkastad. Igen. Tredje gången under sitt första år i livet. Han verkade bara inte ha tur.
Bara ett år gammal och redan hade tre familjer gjort sig av med honom. Ja, så kändes det i alla fall. Först blev han överlämnad från famn till famn. Men sedan…
Sedan bar de bara ut honom, gick bortom huset och sänkte ner honom i en sopcontainer innan de snabbt försvann. Så att han inte skulle hitta hem igen. Men Misse letade inte ens. Han förstod. Direkt. Såg det i mannens ansikte. Hans fru blev jätteledsen när Misse rev deras nya, dyra skinnsoffa.
Det kostade många tusen kronor. Det var hon som bestämde sitt beslut. Och maken? Vad kan man säga om honom?
Han höll alltid med, om allt.
Han lyfte upp den ettåriga katten under armen och tog honom till soptunnan på gården bredvid. Misse försökte inte ens springa efter honom. Han såg ingen mening. Han hade redan förstått allt. Hela hans väsen visste redan.
Det var förgäves. De kunde åtminstone ha tagit ett riktigt farväl, klappat hans huvud, bett om ursäkt. Men så blev det inte.
Det kändes bara… så ovärdigt. Som om han bara var ännu en soppåse.
Misse suckade och letade i soptunnan efter något att äta. Han nöjde sig till slut med några torra kycklingbitar. Han smög sig ut och satte sig bredvid den stora gröna containern. Han lät blicken vila mot solen.
Han kisade, men vände sig inte bort. Det värmde, det där stora ljuset från himlen. Och han gillade det.
Det var de sista strålarna. Sommar, höst, vinter. En liten värmebölja, och ett tunt lager is smälte bort.
Men i Misse frös själen till is.
Kvällen och natten var bitande kalla. När solen gått ner tog vinden och frosten över.
Den röda katten började frysa. Han visste varken var han skulle ta vägen eller hur han skulle skydda sig, så han kröp till slut ihop i en hög av gula, torra löv. Han rullade ihop sig till en liten boll. Först var det iskallt, han skakade. Men så småningom…
När vinden låg på och den fuktiga isen täckte hans päls stelnade han helt. Men samtidigt spred sig en värmande känsla inom honom och skakningarna upphörde. Någonstans långt inne hörde han en mjuk röst som viskade snälla ord.
De vaggade honom saktmodigt och bad honom blunda och glömma allt som varit jobbigt.
“Sov nu, sov lilla vän, sov bara.” Han kände värmen.
Värmen spred sig genom hela hans stela kropp.
Det kändes så lätt. Bara att ge upp så skulle allt försvinna. Då skulle det bli lugnt. Allt det tunga och smärtsamma skulle blekna bort.
Misse suckade för sista gången och gav med sig. Vad var det för mening att kämpa? För vad?
Imorgon skulle ändå bara bringa samma kyla och hunger. Samma önskan att blunda och aldrig, aldrig mer öppna ögonen.
Gatlyktorna tändes långsamt, först längre bort. Misse tog en sista blick. Han hade ofta betraktat ljuset från sitt fönster. Den röda katten samlade ljuset i sig en sista gång, och hans ögon flammade till i mörkret som just höll på att släcka allt.
Det lilla sista ljusskenet fångade blicken på en liten rödhårig flicka. Hon gick hem från dagis tillsammans med sin pappa. Hon drog honom i jackärmen.
Där! sa hon. Där under löven är det någon.
Ingen är där, svarade pappa och huttrade i kylan. Kom, vi måste hem. Jag fryser.
Han försökte dra henne från den stora högen med löv. Men flickan ryckte på axlarna.
Jag såg! Jag såg ett ljus!
Ett ljus i en hög gamla löv? sa pappa, helt förbluffad. Omöjligt.
Men flickan hann redan fram, och när hon pillade bort de torra löven, hittade hon honom. Den röda katten.
Pappa! ropade hon.
Det är han, ju!
Vem? Pappa gick fram.
Här. sa flickan och försökte lyfta den stela kroppen.
Låt honom vara, sa pappa.
Han är nog redan död. Vi kan inte ta hem en död katt.
Han är inte död, svarade flickan. Jag vet. Jag såg ljuset i hans ögon.
Ljus i kattens ögon…? Pappa ryckte på axlarna. Men han gick närmare och lyfte katten, försökte känna efter ett hjärtslag.
Och Misse ville bara sova. Ville så gärna. Sömnen limmade ihop hans ögonlock, värmen spred sig i kroppen. Och rösten inom honom viskade:
“Sov, sov… stäng ögonen…”
Men nu var det något en tunn liten flickröst som envist återkom.
Ljuset i hans ögon.
Vad ville de mig? Varför stör de igen? Kan de inte bara låta mig sova?
Med en sista kraftansträngning öppnade han ögonen lite någon drog honom tillbaka.
Där! ropade flickrösten. Där! Jag sa ju det! Såg du? Igen! Ljuset!
Ljuset? Pappa skakade på huvudet. Men han tog av sig jackan, svepte in den röda katten och skyndade mot husporten.
Dottern sprang bredvid honom.
Pappa, fort nu! Han fryser!
De försvann in på gården, och sedan tändes ljuset i ett fönster på femte våningen.
Misse fick bada i varmt vatten och fick värmd mjölk. Flickan som heter Saga satt bredvid honom och bad:
Bara dö inte. Snälla, dö inte!
Isen i hans päls smälte. Och isen inom honom mjuknade och tynade bort.
Den stora röda katten såg förvånat på, hur pappa och dotter tog hand om honom. Han hade vaknat nu, och nu var det varmt på riktigt.
En värme som fyllde honom helt och hållet. Inte från elementen. Nej, från ett litet barns hjärta.
Och utanför stod någon. Någon som ibland kommer till undsättning.
Han stod där, såg på fönstret där ljuset brann.
Allt jag kan göra. Allt jag kan…
Han stod tyst några sekunder, och lade till:
Ljus det är inte alla som ser det. Inte alla. Och inte alla som ser, kan bevara det.
Och Misse, som tittade på flickan med det knallröda håret, brydde sig inte om människans storhet. Sådant tänker människor på. Han tänkte på sitt.
Han såg ljus. Ljuset i hennes ögon.
