Varya blev dömd av byn samma dag som magen började synas under tröjan. Fyrtiotvå år gammal! Änka! Vilken skam! Hennes make, Simon, hade legat tio år på kyrkogården och nu—titta!—kommer hon hem med barnet i magen. – Vems är det? – väste gummorna vid brunnen. – Vem vet! – svarade de andra. – Tyst, ordentlig… och så ändå detta! Har legat med någon. – Flickorna är nästan giftasvuxna och mamman—ja, hon springer på byn! Skam! Varya såg ingen i ögonen. Kom hem från posten, släpande på sin tunga väska, blicken mot marken, läpparna hårt ihop. Hade hon vetat hur det skulle bli, kanske hade hon aldrig gjort det. Men hur kunde hon låta bli, när hennes egen dotter grät sig till sömns? Allt började ändå inte med Varya, utan med hennes dotter, Marina… Marina—det var ingen vanlig tjej, utan en riktig skönhet. Kopia av sin döda far, Simon. Han hade också varit den snyggaste i byn. Ljus, blåögd – så blev Marina också. Alla i byn sneglade på henne. Den yngre dottern, Katja—hon brås mer på Varya. Mörkhårig, bruna ögon, allvarlig, tystlåten. Varya älskade sina flickor mer än allt. Ensam drog hon runt på två jobb: postkvinna på dagen, mjölkade kor på kvällen. Allt för döttrarnas skull. – Ni måste utbilda er! – sade hon. – Jag vill inte att ni släpar tunga väskor som jag hela livet. Ni ska till stan, ut i världen! Marina flyttade till stan. Det gick lätt för henne. Kom in på handelshögskolan. Direkt lade folk märke till henne. Hon skickade bilder: restauranger, snygga klänningar. Fästman fick hon också. Inte vem som helst, utan någons son med hög position. “Mamma, han lovade mig päls!” skrev hon. Varya gladde sig. Men Katja blev allt tystare. Hon stannade kvar i byn efter gymnasiet, började som undersköterska på sjukhuset. Ville bli sjuksköterska, men pengarna räckte inte. All Varyas änkepension och lön gick till Marinas stads-liv. *** Den sommaren kom Marina hem. Inte högljudd och färgglad som vanligt, utan dämpad och blek. I två dagar kom hon knappt ut ur rummet. På tredje dagen hittade Varya henne gråtandes i kudden. – Mamma… mamma… jag är förlorad… Och så berättade hon. Fästmannen hade haft sitt nöje, sen lämnat henne. Nu var hon i fjärde månaden. – Att ta bort barnet är för sent, mamma! – hulkade Marina. – Vad ska jag göra? Han vill inte veta av mig! Får jag barn blir jag utsparkad från skolan! Mitt liv… är slut! Varya satt som förstenad. – Hur kunde du… dotter… inte akta dig? – Vad spelar det för roll nu! – skrek Marina. – Vad ska jag göra nu?! Lämna barnet till barnhem? Lägga det under en buske?! Varyas hjärta höll på att stanna. Lämna sitt barnbarn till barnhem? Den natten kunde Varya inte sova. Hon vandrade av och an. Innan gryningen satte hon sig på Marinas säng. – Det ordnar sig, sa hon bestämt. – Du ska föda. – Mamma! Hur då? – protesterade Marina. – Alla får ju veta! Skam! – Ingen får veta – svarade Varya. – Vi säger att det är mitt. Marina kunde inte tro sina öron. – Ditt? Mamma, inser du vad du säger? Du är fyrtiotvå! – Mitt, upprepade Varya. – Jag åker till moster i stan, låtsas jag hjälper till. Föder där, bor där ett tag. Du åker tillbaka till ditt, pluggar vidare. Katja, på andra sidan en tunn vägg, hörde allt. Hon grät tyst ner i kudden. Hon tyckte synd om sin mor. Och avskydde sin syster. *** En månad senare åkte Varya. Byn pratade och glömde. Ett halvår senare kom hon tillbaka. Inte ensam. Med ett litet blått paket. – Här, Katja, – sa hon till den bleka dottern, – hälsa på din lillebror… Misha. Hela byn blev förbluffad. Se på Varya, så tyst – och nu detta! En änka! – Vems barn? – väste gummorna igen. – Kan det vara ordförandens? – Nej, han är för gammal. Det är agronomen! Han är stilig, ensam! Varya teg och stod ut med allt skvaller. Livet blev inte lättare. Misha var krävande, skrikig. Varya stupade av trötthet. Postväskan, korna, nu sömnlösa nätter. Katja hjälpte, tvättade blöjor, gungade “brorsan”. Men inuti kokade det. Marina skrev från stan. “Mamma, hur mår ni? Jag har sån längtan! Har inga pengar nu, men ska skicka snart!” Pengar kom efter ett år… Ett tusenlapp. Och jeans till Katja, två storlekar för små. Varya kämpade på. Katja hjälpte hela tiden. Hennes liv gick på sparlåga. Killarna sneglade, men ingen stannade. Vem ville ha en brud med sånt “bagage”? Mor lösaktig, “bror” oäkting… – Mamma, – sa Katja en gång när hon var tjugofem, – kanske vi berättar allt? – Nej, aldrig, – blev Varya rädd. – Du förstör Marinas liv! Hon är ju gift i stan. Marina hade lyckats: gift, klar med skolan, flytt till huvudstaden. Skickade vykort från Egypten och Turkiet – en riktig stadsdam. Frågade aldrig om “brorsan” – Varya skrev själv: “Misha går i första klass. Bra betyg.” Marina svarade med fina, helt oanvändbara leksaker… Så rullade åren förbi. Misha fyllde arton. Han blev stilig. Lång, blåögd – precis Marina. Glad, driftig. Älskade sin mor (Varya) och sin syster Katja. Katja hade vant sig. Var nu chefssjuksköterska på regionsjukhuset. “Gammal mö” suckade folk. Hon hade själv gett upp om familj. Hela livet vikt åt mor och Misha. Misha gick ut skolan med medalj. – Mamma! Jag ska till Stockholm! Plugga vidare! – sa han glatt. Varyas hjärta knep sig. Till Stockholm… där finns ju Marina. – Men vår regionsstad, då? – föreslog hon försiktigt. – Äsch, mamma! Jag måste lyckas! Jag ska visa er! Ni får bo i slottet hos mig! Samma dag han gjorde sista provet, svängde en skinande svart bil upp till huset. Ut klev… Marina. Varya tappade andan. Katja stannade på trappan med diskhandduken i handen. Marina var närmare fyrtio, men såg ut som en fotomodell. Smal, dyr kostym, smycken av guld. – Mamma! Katja! Hej! – kvittrade hon och kysste chockad mamma. – Men var är… Hon såg Misha. Han stått i ladan. Marina stelnade. Tårar fyllde ögonen. – Hej… – sa Misha artigt. – Är du Marina? Min syster? – Syster… ja… – viskade Marina. – Mamma, vi måste prata. De satte sig i köket. – Mamma, jag har allt. Hus, pengar, man… Men inget barn. Hon brast ut i gråt. – Vi har försökt allt. IVF… men inget hjälper. Mannen är arg. Och jag… jag står inte ut. – Varför är du här, Marina? – frågade Katja lågt. Marina mötte hennes tårfyllda blick. – Jag… är här för min son. – Är du galen?! Vilken son?! – Mamma, skrik inte! – Marina höjde rösten. – Han är min! Jag födde honom! Jag kan ge honom ett bra liv! Han kommer in på vilken skola som helst! Lägenhet i Stockholm! Mannen håller med! Jag har berättat allt! – Har du berättat om oss? Om hur byn dömde mig? Om Katja… – Vad Katja! – fnyste Marina. – Hon har suttit kvar här, och gör det väl! Men Misha – han har en chans! Mamma, ge honom till mig! Du räddade mitt liv då – tack! Men nu måste du lämna tillbaka honom! – Han är ingen sak man ger bort! – skrek Varya. – Han är min! Jag har uppfostrat honom, vaktat honom på nätterna! Jag… Då kom Misha in. Han hade hört allt. Stod på tröskeln, kritvit. – Mamma? Katja? Vad pratar hon om? Vem… son? – Misha! Jag – din mamma! Din riktiga! Misha bara stirrade. Tittade sen på Varya. – Mamma… är det sant? Varya dolde ansiktet i händerna och grät. Då exploderade Katja. Hon, tyst och snäll Katja, gick fram och gav Marina en rungande örfil. – Djävul! – skrek Katja, all förnedring och ilska strömmade ut. – Mamma?! Vad är du för mor?! Du slängde honom som en hund! Visste du hur mamma inte kunde visa sig i byn? Visste du hur jag… blev ensam på grund av din ”synd”?! Inget man och inga barn för min skull! Och nu kommer du – och ska ta honom?! – Katja, sluta! – viskade Varya. – Nej, mamma! Nu räcker det! Vi har lidit färdigt! – Katja vände sig till Misha. – Ja! Det här är din mor! Hon dumpade dig på min mamma för att kunna få ”lyckan” i stan! Och det här, – nickade hon mot Varya, – är din mormor! Som offrat allt för er båda! Misha var tyst länge. Sen gick han sakta fram till snyftande Varya. Satte sig på knä framför henne och kramade henne. – Mamma… – viskade han. – Mamma. Så reste han sig. Såg på Marina där hon satt med handen mot kinden. – Jag har ingen mamma i Stockholm, – sade han tyst men bestämt. – Jag har en mamma. Här. Och en syster. Han tog Katja i handen. – Och du… tant… du kan åka. – Misha! Snälla! – ylade Marina. – Jag kan ge dig allt! – Jag har redan allt, – svarade Misha. – En fin familj. Det är mer än vad du har. *** Marina åkte redan samma kväll. Hennes make, som sett allt genom bilrutan, steg inte ens ur bilen. Det sägs att han lämnade henne ett år senare. Han hittade en annan – som kunde ge honom barn. Marina blev ensam kvar, med sina pengar och sin skönhet. Misha åkte aldrig till Stockholm. Han började plugga på regionens tekniska högskola. – Jag behövs här, mamma. Vi ska bygga nytt hus. Och Katja… Ja, Katja blev fri den kvällen hon skrek. Blommade upp, vid trettioåtta. Till och med agronomen som skvallret gått om, fick nu upp ögonen för henne. Enkling, stilig karl. Varya såg på dem och grät. Men nu – av lycka. Nog syndades det, men ett modershjärta förlåter allt.