— Man borde kunna klaga på sin dotter någonstans, muttrade Inga, liggande på den urtrampade soffan med handen för ansiktet. Någon borde säga åt henne att en mor förtjänar respekt. Någon, vem som helst…
Rummet var fyllt av ett gråaktigt halvmörker. Lukten av gammalt vin, smutsiga tallrikar och instängd luft hade sjunkit in i tapeterna och väggarna. Inga kunde inte resa sig – huvudet bultade som om ett tåg fastnat i skallen, och varje gång det stannade kom illamåendet. Var hade hon somnat? När? Hon mindes inte. Precis som hon inte mindes när hon förtärde den sista flaskan eller vart de sista timmarna försvunnit.
Hon var ensam igen.
Linnea hatade fyllon.
Det var inte bara ogillande. Det var ett hat, djupt och gammalt som rötterna på ett gammalt träd som växt sig in i varje fiber av henne. Sedan barndomen, sedan de kvällar då deras lägenhet förvandlades till något som liknade ett helvete: modern, svajande, stormade in genom dörren, smällde igen den, missade strömbrytaren, stapplade längs väggarna. Ibland föll hon. Ibland sov hon redan i hallen, innan hon nått sängen.
En gång hittade Linnea Inga liggande utanför porten med ansiktet i leran. Hon var sju år. Sju år – och hon visste redan vad skam var. Vad lukten av fylleri betydde, grannarnas blickar, klasskamraternas hån:
”Linnea, ligger din mamma i källaren eller under bordet idag?”
Hon lärde sig hålla tillbaka tårarna. Hon lärde sig gömma de krossade glasen, samla tomflaskorna i påsar och bära dem till soptunnan utan att någon såg. Linnea moppade golvet när modern inte ens kunde stå upp. Hon tvättade, städade, lagade mat – för annars gick det inte att leva. Vid tio års ålder visste hon hur man fick bort vinfläckar från mattan och spya från väggen.
Varje kväll var ett prov. Modern pratade med sig själv, skrek, grät, krossade glasburkar mot väggen, föll. Och Linnea satt i mörkret med kudden i famnen och höll andan. För att inte väcka, inte reta, inte dra till sig uppmärksamhet. För en full mor kunde vara olika. Ibland grät hon, ibland skrek hon, och ibland – slog hon.
Linnea växte upp. Hon flyttade så fort hon kunde. Började på universitetet, jobbade på kvällarna för att ha råd med ett rum. Sedan träffade hon Emil. Tyst, pålitlig. De gifte sig. Sonen Axel kom till världen. Och Linnea lovade sig själv:
”Mitt barn ska aldrig se mig berusad. Aldrig vara rädd för steg i hallen. Aldrig behöva tvätta golvet efter mig.”
Hon skyddade sin son så gott hon kunde. Tystnad, mys, hemlagat bröd, kvällssagor och lakan som doftade lavendel. Allt det hon själv aldrig fått.
Med modern pratade hon nästan aldrig. Ibland – korta samtal, alltid avmätta. Och bara när Inga hade sina ”ljusare” perioder. Hon ville inte släppa in henne i sitt liv. Inte ens ett steg.
Men Inga – förstod inte.
Varje morgon började med huvudvärk och förbannelser. Hon morrade, svor, snubblade genom lägenheten. Ibland vaknade hon direkt på köksgolvet, bland fimpar, askfat och en tallrik med stelnat fett. Ibland – på soffan, utan minne av hur hon hamnat där.
Ibland – i tårar, med bitterhet:
”Så otacksam hon är! Jag födde henne, vaktade henne om nätterna, och hon sticker iväg som en liten råtta. Inte ett samtal, inte ett brev. Och ändå är hon min egen dotter…”
Ibland kastade hon ett glas mot väggen i raseri och skrek för hela huset att höra:
”Parasit! Tror hon att en mor kan strykas ur livet som ett misstag! När jag dör märker hon inte ens av det!”
Ibland – grät hon. Tyst. Bittert. För hon förstod. Hon förstod att hon förstört allt själv. Att varje ”bara en till” hade bytts mot dotterns värme. Att hon bytt kärlek mot liter. Och hon visste att det nu var för sent.
Ibland försökte Inga minnas var allt tog fel väg. Var den korsningen låg där hon svängt fel. Efter makens död? Efter att hon förlorat jobbet? Eller tidigare – när hon börjat tro att ett glas om kvällen ”för att slappna av” var normalt?
Nu levde hon ensam. Utan familj. Utan barnbarn. Med flaskan och gamla fotografier.
Hon bläddrade i albumet där dammet låg som årskikt. Tittade på Linnea – den lilla, med rosett och troskyldiga ögon. Sedan på sig själv. Yngre. FöOch medan hon stirrade på bilderna, sjönk den sista gnistan av hopp undan, precis som solen bakom höstmolnen, och hon förstod att ingenstans i hela Sverige fanns det en myndighet som kunde tvinga en dotter att älska sin mor.
