– Vad håller du på med? Vart ska du? Vem ska laga mat till oss? – undrade Kjell förvånat när han såg vad Eivor gjorde efter bråket med hans mor…
Eivor tittade ut genom fönstret. Den dystra gråheten trots att det var tidig vår. I deras lilla stad i norra Sverige var det nästan aldrig soliga dagar. Kanske var det därför människorna där verkade så sura och ovänliga.
Eivor märkte själv allt oftare att hon helt hade slutat le, och rynkan i pannan, som alltid var bekymrad, verkade ge henne ytterligare tio år.
– Mamma! Jag ska ut och träffa folk, – sa hennes dotter, Linnea.
– Jaha, – nickade Eivor.
– Vadå jaha? Ge mig pengar.
– Vad nu då, kostar promenader pengar numera? – suckade mamman.
– Mamma! Vad är det här för frågor?! – började dottern bli otålig. – De väntar på mig! Skynda på! Varför så lite?
– Det räcker till en glass.
– Du är så snål, – muttrade Linnea, men hon hörde inte sin mammas svar eftersom hon hade försvunnit ut genom dörren.
Eivor skakade på huvudet och mindes hur söt Linnea hade varit innan tonåren började.
– Eivor, jag är hungrig! Hur länge ska det dröja?! – ropade Kjell irriterat.
– Varsågod och ät, – sa hon likgiltigt och ställde fram en tallrik.
– Kan du inte ta hit det åt mig?
Eivor höll nästan på att tappa kastrullen. Vilka tänker han sig…
– Man äter i köket, Kjell. Vill du äta så ät, annars låt bli. – sa hon och satte sig ensam vid bordet.
Efter en kvart kom Kjell ut till köket.
– Kallt… usch.
– Då får du snabba på.
– Jag bad dig om det! Ingen kärlek, ingen omtanke! Du vet att jag ser på fotboll! – muttrade Kjell medan han kastade i sig kycklingen. – Smakar inte bra.
Eivor himlade bara med ögonen. Fotbollen hade fått hennes man att bli helt upptagen. Spel, souvenirer, dyra biljetter… han hade blivit beroende, trots att han aldrig haft något intresse för sport när han var yngre.
Kjell satte sig aldrig vid bordet utan tog en ölburk för stämningens skull, en påse chips för att stilla hungern och gick tillbaka till tv:n. Medan Eivor blev kvar i köket för att ta hand om disken.
Onödigt att laga mat. Ingen uppskattade det.
Hon var utmattad efter ett pass på sjukhuset där hon arbetade som sjuksköterska. Patienter kom till henne med sina problem, irriterade och sjuka. Resultatet blev stress på jobbet och inget lugn och ro hemma, bara ett andra skift av arbete: servera, tvätta, städa.
– Finns det mer? – Kjell grävde i kylskåpet efter en ny burk. – Varför finns det inget kvar?
– Du har druckit upp allt! Ska jag behöva köpa mer åt dig också?! Ha lite skam, Kjell! – Eivor kunde inte hålla tillbaka.
– Så känslig du är… – fnös Kjell och stängde kylskåpsdörren med en smäll och gick iväg för att fylla på lagret inför nästa match.
Eivor bestämde sig för att gå och lägga sig eftersom nästa dag var fullspäckad med arbete. Men hon kunde inte somna. Hon var orolig för Linnea, var hon var ute, med vem? Det var redan mörkt ute och Linnea hade ännu inte kommit hem. Hon vågade inte ringa eftersom dottern blev arg när hon gjorde det.
– Du skämmer ut mig inför mina vänner! Sluta ringa mig! – röt Linnea i telefonen. Efter sådana samtal slutade Eivor ringa och tröstade sig med att Linnea nyligen fyllt 18 år. Hon ville varken arbeta eller studera. Hon hade tagit en paus efter gymnasiet för att försöka hitta sig själv.
Efter att ha somnat till lite väcktes Eivor av Kjells glada rop. Tydligen hade någon gjort mål i matchen. Sedan började han högljutt diskutera matchen med grannen, som råkat komma förbi och blivit kvar. Grannen hämtade sin flickvän och de började “heja” tillsammans. Sent på kvällen kom Linnea hem, smällde i dörrarna och gick och la sig. Och när allt äntligen hade tystnat och Eivor kunde somna började katten jama och ville ha mat.
– Är det ingen annan i det här huset som kan mata katten förutom jag?! – utbrast Eivor argt och utmattad av huvudvärk och sömnbrist, när hon rusade ut ur sovrummet. Hon ville bli hörd, men dottern hade hörlurar på och viftade bara med handen vid tinningen. Och Kjell snarkade vidare i soffan med en ölburk i handen.
“Jag är trött på detta… Jag är så trött på allt det här!” – tänkte Eivor.
Nästa dag väcktes hon av ett samtal från svärmodern.
– Eivor, lilla vän, du minns väl att det är dags att sätta plantorna? Och vi måste åka till stugan och städa…
– Jag minns, – suckade Eivor.
– Då åker vi imorgon.
Den enda lediga dagen jobbade hon hårt under svärmors ledning på landet.
– Du sopar inte rätt! Du måste hålla kvasten på ett annat sätt! – kommenderade svärmor sittande på en bänk.
– Jag är nästan femtio, Vera, jag kan nog hantera det… – vågade Eivor svara.
– Men Kjell skulle…
– Var är din Kjell? Varför kom han inte och körde sin mamma till stugan? Varför skumpade vi i tre timmar med bussen? Och du babblar bara om Kjell, Kjell…
– Han blir trött.
– Och jag då? Tror du inte jag blir trött?
Där brakade det loss… Eivor ångrade att hon inte hade hållit tyst. Vera var en pratsam kvinna som älskade rättvisa. Men hennes rättvisa var enkelriktad och gällde inte Eivor. Hela sitt liv hade Vera dyrkat Kjell medan Eivor bara var en arbetsmyra som hon mildt tolererade.
På väg tillbaka satt kvinnorna på varsin ände av bussen. Och nästa dag klagade Vera till sin son om sin svärdotter, och Kjell blev rasande.
– Hur vågar du säga något emot min mamma?! – skällde Kjell. – Om det inte varit för henne…
– Vad då? – frågade Eivor med armarna i kors. Hon hade insett att hon inte ville tåla den här behandlingen längre.
– Då skulle du fortfarande ha jobbat på vårdcentralen! – han kastade fram jokern, påminde om att Vera hade hjälpt svärdottern få jobbet på regionsjukhuset. Lönen var för all del högre där, men det kompenserades av stress och gråa hår. Eivor hade ångrat flera gånger att hon bytt från den lugna vårdcentralen till sjukhuset. – Vad gör du? – undrade Kjell tyst, när han såg vad Eivor gjorde.
Det Eivor gjorde, kunde Kjell inte ens föreställa sig!
