“Vart ska du? Och vem ska laga mat åt oss?”
“Vad håller du på med? Vart ska du? Vem ska laga mat nu?” frågade hennes förvirrade man när han såg vad Antonina gjorde efter bråket med hans mamma…
Antonina tittade ut genom fönstret. Grå, dyster stämning trots att det var tidig vår. I deras lilla stad i norr var det nästan aldrig soligt. Kanske var det därför invånarna såg så surmulna och ovänliga ut.
Hon hade själv märkt att hon log allt mindre, och rynkan i pannan, som alltid var hopknipen, gjorde henne äldre än hon var.
“Mamma! Jag ska ut och gå,” roppade hennes dotter, Annika.
“Okej,” nickade Antonina.
“Vadå okej? Ge mig pengar.”
“Är promenader inte gratis längre?” suckade hon.
“Mamma! Vadå för frågor?!” tappade Annika tålamodet. “De väntar på mig, kom igen! Fort! Varför så lite?”
“Det räcker till en glass.”
“Snåljåp,” muttrade Annika och var redan ute genom dörren innan Antonina hann svara.
Jaha, jaha… Antonina skakade på huvudet och mindes hur gullig Annika varit innan tonåren.
“Tosia, jag är hungrig! När blir det mat?” skrek hennes otålige man, Torbjörn.
“Gå och ät då,” svarade hon likgiltigt och ställde en tallrik på bordet.
“Tänker du inte servera mig?” frågade han.
Antonina höll på att tappa grytan. Vad var det här för påhitt…
“Man äter i köket, Torbjörn. Vill du, så ät. Vill du inte… så låt bli,” sa hon och satte sig själv vid bordet.
Efter en kvart kom Torbjörn äntligen in i köket.
“Kallt… äckligt.”
“Det tar längre tid om du dröjer.”
“Jag bad dig! Ingen kärlek, ingen omtanke! Du vet att jag tittar på matchen!” muttrade han och stoppade i sig en bit kyckling. “Smakar inget.”
Antonina bara himlade med ögonen. När det gällde fotboll var han en helt annan person. Spel, dyra prylar, matchbiljetter… Han var fast, trots att han aldrig brytt sig om sport förr.
Utan att sätta sig ens en gång tog Torbjörn en öl för att få bättre humör, chipsen “för att stilla hungern,” och försvann till TV:n. Och Tosia stannade kvar i köket för att diska.
Ingen uppskattade hennes jobb.
Hon var redan utmattad efter skiftethon jobbade som sjuksköterska på sjukhuset. Varje dag var det stress på jobbet, och hemma, istället för lugn och ro, väntade ännu mer arbeteservera, hämta, städa.
“Finns det mer att dricka?” rotade mannen i kylen efter en till öl. “Varför är det slut?”
“Du drack upp allt! Ska jag köpa mer åt dig också? Skäm lite, Torbjörn!” bröt hon till slut.
“Ömtålig är du…” fnös han och smällde igen dörren på väg att fylla på “förrådet” inför nästa match.
Antonina bestämde sig för att lägga sig, för nästa dag väntade mycket jobb. Men hon kunde inte somna. Hon oroade sig för Annikavart hade hon tagit vägen? Vem var hon med? Ute var det redan mörkt, och Annika var fortfarande inte hemma. Hon vågade inte ringa, för det slutade alltid med bråk.
“Skäms du ut mig framför mina vänner?! Sluta ringa!” skrek Annika i luren. Efter såna samtal slutade Antonina ringa och tröstade sig med att dottern precis fyllt 18. Hon ville varken jobba eller plugga. Hon hade tagit studenten och ville bara “hitta sig själv.”
När hon äntligen somnat väcktes hon av Torbjörns glädjerop. Någon måste ha gjort mål. Sedan började han högljutt diskutera matchen med grannen, som råkat komma förbi och stannat på en öl. Grannen tog med sin tjej, och nu “hejade” de alla tre. Vid midnatt kom Annika hem, slamrade med tallrikar, stökade och gick och la sig. När allt äntligen var tyst och Antonina kunde somna, började katten jam
