*Dagboksanteckning*
Det var en ljummen sommardag när Niklas ställde ner de tunga hinkarna med vatten i farstun hos gumman Elsa. Han var redo att gå, men den gamla kvinnan grep honom hårt i ärmen och pekade tyst mot sitt kök. Han nickade och följde efter, satte sig på den breda bänken vid dörren och väntade på vad hon skulle säga.
Elsa sa ingenting. Istället tog hon en gryta ur ugnen, kastade en blick på den gamla väggklockan som om hon ville påminna om lunchdags, och hällde upp en portion doftande surkålssopa i en djup skål. Till det lade hon en bit fläsk, en lök och ett stycke knaprigt rågbröd. Efter en stunds tvekan ställde hon också fram en flaska hembränt. Hennes böjda rygg, insvept i en ullschal, såg bräcklig ut, men i sina filttofflor rörde hon sig säkert, trots värmen i stugan.
Niklas sänkte rösten och började prata:
— Sopen ska jag gärna äta, men dricka? Nej tack. Jag har svurit, gumman Elsa, inte en droppe mer. Jag kysste ikonen, lovade prästen. Efter den gången jag var full och blev svartsjuk på Moa, ställde jag till med ett helt kalabalik på danslokalen—jag vet inte ens hur jag undgick fängelse. Fick betala en hel del för de trasiga stolarna. Mamma sa att du hade ont i ryggen, så jag kom hit med vatten. Jag äter nu, sedan hackar jag lite ved, och om du har något annat att göra… Mamma gör alltid något åt mig så fort hon ser mig sitta framför tv:n. Det är som om hon drar jobb ur tomma intet.
Niklas skrattade åt sitt skämt men hostade nästan när han åt soppan. Elsa reagerade snabbt och klappade honom på ryggen med sina små händer, som om hon slog in spikar i trä. När han fått tillbaka andan fortsatte han att äta soppan med fläsk och lök, och sedan kisade han listigt och frågade:
— Gumman, hur sover du egentligen? Rak rygg eller som en båge?
Elsa såg på honom med sina klara, blå ögon, där en skymt av ett leende syntes, och viftade bort frågan med handen.
— Men jag ser att du var en riktig skönhet i din ungdom! fortsatte Niklas och nickade mot en gammal fotograf på väggen. — Tjockt hår, ögonbryn som två regnbågar, och ögonen—som stjärnor på natten. Min Moa är också en riktig skönhet! Ska jag berätta om henne så kan du räkna på fingrarna. Men jag tror inte de räcker till: vacker, stark, blyg, snäll, flitig, noggrann, sparande, sjunger som en näktergal, dansar som en dröm, inte girig, ogift, dricker inte, röker inte, hänger inte i andra gårdar… Nå, gumman, har du slut på fingrar?
Han såg hur Elsas ögon lyste av skratt. Hennes bröst skakade, men ingen röst hördes—bara värme i blicken.
— Dina ögon är så levande, gumman, så klara för din ålder! sa han beundrande. — Känner du Moa?
Elsa ryckte på axlarna, som om hon ville säga: *Vem kan veta om ni är bra eller inte?*
— Vi är inte som ni var, fortsatte Niklas. — Ni lydde era föräldrar, var rädda för att trotsa. Men vi? Så fort något inte är som vi vill, gapar vi stort och rusar rakt in i elden. Vi har åsikter om allt. Min far frågar alltid mig innan han gör något. Och mamma tycker jag är husets herre. Mina bröder har flyttat till städerna, jag är yngst, bor kvar tills jag gifter mig. Men jag vill ha en stor bröllopsfest och en massa barn. Moa är… oj, vilken kvinna! Jag är veterinär, så vetenskapligt uttryckt: hon är frisk, kan få så många barn hon vill. Nå, hade du slut på fingrar nu?
Niklas åt sig mätt och värmen från spisen gjorde honom sömnig. Trots sin ryggsmärta höll Elsa stugan så ren som ett museum. Särskilt märktes den stora sängen med dunbolster, högar av kuddar och spetsgardin. Niklas suckade drömmande:
— Sådan säng skulle jag vilja ha till min bröllopsnatt! Fast… kanske inte—man skulle smälta på en sådan dunbädd, glömma allt annat.
Han skrattade och fortsatte:
— Moa är strax klar med studierna, kommer hem till byn, och då blir det bröllop. Hon utbildar sig till distriktssköterska. Tänk dig: jag behandlar djuren, hon hjälper människor. Fast mamma kallar ibland pappa för ett djur. Och ibland är vi inte bättre själva. Hörde du om när Jonne stal Eriks motorcykel och körde den i dammen? Är inte det ett djur? Och Peter rökte i ladan, höll på att bränna ner huset. Inte mycket bättre!
Men den värste är ändå Micke. Han var ihop med Emma, lurade henne, hon blev gravid, och så kom han hem med en ny brud från stan. Emma blev nästan galen, alla trodde hon skulle göra något dumt. Men igår gick hon och log, mage fram, sa att hon väntar en pojke, *Gud gav henne lycka*. Jag undrar: hur ska Micke gå förbi hennes hus när han vet att hans son växer upp där? Men jag skulle aldrig lämna Moa! När jag ser henne vill jag bara hålla om henne så hårt att hon smälter in i mig, bli en och samma. Men hon är sträng—inget före bröllopet. Den gränsen drar jag inte henne över. Hon blir en fantastisk sköterska, kan fixa din rygg på nolltid. Hon ger sprutor—myggen sticker värre. Ibland tänker jag: när vi får ett hus från kooperativet, kommer jag sakna dig, gumman. Vi kommer inte bo nära. Men jag lovar, jag ska komma och hjälpa, prata. Har du mer gott?
Elsa tog ett vältag och hämtade en kruka med bovete och kött ur ugnen. Doften var så stark att Niklas nästan vred på nacken. Han tog en sked och började banka på bordet som ett barn. Elsa log, hennes ögon lyste av glädje över att han gillade hennes mat.
— Lägg dig på dunbolstret medan jag äter, blinkade Niklas. — Eller är den bara till prydnad? Ingen fara, Moa och jag kan nog få den att se använd ut.
Han hostade igen, men Elsa klappade honom inte den här gången. Istället ville hon omfamna den sprudlande pojken, tacka honom för värmen, för att han stannade och delade med sig. Istället strök hon sina sträva, slitna händer över hans rygg, klappade lätt och kysste honom på hjässan.
Niklas reste sig, sträckte på sig:
— Nu är jag för mätt för att jobba! Här skulle man bara vilja lägga sig på dunbolstret.
Han skrattade och gick ut i trädgården. Hackade ved, sopade farstun, kollade på grisen i ladugården, bugHan vinkade åt Elsa innan han gick hemåt, med en känsla av att den gamla stugan alltid skulle vänta på honom.
