Varje kärlek har sin egen form
Det var en av de där råkalla septemberdagarna när vinden blåser genom märg och ben, men jag gick ändå ut på gården utan jacka. Direkt kände jag kylan bita igenom min tunna tröja. Jag steg genom grinden och blev stående på grusvägen, blickade mig omkring, och först då upptäckte jag att tårarna rann nedför mina kinder.
Lilla Märtis, varför gråter du? Jag ryckte till när jag såg att det var Micke, pojken som bodde i huset intill, några år äldre än mig, håret alltid på ända i nacken.
Jag gråter inte, det är bara… sa jag och försökte låta oberörd.
Micke betraktade mig noga, innan han tog upp tre kolor ur fickan.
Varsågod, men lova att inte säga till någon annars kommer de andra som gamar. Gå in nu. Han lät bestämd och jag lydde.
Tack, viskade jag, men jag är inte hungrig… det är bara det…
Men han visste redan allt, vinkade och gick vidare. Alla i byn visste att min pappa, Anders, drack. Han gick ofta till den enda matbutiken i byn och bad om kredit till nästa lön. Britt-Marie i kassan skällde ut honom, men gav ändå.
Hur har du inte fått sparken än? frågade hon honom gång på gång, du ligger redan efter med tusenlappar, men Anders bara försvann vidare och köpte sprit.
Jag, Märta, var nio år och hade just kommit hem från skolan. Det fanns sällan mat hemma. Jag vågade aldrig säga till någon att jag var hungrig, för då skulle de ta mig från pappa och placera mig på fosterhem och där sades det vara illa ställt. Och hur skulle pappa klara sig ensam? Det var bättre så här, även om kylen var tom.
Den här dagen hade vi fått sluta skolan tidigare läraren var sjuk. Ute blåste vinden bort gula löv från träden i en oändlig dans. Min jacka och mina stövlar var slitna, och om det regnade blev jag blöt om fötterna.
Pappa låg och sov, fortfarande i kläder och stövlar, snarkande på soffan. På köksbordet låg två tomma flaskor, och fler var gömda under bordet. Jag öppnade köksskåpet det var tomt, inte ens en brödbit.
Snabbt åt jag kolorna som Micke gett mig och tog fram läxorna. Satt hopkrupen på pallen med matteboken uppslagen, men det gick inte att koncentrera sig. Ute piskade vinden gården och de sista bladen.
Genom rutan såg jag vår trädgård. Förr lyste den av grönt, nu låg den som död. Hallonbuskarna var torra, jordgubbarna borta, bara ogräs på odlingarna och det gamla äppelträdet var också dött. Mamma hade skött allt, sparat på varje planta. Augusti brukade bjuda på söta äpplen, men den här gången hade pappa plockat dem gröna och sålt på torget.
Behövde pengar, grymtade han bara.
Pappa var inte alltid sådan. Han brukade vara snäll och glad, gick i skogen med oss och plockade kantareller, såg på tv med mamma på kvällarna, åt hennes pannkakor till teet på morgnarna. Hon bakade ibland små äppelknyten också.
En dag blev mamma sjuk och fördes till sjukhus. Hon kom aldrig hem igen.
Hennes hjärta orkade inte mer, sa pappa och brast i gråt. Jag grät med och höll om honom. Nu vakar mamma över dig från himlen.
Efter det brukade han sitta tyst med ett foto av mamma, stirrande in i väggen. Sedan började han dricka. Ofta kom märkliga gubbar hem till oss, skränande och rökande, och jag satt på mitt lilla rum eller smög ut för att sitta ensam på bänken bakom garaget.
Jag suckade och löste matten, fort jag var duktig i skolan. När allt var klart kröp jag upp på sängen med min gamla, slitna gosedjurskanin mamma hade köpt den åt mig för längesen. Jag kallade honom Hasse, och även om han gått från vit till grå älskade jag honom lika mycket. Jag kramade honom hårt.
Hasse, minns du mamma? viskade jag.
Han sa inget, men i min fantasi var jag säker på att han saknade henne lika mycket. Jag slöt ögonen och drogs in i minnena, suddiga men glada. Mamma i sitt förkläde, håret uppsatt, knådande deg i köket.
Ska vi baka magiska bullar? frågade hon alltid.
Magiska? Finns det verkligen sådana? undrade jag.
Ja, hjärtformade bullar. Äter man en och önskar sig något slår det in, skrattade hon.
Jag hjälpte henne, även om bullarna blev sneda. Mamma log alltid:
Varje kärlek har sin egen form.
Vi väntade otåligt på att bullarna skulle bli klara. Hemmet fylldes av doften, pappa kom in genom dörren efter jobbet och vi drack te tillsammans, alla tre.
Jag torkade tårarna och kände saknaden igen. I hörnet tickade väggklockan, och rummet var tomt. Jag höll om Hasse och viskade:
Mamma, vad jag saknar dig.
På lördagen slapp jag skolan. Pappa låg kvar på soffan. Jag tog min gamla kofta under jackan för att hålla värmen och gick ut. Jag bestämde mig för att gå mot skogen, där ett gammalt ruckel stod. Där hade farbror Egon bott tills han dog för två år sen. Hans äppelträd och päronträd stod kvar.
Det var inte första gången jag klättrade över staketet och samlade fallfrukt. Jag sa till mig själv att det inte var stöld det låg ju ändå bara där och förruttnade.
Jag mindes farbror Egon knappt, bara att han ofta gav barnen frukt och ibland en karamell ur fickan. Nu var gården övergiven, men träden fortfarande fina.
Jag tog två äpplen från marken, gnuggade ett mot jackan och just som jag bet i det hörde jag:
Vem är du? Jag snurrade runt en kvinna i kappa stod på trappan. Jag tappade båda äpplena i gräset.
Vem är du? frågade hon igen och kom närmare.
Märta… jag… tar bara fallfrukten, jag trodde ingen bodde här…
Jag är Egons dotterdotter. Kom igår, ska bo här nu. Hur länge har du plockat frukt här?
Sedan mamma dog, rösten brast och tårarna steg upp igen.
Hon gick fram och la armarna om mig.
Gråt inte, vännen. Kom in till mig en stund. Jag heter Annika precis som du en dag kommer heta, stora Märta.
Annika insåg direkt att jag var hungrig och att det inte var lätt för mig hemma. Vi klev in. Hon bad mig ta av skorna, hon hade städat ordentligt dagen innan, men flyttlådorna stod kvar. Jag kokade soppa i morse, ska bjuda dig.
Jag satte mig genast vid det rutiga köksbordet, magen kurrade. Annika tog fram en soppskål och lade upp en brödbit.
Ät så mycket du vill, Märta. Finns mer om du vill ha.
Jag skämdes inte hungern tog över, och snart var skålen tom.
Vill du ha mer? undrade Annika.
Nej tack, nu är jag mätt.
Då tar vi te. Hon satte fram en låg korg täckt av kökshandduk, lyfte bort den och log stort. Doften av vanilj fyllde rummet hjärtformade bullar! Jag tog en, smakade och slöt ögonen.
Mamma bakade precis sådana, viskade jag.
Efter fikat satt jag mätt och varm. Annika sa:
Nu får du berätta om dig själv, så följer jag dig hem sedan.
Det behövs inte, det är bara fyra hus bort. Men jag ville inte att hon skulle se hur vi hade det.
Jag insisterar, sa hon bestämt.
När vi öppnade dörren hemma möttes vi av tystnad. Pappa sov fortfarande på soffan i sina kläder, flaskor och fimpar överallt.
Annika såg sig omkring och skakade på huvudet.
Jag förstår… Kom, vi städar lite.
Hon svepte undan skräpet från bordet, fyllde en påse med flaskor, fällde undan gardinerna, och skakade mattan. Jag bad henne:
Snälla, berätta inte för någon hur vi har det. Min pappa är egentligen snäll, han är bara vilsen, saknar mamma. Om folk får veta blir jag placerad, och jag vill stanna hos pappa.
Annika kramade mig:
Jag lovar att inte säga något.
Tiden gick. Nu sprang jag till skolan i nya stövlar, skjuten fläta, och en riktig ryggsäck. Min klasskamrat, Kaisa, stannade upp:
Märta, stämmer det att din pappa har gift om sig? Du har blivit så fin!
Ja, nu har jag en ny mamma tant Annika, svarade jag stolt, och skyndade mot skolan.
Pappa hade slutat dricka, med stor hjälp av Annika. De gick alltid tillsammans, pappa lång och stilig, alltid med rena kläder, och Annika bredvid stadig, varm, så vacker. De log alltid tillsammans och älskade mig.
Åren gick snabbt. Nu är jag universitetsstudent, och när jag kommer hem till loven kliver jag in genom ytterdörren och ropar:
Mamma, nu är jag hemma!
Annika kommer rusande och möter mig i dörren med en varm kram:
Välkommen hem, min lilla professor!
På kvällen kommer pappa hem, nöjd och glad. Livet blev annorlunda, men kärleken, insåg jag, har alltid sin egen form. Och det är något jag aldrig glömmer.









