Varje kärlek har sin egen form Anita gick ut på gården utan jacka och rös genast till när den bitande vinden letade sig in under den tunna tröjan. Hon gick ut genom grinden och stod bara där, tittade sig omkring utan att ens märka att tårarna rann nerför kinderna. – Anitka, varför gråter du? – Hon ryckte till när hon såg Micke, grannpojken. Han var lite äldre och hade ständigt rufsigt hår i nacken. – Jag gråter inte… det är bara… – ljög Anita. Micke tittade på henne och räckte fram tre karameller som han plockat ur fickan. – Ta dem, men säg inget till någon. Annars kommer de andra springandes direkt. Gå in nu, – befallde han strängt och Anita lydde. – Tack… – viskade hon, – men jag är inte hungrig… bara… Men Micke förstod allt, nickade och gick vidare. Alla i byn visste sedan länge att Anitas pappa Anders drack. Han brukade gå till affären, den enda i byn, och be om att få handla på krita till lönen. Valentina gnällde men gav honom ändå. – Undrar att du inte fått sparken än, – sa hon efter honom. – Du är skyldig så mycket redan! Men Anders viftade bort det och gick snabbt hem för att köpa mer sprit. Anita klev in i huset, hon hade precis kommit hem från skolan, hon var nio år. Det fanns aldrig ordentligt med mat hemma, och hon ville inte säga till någon att hon var hungrig, för då skulle de ta henne från pappa till barnhemmet, och där, hade hon hört, var det hemskt. Och pappa skulle gå under om han blev ensam. Nej, det var bättre här. Tomt kylskåp till trots. Idag hade Anita kommit hem tidigare från skolan, två lektioner var inställda för läraren var sjuk. Det var slutet av september, vinden slet ilsket i de gula löven och drev dem av träden. Den här septembermånaden var ovanligt kall. Anita hade en gammal jacka och stövlar som blev blöta så fort det var rått ute. Pappa sov. Låg på soffan i kläder och skor och snarkade. På köksbordet stod två tomma flaskor, några låg även under bordet. I köksskåpet fanns ingenting, inte ens en brödkant. Anita åt snabbt upp karamellerna som Micke gett henne och satte sig för att göra läxorna. Satt hopkurad på en pall och glodde på mattetalen i skrivboken. Men hon kunde inte koncentrera sig. Utanför fönstret lekte vinden med de gula löven på gården och böjde träden. Trädgården syntes från fönstret, förr grönskade den, nu såg den död ut. Hallonen hade torkat, jordgubbarna var borta, ogräset frodades och det gamla äppelträdet var visset. Det var mamma som hade skött allt, skyddat varje planta. Äpplena var söta men i augusti hade pappa plockat och sålt alla på torget med orden: – Vi behöver pengar. Anders, Anitas pappa, hade inte alltid varit sådan. Han hade varit snäll och glad, brukade gå med mamma i skogen och plocka svamp, se på filmer på TV, dricka te och äta mammas goda pannkakor på morgonen. Och hon bakade alltid bullar med äppelmos. En dag blev mamma sjuk. Hon blev inlagd på sjukhus och kom aldrig tillbaka. – Mamma har fått något med hjärtat – sa pappa och grät. Anita grät också, tryckte sig mot honom, han höll henne hårt i famnen. – Din mamma vakar nu över dig från himlen. Sen satt pappa länge med mammas foto och stirrade tomt framför sig. Efter det började han dricka. Plötsligt dök det upp konstiga karlar hemma, de lät högt och skrattade rått. Anita satt på sitt lilla rum, ibland gick hon ut och satte sig på bänken runt hörnet. Anita suckade och tog tag i läxorna. Hon blev snabbt klar, var en smart flicka och hade lätt för sig i skolan. När hon plockat undan böcker och skrivböcker la hon sig på sängen. På sängen låg alltid hennes gamla gosedjurskanin; mamma hade köpt den åt henne för länge sen. Det var favoriten. Anita kallade honom Tim. Från vit hade han blivit grå, men han var ändå Anitas älskade Tim. Hon höll om honom och viskade: – Tim, minns du mamma? Tim svarade inte, men Anita tvivlade inte på att han gjorde det, precis som hon. Med slutna ögon kom minnena, lite suddiga men ändå glada och klara. Mamma i sitt förkläde, håret uppsatt i nacken, knådade deg. Hon brukade alltid baka något gott. – Ska vi göra magiska bullar, dottern min? – Hur då, mamma? Finns det magiska bullar? – undrade Anita. – Ja, ännu så. Vi bakar bullar i hjärtform, och när man äter dem ska man önska något, då slår det in! Anita hjälpte lyckligt till att forma hjärtbulla, om än sneda och skeva. Mamma log alltid milt och sa: – Varje kärlek har sin egen form. Sen väntade Anita otåligt på att bullarna skulle gräddas, så att hon kunde önska sig något medan de fortfarande var varma. Huset fylldes av doften. När pappa kom hem från jobbet satt de alla tre och drack te och åt magiska bullar. Anita torkade tårarna efter dessa lyckliga minnen. Ja, så var det en gång. Nu… Det tickade i hörnet, men i hjärtat var sorg och tomhet, saknad efter mamma. – Mamma, – viskade hon, höll kaninen hårt, – jag saknar dig så mycket… Det var ingen skola på helgen. Efter lunch gick Anita ut, pappa låg fortfarande på soffan. Hon tog på sig sin gamla varma tröja under jackan och gick ut. Hon styrde stegen mot skogsdungen där det gamla huset låg. Där bodde farbror Egon, som gått bort för två år sen. Men trädgården med äppel- och päronträd fanns kvar. Det var inte första gången hon gick dit, klättrade över staketet och plockade nedfallna äpplen och päron. – Jag stjäl ju inte, bara plockar upp de som ingen vill ha, – försökte hon lugna sig själv. Farbror Egon kom hon knappt ihåg, bara att han var snäll och gav barnen frukt, ibland en karamell. Farbror Egon var borta, men trädgården bar fortfarande frukt. Anita klättrade över staketet, gick fram till träden och plockade upp två äpplen, gnuggade det mot jackan och tog en tugga. – Hej, vem är du? – Hon ryckte till och såg en kvinna i kappa stå på verandan. Anita tappade äpplena i förskräckelse. Kvinnan kom närmare. – Vem är du? frågade hon igen. – Anita… jag… jag stjäl inte… jag bara tar de från marken… trodde ingen bodde här… – Jag är Egons barnbarn. Kom igår, nu ska jag bo här. Har du plockat frukt här länge? – Sen mamma dog… – rösten brast och ögonen fylldes av tårar. Kvinnan drog Anita till sig och kramade henne. – Såja, gråt inte. Följ med in. Jag heter Anna, precis som du. När du växer upp kommer folk också kalla dig Anna. Anna förstod direkt att flickan var hungrig och att livet inte var lätt. De gick in i huset. – Ta av skorna, jag städade igår, fast packat upp har jag inte. Nu ska jag ge dig mat, kokade soppa i morse. Kom, nu är vi grannar! Anna såg på Anitas smala axlar, den trasiga jackan, för korta ärmarna. – Har du soppa med kött? – frågade Anita. – Självklart, med kyckling, – log Anna vänligt. – Sätt dig. Anita tvekade inte. Hon var för hungrig. På några minuter var skålen tom, brödet slut. – Vill du ha mer? frågade Anna. – Nej tack, nu är jag mätt. – Då blir det te, – Anna tog fram en låg korg, övertäckt av en handduk. Hon lyfte bort den – och doften av vanilj spreds. I korgen låg hjärtformade bullar. Anita tog en, tog en tugga och knep om ögonen av igenkännelse. – Bullar… precis som mammas, – viskade hon. – Min mamma bakade dem precis så… Efter fikat satt Anita för första gången avslappnad med rosiga kinder. Anna sa: – Så! Berätta nu om dig själv, var du bor, med vilka. Jag följer dig sedan hem. – Det är så nära, bara fyra hus emellan, – försökte Anita. Hon ville inte att Anna skulle se röran hemma. – Det måste jag, – sa Anna bestämt. I Anitas hem möttes de av tystnad. Pappa låg fortfarande på soffan med kläderna på. Överallt låg flaskor, fimpar och bråte. Anna gick runt, skakade på huvudet. – Nu förstår jag, – sa hon och började resolut städa. Snabbt föste hon ihop skräp, samlade flaskor i en påse, öppnade gardinerna, skakade mattan. Anita viskade: – Säg inget om hur det är hemma hos oss. Min pappa är egentligen snäll, han är bara vilse. Om alla får veta, tar de mig från honom. Men han saknar mamma så mycket… Anna gick fram och kramade henne. – Jag säger ingenting, det lovar jag. Tiden gick. Anita sprang till skolan med håret prydligt flätat, ny kappa, ryggsäck och nya stövlar. – Anita, min mamma säger att din pappa har gift sig, är det sant? – frågade Maja i klassen. – Och vad fin du blivit! Och vilket vackert hår! – Det är sant! Nu har jag en ny mamma – tant Anna! – svarade Anita stolt och skyndade vidare. Anders hade slutat dricka med Annas hjälp. Nu gick de tillsammans, Anders stilig och välklädd bredvid Anna, stadig och vacker. De log alltid mot varandra och älskade Anita. Tiden flög förbi. Anita är numera student och kommer hem på lovet, ropar lyckligt i hallen: – Mamma, jag är hemma! Anna springer emot henne, kramar och säger: – Hej min lilla professor, hej! – och båda skrattar lyckligt. På kvällen kommer Anders hem från jobbet, också stolt och glad.