Min son är nio år och är en glad och lugn pojke. Nyligen gifte sig min syster. I inbjudningarna stod det tydligt att bröllopet skulle vara barnfritt. Jag kunde inte riktigt hålla med om det, men jag gick med på det och ordnade så en vän kunde passa min son under bröllopet.
Men kvällen före ceremonin ringde min vän och berättade att hon blivit sjuk. Hon bad om ursäkt, men det var ju verkligen inte hennes fel. Jag försökte lugna henne, och efter samtalet satt jag kvar i köket, funderade och stirrade på tekoppen. Min son sov redan, och bröllopet skulle vara nästa morgon. Vad skulle jag göra? Skulle min syster verkligen kasta ut sin egen brorson?
Min svåger har gott om pengar, så bröllopet skulle vara storslaget. Systern min var nervös i dagarna före bröllopet därför berättade jag inte att min son ändå skulle följa med. Då hon såg honom bredvid mig när vi kom, förändrades hennes ansikte plötsligt. Hon blev rasande och började skrika:
Varför har du tagit med dig din son till mitt bröllop? Vi har sagt nej till barn! Du har förstört allting!
Jag kände mig så fruktansvärt skamsen. Min son stod bara där, förstod ingenting, och jag undrade varför det blev ett sådant drama. Men det visade sig bara vara början.
Låt henne ha sitt barn. Det är hennes ansvar vart hon tar med honom, sa min svåger.
Jag blev konfunderad. Min syster ville inte ens lyssna på min förklaring om varför det blivit så här. Jag försökte prata med henne, men det var lönlöst.
Jag blev arg, tog min son och gick hem. Mamma och pappa stannade kvar på bröllopet, fast jag vet att de egentligen inte ville fira. Feststämningen var bortblåst.
Min syster blev så besviken på mig och väntade sig en ursäkt. Men jag tycker faktiskt inte att jag gjorde fel och att hennes reaktion var helt orimlig särskilt eftersom hon själv snart ska bli mamma. Borde jag be om förlåtelse? Vad skulle du göra om du varit i mitt ställe?
