Kära dagbok,
Jag sitter i köket och försöker reda ut vad som hände igår. Min lillebror, Erik, är nio år gammal och en riktigt glad och lugn kille. Förra helgen skulle min syster Elin gifta sig i en vacker herrgård i närheten av Uppsala. På inbjudningarna stod tydligt att bröllopet skulle vara utan barn, men jag hade ändå sagt till min vän Karin att hon kunde passa Erik under festen.
På kvällen innan bröllopsdagen ringde Karin upp mig och sa att hon hade blivit sjuk. Hon beklagade sig och undrade om jag kunde lösa det. Jag kände mig osäker, men när jag hörde hur trött hon lät bestämde jag mig för att ta med mig Erik till bröllopet. Jag undrade om Elin skulle bli arg för att jag inte följde hennes önskemål.
Johan, min svåger, är en framgångsrik entreprenör och hade planerat ett storslaget kalas med flaska champagne och bordsskick i höga kronor. Jag ville inte låta honom eller Elin bli besviken, så jag packade Erik och vi körde mot herrgården.
När vi kom fram såg jag Elin stå i entrén med ett allvarligt uttryck. Hon såg på Erik och plötsligt förändrades hennes min. Hon började skrika:
Varför har du tagit med din son på vårt bröllop? Vi bad om inga barn! Du har förstört hela dagen!
Jag kände hur kinderna hettade av skam och Erik stod där förvirrad, utan att förstå varför alla stirrade på honom. Jag försökte förklara, men hans ord verkade förgäves. Till min förvåning hoppade Johan in och sade:
Låt honom vara med barnet. Det är hennes sak var hon vill ha honom.
Det kändes som en kylig vind mot min kind. Elin ville inte ens höra mina ursäkter. Jag försökte ändå hitta någon förklaring, men möttes av tystnad.
I min frustration tog jag Erik och gick hem. Mina föräldrar, Anna och Lars, hade också kommit till bröllopet men verkade mer som åskådare än firare, utan någon riktig feststämning. Elin blev upprörd och kräver nu att jag ber om ursäkt. Jag tror inte att jag gjort något fel. Hennes beteende får inte mig att känna mig som en dålig syster.
Nu när allt har lagt sig funderar jag på vad som är rätt att göra. Ska jag be om förlåtelse för att ha brutit mot hennes önskan, eller står jag fast i min övertygelse? Jag vet att Elin snart blir mamma själv, och jag vill inte att detta ska skapa ett sår mellan oss.
Om du var i mina skor, vad skulle du göra?
AnnaJag bestämde mig för att i morgon gå till Elins hus och med ett öppet hjärta försöka reda ut allt.
