—Varför stirrar du på mig så där? Ja, just det, jag vill inte ha barn. Är det inte bra bara vi två? frågade Linn sin man.
Den första solstrålen kisade in i köksfönstret. Genom persiennerna tecknade den ljus och skugga över golvet, väggen och bordet. Den nådde Gustavs ansikte och brände i hans ögon, röda av sömnlöshet.
Han slöt ögonen, men ljuset trängde ändå igenom de tunna ögonlocken. Han sköt stolen bakåt, bort från solen som retade hans utmattade blick.
Som om den tog illa upp gömde sig solen plötsligt bakom de nio våningarna mittemot. Köket blev mörkt och dystert just då det hördes ett välbekant klick från ytterdörren. Gustav ryckte till och lyssnade, höll andan vid de försiktiga stegen i hallen.
Bara några sekunder stannade de tassande fötterna innan de åter närmade sig köket.
—Gustav? Är du vaken? frågade hans fru, och han tyckte han hörde både förvåning och skuldmedvetenhet i hennes röst.
—Var har du varit? Han strävade ur strupen med torra läppar.
Hon svarade inte genast. Om hon gjort det, utan tvekan, kanske han hade trott på henne. Men tystnaden blev för lång.
—Jag var på café med Lovisa… sedan gick jag hem till henne. Förlåt, vi drack lite för mycket, jag somnade där, ljög hon.
—Varför ringde du inte?
—Jag var för full, som jag sa. Ville inte väcka dig, svarade hon, nu med stadigare röst.
—Du hoppades jag skulle sova och inte märka att du var borta. Gustav stirrade ner i bordet.
—Vad är det egentligen som händer? Vi drack och pratade bara. Får man inte ha lite kul ibland? Linn höjde rösten, gick till attack.
—Ibland? Han vände sig mot henne.
Hon blinkade och vek undan med blicken.
—Jag är trött, vi pratar senare. Hon vände sig om för att gå, men Gustav grep hennes handled och drog henne till sig.
Linn tjöt, tappade balansen och föll mot hans knä, men reste sig genast och försökte slita loss handen.
—Släpp, det gör ont! väste hon.
Men hans grepp hårdnade.
—Du bryter handleden på mig! Släpp! Hon såg på honom med både förakt och förtvivlan.
—Var du med honom? Säg sanningen. Han släppte inte taget.
—Ja! Ja! Linn skrek rakt i hans ansikte. Nå, känns det bättre nu? Jag hatar dig. Du gör mig sjuk. En kraftig rörelse, och Gustav öppnade handen.
I fallet slog hon armbågen mot dörrkarmen och skrek till av smärta.
—Gå, sa Gustav lugnt.
—Gustav, låt mig åtminstone…
—Ut. Stick till honom, för fan. Kom och hämta dina grejer sen. Han lutade sig mot väggen, lade huvudet bakåt och slöt ögonen, vägrade se på henne.
—Ja, jag går då. Linn lämnade köket medan hon gned sin ömma armbåge. Du kommer att ångra dig. Jag står inte ut med att se ditt tråkiga ansikte längre! ropade hon från hallen.
—Dra åt helvete… Gustav slet åt sig en kopp och kastade den i väggen.
Skärvor skrände över golvet.
Ytterdörren smällde igen. Gustav vände sig mot bordet, begravde ansiktet i händerna och satt kvar.
Solen tittade fram igen, strök över köket i randiga mönster från persiennerna. Ljuset smekte hans böjda rygg, stilla som en staty.
Så satt han länge, men reste sig sedan och lämnade köket, krossade porslinsskärvorna under fötterna. Han duschade, rakade sig och drack en kopp kaffe. För tidigt ännu, så han gick till jobbet till fots för att få luft, lämnade bilen ståendes.
Hela dagen väntade han på att Linn skulle ringa. Hoppades hon skulle säga att han tvingat henne till en bekännelse, att hon verkligen varit hos sin väninna och att allt kunde bli som förut. Ja, han älskade henne och var beredd att förlåta. Men telefonen förblev tyst.
På hemvägen ångrade han att han lämnat bilen. Himlen mulnade, en disig regnliknande fukt lade sig över ansiktet. Han gick hem i hopp om att Linn väntade där… men möttes bara av tomhet.
Han sopade upp skärvorna, hämtade en påbörjad flaska vodka och tömde ett glas i ett svep. Magen protesterade. Gustav väntade tills den lugnat sig, gick till vardagsrummet, lade sig på soffan och somnade.
***
De gifte sig för tre år sedan. Livfulla, glada Linn fångade honom med sin spontanitet. Hon var inte vacker, men det var något hos henne som drogg till sig män. Och först var allt perfekt. Han hade det lätt med henne. Hela världen verkade snurra kring Linn så fort hon dök upp i ett sällskap.
Hon hatade att laga mat. Det passade honom. Att koka kaffe på morgonen och göra några smörgåsar krävde ingen talang. Lunchen åt han på ett café nära jobbet. På kvällarna kom ofta vänner över, tog med sig snacks eller beställde pizza.
På helgerna låg de länge i sängen, gick sedan ut för lunch som övergick i middag. Gustav trivdes med det livet – tills vännerna en efter en skaffade barn och drog sig undan. Han försökte ta upp barnfrågan med Linn. Vilket familjeliv var det utan barn? Hon skrattade bort det, sa att det var för tidigt, att det fanns gott om tid för blöjor och skrik.
—Varför stirrar du så där? Just det, jag vill inte ha barn. Inte än. Är det inte bra bara vi två? frågade Linn.
Samtal om barn irriterade henne. Hon blev arg och gick ut i timmar. Gustav orolade sig, letade efter henne. Efter ett gräl gick han in på ett café för att dricka kaffe och såg henne där med en ung man. Han gick fram. För bara en sekund tvekade Linn, men log sedan. Men Gustav såg.
—Här är en gammal klasskompis. Vi stötte ihop här. Och det här är min man, presenterade hon.
Klasskompisen räckte fram handen. Gustav skakade den långsamt. Han satte sig med dem, men samtalet kändes falskt. Mannen ursäktade sig och gick.
Gustav märkte hur Linn ändrades. Hennes skratt blev sällsyntare. Ett par gånger kom hon hem sent, sa att hon varit ute med kompisar. Men de flesta av hennes vänner hade redan barn. Och nu kom hon inte hem alls. Han visste att hon skulle skylla på vännerna igen, men han kontrollerade inte, kunde inte deras nummer. Ändå lät han henne hållas.
***
Gustav vaknade mitt i natten. Han tyckte han hörde Linn. Han sträckte sig efter telefonen, funderade på att ringa. Kanske hade han fel, kanske var hon verkligen hos sin väninna? Nej, han skulle inte ringa först. ÄHan lutade sig tillbaka och slöt ögonen igen, bestämd att låta tystnaden vara hans sista ord.
