Vad skriker du på mig för?! utbrast mannen irriterat. Jag vårdar och matar din fru, och du höjer rösten mot mig?! Vad är det här för fasoner?! De ropade åt varandra i en halvtimme, tills fågeln blev hes och mannen tröttnade
Mannen var på väg hem efter sitt morgonpass på fabriken. Helgen låg framför honom, och det i sig fick humöret att stiga. Men det handlade inte bara om lite ledighet. På lördag kväll väntade någon han längtat efter en kvinna han träffat på internet.
De hade skrivit till varandra i en månad: berättat om jobb, pratat om intressen, delat tankar om livet. Som det brukar när något är på gång. Och nu äntligen var dejten bestämd. Han behövde bara ringa till det mysiga lilla bistroet, boka ett bord och välja ut kläder.
I sådana tankar var han när han nästan nådde sin lägenhet, en tvårummare på fjärde våningen i ett vanligt hyreshus i Södertälje. Det var femtio meter kvar till porten. Det kändes som att livet kunde ta en helt ny vändning när som helst, men
Det där “men”.
Från ett träd som han aldrig riktigt lagt märke till, ramlade plötsligt en fiskmås ner vid hans fötter. Fågeln sprattlade våldsamt, skrek ilsket, och ovanför honom väste och flaxade en hel flock. Skriket fyllde luften som om något hemskt hänt.
Jaha, mumlade mannen. Det här var ju precis vad jag behövde
Måsen försökte flyga, men föll hela tiden omkull. Han såg genast att ena benet var brutet.
Och vad gör jag nu då? undrade han högt.
Att bara gå vidare gick helt enkelt inte. Han tog av sig jackan, svepte försiktigt in fågeln så den inte skulle komma loss, lyfte upp den och gick mot porten. Flocken bakom honom protesterade högljutt med upprörda skrik.
Väl hemma tog han av jackan försiktigt och försökte se efter benet. Då högg fågeln honom direkt i fingret med näbben.
Nämen för sjutton! svor han, höll fast fågeln och virade in näbben i en liten tygbit.
Samtalen till djurkliniker hjälpte inte de tog inte emot vilda fåglar. Bekanta kunde heller inte hjälpa till. Då slog det honom: han var ju skicklig mekaniker, han borde kunna snickra ihop något själv.
Först bäddade han åt måsen i en låg kartong med mjuka handdukar på fönsterbrädan. Han gav henne genast namnet Lo.
Efter några timmar hade han tillverkat en skena: han täljde ur en ränna i två små träbitar, satte ihop dem och fäste med eltejp. Sedan tog han försiktigt bort tygbiten från näbben.
Lo försökte genast picka honom igen.
Lugnt, lugnt, sa mannen. Jag försöker ju bara hjälpa dig. Men du ska ju ha mat och vatten också, förstås.
Sökningar på nätet gav två resultat: han gick först till fiskebutiken och köpte mask och småfisk, sedan till apoteket för att köpa en pincett och en plastspruta. Väl hemma tvångsmatade han henne öppnade försiktigt näbben, stoppade in matbiten och sprutade försiktigt in lite vatten. Hon protesterade, han klagade, men båda fortsatte ändå.
Till slut var båda utmattade. Lo, mätt och utmattad av smärta, somnade. Mannen la sig också.
Allt repeterades nästa morgon. Matning, protester, envishet från båda. Plötsligt såg han att en stor fiskmås en hane satt utanför fönstret och följde allt med vaksam blick.
Mannen öppnade fönstret utan att tänka.
Du är kanske Los hane? Kom in och titta själv. Jag vill bara hjälpa henne.
Den stora fågeln stod på fönsterbrädan, sneglade på Lo och gick till slut in.
Lo pep lågt. Hanen tog ett steg mot mannen, vecklade ut vingarna och skrek högt.
Men vad skriker du på mig för?! utbrast mannen förnärmat. Jag vårdar och matar din fru, och så skäller du ut mig?!
Så höll de på, mannen och fågeln, nästan en halvtimme tills måsen blev hes och mannen var helt slut.
Till sist satte mannen fram två lådor en med mask, en med småfisk. Utan ord och förklaring.
Fågeln granskade maten, sedan åt han girigt.
Jaså, där ser man, skrattade mannen. Självklart, klart det var till dig jag handlade allt det här.
Nöjd närmade sig hanen Lo och började ömma pilla bland hennes fjädrar.
Titta på det blev mannen plötsligt rörd. Nästan som äkta kärlek. Lugn nu, jag gör allt för Lo. Bara försök få henne att sluta pickas och äta bättre.
På natten flög hanen iväg, men återkom nästa morgon och knackade på rutan tills han fick komma in, hälsade på Lo och åt frukost lugnt.
God morgon, log mannen. Det verkar som vi börjar förstå varandra
Medan mannen matade Lo lade hanenmåsen sig i alla fall inte i.
Plötsligt slog känslan honom som ett blixtnedslag.
Herregud stönade han och tog sig för pannan. Hon väntar ju! Jag har inte ringt, inte bokat bord
Han kastade sig över telefonen och slog numret.
Ursäkta, började han och förklarade ärligt vad som hänt och varför han inte bokat någon restaurang.
Så nu är en mås viktigare än att träffa mig?! avbröt kvinnan honom förtrytsamt.
Nej, nej Det är inte så Det är viktigt. Bara det blev så här
Då kan du ju vara med din mås! sa hon skarpt, och lade på.
Jaså, det var det, suckade han till måsen. Dejten blev inget av, innan det ens börjat.
Då hoppade den stora fågeln upp på bordet framför honom, spärrade ut vingarna och struttade stolt fram och tillbaka som för att visa vägen.
Mannen log ofrivilligt:
Jag vet inte om du förstår vad jag säger, men ditt stöd känns. Menar du att det inte är någon idé att deppa? Att man måste hålla humöret uppe?
I samma stund ringde det på dörren. På tröskeln stod hans granne från våningen ovanför en varm kvinna som alltid hälsat på honom i hissen.
Förlåt, sade hon lite generat, men det har cirkulerat måsar utanför ditt fönster i flera dagar. Är allt okej?
Det är svårt att förklara direkt, skruvade han på sig. Kom in så får du se själv.
Hon tittade in och häpnade.
Oj Du räddar en mås?
Lo, rättade han.
Då får hanen heta Lennart! skrattade grannen.
Hennes skratt var klarare än fjällbäckar, och han insåg plötsligt att det var länge sedan han hört något så trevligt. Han såg på henne och tänkte: vem bryr sig om den där missade dejten?
Lennart spände ut vingarna, struttade på bordet, och grannen skrattade igen.
Därifrån blev allt lättare. Lennart gillade uppenbart grannen: så fort hon dök upp började han putsa sig och sökte sig närmare. Hon rodnade och log.
Lo förstod så småningom att alla bara ville hennes bästa, slutade kämpa emot och började äta själv. Tillfrisknandet gick fortare. Mannen lät grannen få en extranyckel, och när han var borta kom hon och tog hand om Lo.
Snart hade han svårt att inte tycka väldigt mycket om henne. Han bestämde sig för att bjuda ut henne men innan han hann, hände något oväntat.
En kväll efter jobbet gick han hem med ett litet paket: ett tunt silverhalsband med ett rött hjärta, som han köpt i lunchrastens hast.
Han log för sig själv när han gick hem genom Södertäljenatten, föreställde sig hur han skulle ge henne den lilla presenten. Men plötsligt dök två figurer upp under gatlyktan.
Fram med plånboken, mobilen och klockan! väste den ena och drog kniv. Och jackan också, sa den andra.
Mannen hann knappt bli rädd, för från ovan rasade en katapult av flax och skrik. Dussintals måsar attackerade rånarna. Skrik, skrän och flaxande vingar panik utbröt.
Mannen rusade hemåt. Nästa morgon knackade grannen på dörren, alldeles blek.
Åh Gud! utbrast hon och kramade honom. Du lever! Jag var så rädd att det var dig de gett sig på
Vad har hänt? frågade han och strök henne över håret.
I natt attackerade en flock måsar två män. De ligger svårt skadade på sjukhus.
Han log och kom plötsligt ihåg presenten:
Jag har köpt en sak till dig.
Men nej, det hade du inte behövt sa hon blygt.
Men när hon såg silverkedjan med hjärtat log hon och kysste honom på kinden.
Så fin! Tack! sa hon och sträckte fram handen, men
Det där “men” igen!
Som en blixt svepte Lennart förbi, norpade halskedjan ur mannens hand och lade ner den framför Lo.
Både mannen och kvinnan började skratta högt.
Jag köper en ny, lovade han.
Lennart spände ut vingarna, ställde sig stolt på bordet och kraxade triumferande. Lo tog försiktigt kedjan och gömde den i kartongen.
Och mannen och kvinnan kysstes i hallen.
Vad spelar resten för roll?
Familj är vad man gör den till. Ibland hittar man den där man minst anar.
