Jag minns den sista året när min mor ofta låg på sjukhus. När hon låg på den vita våningen i Karolinska sjukhuset, var jag, Alva Lindström, ensam hemma med min styvfar, farbror Mikael Sjöberg.
Mikael gick alltid upp vid sju på morgonen, jobbade tills åtta på kvällen, och jag fick därför känna mig som om jag levde helt på egna ben. Han räckte mig ibland några enkla kronor så att jag kunde köpa lunch på skolan. Resten av pengarna räckte bara till pasta, korn, potatis och sällan några billigare korvar, som jag sedan lagade till kvällsmat.
I slutet av november kom jag hem från skolan och fann farbror Mikael sittande vid köksbordet, med armbågarna vilande på knäna och blicken fäst på golvet. När jag steg in i rummet ryckte han upp huvudet och sade med en tung röst:
Det är slut, Alva. Vi har ingen mamma kvar.
Jag svarade inget och gick tyst in på mitt rum. Jag var tretton år gammal och hade förstått att sjukdomen som drabbade min mor sällan gav ett långt liv, men ändå höll jag fast vid ett uns av hopp om att hon skulle återvända. Vi hade planerat att jag skulle gå i nionde klass och sedan söka till sjuksköterskeutbildningen. Mamman hade alltid sagt att jag hade ett gott hjärta och att jag skulle arbeta med barn, för då behövde man bara ge dem kärlek.
Jag satt vid fönstret och såg de nakna björkgrenarna titta ner på mig. En ensamhet sänkte sig över mig, som om ingen varken farbror, släkt eller skolkamrater fanns kvar. Allt jag hörde var ett tomrum som fyllde rummet.
Dagen därpå anlände mina mödrars systrar: tant Birgitta, tant Vivi och tant Sigrid, som bodde i en liten by i Västmanland. De gick omkring i lägenheten, pratade lågt, och plockade fram några av min mammas kläder ur garderoben. Sedan lagade de en middag tillsammans i köket. Jag satt kvar i mitt rum och tittade på när tant Birgitta bar in en tallrik med potatis och köttbulle till mig, men jag rörde inte vid den.
Vid begravningen samlades tre kvinnor och två män som jag aldrig sett förut. Direkt efter vigslan började släktingarna diskutera vad som skulle bli av mig.
Mikael inledde samtalet:
Vi har inte varit gifta med Katja, bara delat ett hem. Så jag är ingen förälder till henne. Lägenheten måste tömmas om två veckor jag klarar inte av en tvåa på egen hand, jag måste hyra nåt mindre. Så låt oss bestämma vem som vill ta hand om Alva.
En tystnad lade sig över rummet. Alla stirrade. Till slut bröt tant Birgitta tystnaden:
Katja var din syster, Birgitta, så du får ta hand om hennes dotter.
Det spelar ingen roll om hon är en släkting. Vi pratade bara två gånger om året, på födelsedagen och nyår. Jag vet inte ens vem hennes pappa är. Dessutom har jag tre egna pojkar att ta hand om, så jag har ingen plats åt dig.
Kanske du, Sigrid? föreslog Vivi. Du har knappast pengar, men du får en liten ersättning för vårdnaden och en pension för min mor. Dessutom har din egen dotter Kristina tolv år, så ni två skulle kunna hjälpa varandra.
Nej! Vi har just flyttat ihop med Pavel. Jag har befallt Kristina att vara tyst som en mus, och nu vill ni lägga på er min lilla Alva.
Jag vill inte ha några pengar, svarade Sigrid. Varför tar du inte du själv, Vivi?
Jag är handikappad, jag får inget, svarade Vivi, och pekade på sin ålder.
Ingen av dem ville ta mig, och jag hörde hur de fortsatte att förhandla i hallen. Jag insåg då att ingen av min mammas systrar kände någon vilja att hjälpa mig. När de klädde på sig i hallen sade tant Sigrid:
Om lägenheten hade varit vår, hade vi kunnat lösa det här, men nu förlorar vi bara mer.
Till slut, när lägenheten skulle tömmas, bestämdes mitt öde: jag skulle placeras på ett barnhem i närheten av Uppsala. När Mikael överlämnade mig till barnhemspersonalen sa han:
Håll inte miss mod på mig, våra vägar skiljs åt nu.
Den första dagen mötte jag en hög, mörkögd tjej med kurviga lockar som hette Lovisa.
Är du ny här? frågade hon. Vad heter du?
Alva.
Var inte rädd. Här är det inte så illa. Det finns bra pedagoger och några som inte bryr sig om oss, men inga riktigt onda.
Det är bara ont för den som är ensam. Jag har varit här i en månad, låt oss hålla ihop, så blir det lättare. Jag heter Loviska.
Har du också föräldrar som är borta? frågade jag.
Nej, mina föräldrar lever, men de har förlorat sina rättigheter och vi fyra har hamnat här jag, och mina tre bröder.
Vilken tur! svarade jag. Du har bröder.
Det spelar ingen roll. Den yngsta, Vovka, är ännu liten, men de två äldre har alltid slagit mig, tvingat mig att laga och tvätta när vår mamma var svag.
Jag frågade hur gammal hon var.
Tretton år och tre månader.
Jag trodde du var äldre.
Alla i min familj är långa: farfar, pappa, bröder.
Loviska och jag höll ihop ända tills vi tog examen i nionde klass. På våra sista år pratade vi ofta om framtiden.
Jag vill gå på sjuksköterskeutbildning, sa jag en dag. Mamman drömde om det. Jag vet bara inte om det blir av.
Varför tror du inte? Du har femar i kemi och biologi, och högst två fyror i ditt betyg. Dessutom har vi förmåner, men du klarar det ändå.
Du har bestämt dig för att bli kock? frågade jag.
Jag vill bli konditor, baka tårtor och kakor som är lätta som moln.
Vi minns också hur vår tidigare lärare, fru Natalia, tog med oss på en sångtävling och vi vann, och hur hon köpte kaffe med bakverk till oss efteråt.
Jag blev antagen till sjuksköterskeprogrammet och var en av de bästa i min grupp. På sista året fick jag en liten lägenhet med ett enkelt kök och ett badrum. Det var första gången på åratal som jag hade ett eget rum, ingen att dela med, ett eget kök och ett eget bad. Jag hängde upp ljusa gardiner, ställde en blommande pelargon på fönsterbrädan, la en färgglad kökshandduk på bordet och köpte två röda kastruller med vita prickar samt lite annat köksredskap. Lägenheten var knapp, men den var min.
En dag, när jag precis hade slutat med lektionerna och skulle gå till barnsjukhuset där jag arbetade som vårdbiträde, ropade någon på mig. Det var tant Sigrid, min mammas kusin, som tidigare avböjt att ta hand om mig.
Hej, Alva! Minns du mig?
Jag minns. Du är min mammas kusin.
Jag hörde att du har fått en lägenhet. Jag har en liten begäran: Kristina är bara på andra året, hon har två år kvar, och de andra på studenthemmet är inte så bra.
Skulle du vilja att hon bor hos dig tills hon är klar med skolan? Vi kan betala halva hyran och leverera mat. Är du med?
Nej, det är inte okej, svarade jag.
Men du har alltid varit en snäll flicka! Sörjer du inte din syster?
Jag är inte längre så snäll som förr. Och det är inte min sak att bry mig om Kristina! Har ni inte skapat samma öde för mig när ni skickade mig till barnhemmet?
Varför måste jag nu känna medlidande för dig? Jag har klarat mig i både barnhem och studenthem, jag har överlevt. Kristina kommer också att klara sig.
När vi nådde busshållplatsen steg jag på bussen och dörrarna slog igen. Tant Sigrid stod kvar en stund och såg bussen köra iväg, innan hon vände sig och gick sin väg. Så avslutade vår saga, där de som inte kan lösa sina problem själva får se dem gå förbi.
