**Dagbok**
*Varför rotade du i min laptop?* En gåta inför en okänd blick.
“Vad i hela friden gör du i min laptop?” fräste Alex och reste sig över Elin. Hon hade aldrig sett honom så förut
Elin kom hem från skolan och kände redan i hallen den tunga lukten av sprit. Från vardagsrummet hördes ett högljutt rapande. Hennes pappa var full igen. Hon gick rakt in i köket.
Mamma stod vid diskhon och skurade potatis. När hon hörde stegen bakom sig, vände hon sig om. Elin såg genast den röda, svullna kinden.
“Mamma, vi måste lämna honom. Hur länge ska vi stå ut? En dag kommer han att döda dig,” sa Elin med ilska.
“Vart ska vi ta vägen? Vem behöver oss? Vi har inte pengar till hyra. Var inte rädd, han vågar inte. Han är en fegis. Det är bara mig han slår.”
Nästa morgon vaknade Elin av konstiga ljud. Hon satte sig upp och tittade ut i köket. Där stod pappa vid spisen med huvudet bakåt, drack direkt ur vattenkokaren. Elin stirrade på hans adamsäpple som gick upp och ner, upp och ner. Hon hörde hur vattnet rann ner i halsen med ett äckligt ljud. *Drunkna, snälla, bara drunkna!* tänkte hon med hat.
Men han drunknade inte. Han ställde ner vattenkokaren, suckade belåtet, gav henne en dimmig blick och gick förbi henne mot badrummet.
Elin rös när hon tänkte på att mamma skulle fylla på vattenkokaren igen utan att tvätta bort hans saliv och stanken. Hon tog kokaren och skrubbade den länge, med en löftes att aldrig dricka ur den utan att rengöra den först.
Under sportlovet åkte Elins klass på en tre dagars resa till Göteborg. När hon kom hem låg mamma på sjukhus.
“Slag han dig?” frågade Elin hårt när hon såg mammas bandagerade huvud.
“Nej, barnsligt. Jag halkade på isen.”
Men Elin visste att hon ljög.
På grund av de ständiga slagen hade mamma fått högt blodtryck. Sex månader senare fick hon en stroke och dog. Pappa grät på begravningen med spritfyllda tårar, ibland sörjande sin “älskade Marit”, andra gånger svärjande över henne.
Han sa att Elin var precis som mamma, hotade att om hon försökte lämna honom skulle han döda henne. Elin längtade efter att bli klar med gymnasiet. Hon gick inte på studentbalen. Nästa dag hämtade hon sitt diplom i hemlighet från expeditionen. Medan pappa var på jobbet packade hon sina saker och rymde hemifrån.
Pappa gav henne pengar till mat, och Elin sparade en del. Ibland tog hon till och med från hans fickor när han sov. Det var inte mycket, men det räckte ett tag. Hon hade länge bestämt sig för att fly, att arbeta, och studera vid sidan av.
Hon var inte rädd för att pappa skulle leta efter henne. Alla i kvarteret kände till hans vanor, ingen skulle hjälpa honom hitta henne. Hon åkte till Stockholm, hyrde en billig lägenhet i utkanten och fick jobb på en snabbmatskedja. De hjälpte henne med sjukintyg, hon fick gratis mat
Hon skrev in sig på en yrkeshögskola, i redovisning. När de fick veta att hon studerade till redovisningsekonom, satte de henne i kassan.
Killarna försökte flörta. “Först är de alla snälla och ömma, sen börjar de dricka eller vara otrogna. Jag vet inte vad som är värst. Låt dig inte luras av deras söta ord, mitt barn. Var försiktig. Jag var vacker en gång. Din pappa drack inte när vi träffades. Vi älskade varandra. Vart tog allt vägen? Vad hände?” sa mamma ofta.
Elin kom ihåg hennes ord och svarade inte på killarnas framstötar. Hon hade sett hur hennes föräldrars liv blev.
Mamma brukade på lönedagen gå till affären och köpa det nödvändiga: pasta, socker, flingor, konserver, så det skulle räcka länge. Pappa spenderade pengarna på sprit, men det fanns alltid mat hemma, även om det var enformigt. Nu gjorde Elin samma sak.
Hon gick hemåt med en tung kasse som drog i hennes armar. Framför henne kom en kille med blicken i mobilen. Elin hoppades han skulle se henne och gå åt sidan, men han kolliderade med henne.
“Förlåt,” sa han och tittade upp.
Elin ville svara ilsket, men såg den vänliga blicken i hans ögon och blev generad.
“Det är okej, jag var inte heller uppmärksam,” sa hon och log.
Killen erbjöd sig att hjälpa henne. Elin tvekade, men gav honom kassen. Ingen med ett så öppet leende kunde vara ond. De lärde känna varandra. Alex hjälpte henne bära kassen hem, men Elin lät honom inte följa henne ända till dörren.
Nästa dag kom killen till snabbmatstället. Han sa att det var en slump, men Elin visste bättre. De började träffas.
Alex erkände ärligt att han var skild, att han hade en dotter som han älskade. Han hade lämnat lägenheten till exfrun och bodde hos en kompis. Han sa att han gift sig i onödan.
“Vi passade helt enkelt inte ihop. Vi hade inget gemensamt. Ibland satt vi dagar utan att prata.”
Han pratade mycket om sin dotter, och Elin tänkte att hon kanske kunde lita på en man som älskade barn. Efter en månad föreslog Alex att de skulle flytta ihop.
“Vi kan hitta en bättre lägenhet, närmare stan. Det blir lättare tillsammans.”
Elin gick med på det. Hon var överlycklig. Hon skulle få en normal familj. De flyttade in i ett rymligt
