Varför har du kommit hit? Mamma höll ytterdörren på glänt, och rösten var vass av besvikelse. Hur ska jag nu kunna visa mig för folk? Du är inte min dotter längre. Skvallret har just lagt sig, vi kunde inte ens handla på ICA på ett halvår. Varför är du här? Va?
Vem är det, Gunilla?
Din äldsta dotter har kommit.
Maja?
Pappa öppnade den massiva träporten så gångjärnen gnisslade. Han granskade mig uppifrån och ner. Jag kände mig liten under hans blick.
Gå var du vill, jag vill inte se dig. Och du du väntar barn också.
Jag svarade inte. Jag såg på dem, under min mörka lugg, och hoppades. Tänk om de skulle förbarma sig. Jag hade ingen annanstans att ta vägen. Jag var gravid, uppsagd från jobbet, och jag hade inte råd med hyran för rummet hos damen i stan. Inga pengar ingen bostad. Ingen förstod, ingen ville förstå. Jag var rädd.
Jag gick nerför trappan, stannade och höll om magen.
Du får ingen sympati, sa mamma tyst och vände sig bort.
Pappa stängde dörren.
Jag knep ihop för att inte börja gråta. Höll tillbaks. Barnet inne i magen vred sig, kände väl min oro. Så hade man kommit hem igen, till de sina
Snön knarrade som om den försökte trösta, när jag stängde grinden bakom mig och kastade en blick på köksfönstret där ljuset var tänt. Gardinerna var fördragna.
Det var varmt inne i byns lilla Coop. Jag tog ett steg in, såg mig omkring. Inget hade förändrats. Till höger disken med varor och Eva-Lena, expediten, till vänster glasmontrar och det gamla blåmålade skåpet med hänglås.
En limpa, tack, sa jag och räknade upp mina mynt.
Nämen, där är du ju!
Jag lyfte inte blicken, upprepade bara:
Bröd, tack.
Varsågod, även om jag egentligen inte har nån skyldighet. Men jag gör mitt jobb
Eva-Lena räckte mig brödet och öppnade munnen för att säga något mer, men dörren slog upp, ett ungt par kom in.
Jag försökte gömma brödet, men limpan var stor, färsk och doftade hembakt. Den ville bli uppäten direkt kändes det som.
Snart hörde jag expediten börja viska med de nyinkomna om mig, nickade i min riktning, men jag orkade inte bry mig, ville bara skynda mig därifrån.
Snön föll i luften, vinden stilla. Jag slet av en bit bröd, blundade. En sak mindre att oroa sig för.
Bakom butiken lutade jag mig mot väggen. Så stod jag där, åt brödet i små bitar och blundade. Limpa doftade hemma, minnen och en gnista glädje
Maja? hördes en röst strax intill.
Jag öppnade ögonen och blev ställd av överraskningen.
Hej, sa jag lågt, när jag kände igen Agneta, Anders farmor.
Varför står du här och trycker?
Den äldre kvinnan, pälsmössa på huvudet och sjal över axlarna, lät blicken svepa över min kropp.
Jag har ingenstans att gå. Föräldrarna vill inte veta av mig.
Och där borta då, hon nickade mot byn, fick du inte plats där heller?
Jag ryckte på axlarna.
Kom, mer sa hon inte.
Agneta gick sin väg, stödd på käppen.
Jag stannade ett tag, andades ut, och följde sen efter. Tankarna i huvudet var tröga och suddiga; jag var trött, så trött.
Stugan ytterst i byn mindes jag. Jag och Anders hade en gång sprungit förbi den, ut mot fälten till vårt hemliga ställe. En gång hade han stannat vid grinden och vinkat:
Hej farmor, jag kommer förbi imorgon bitti.
Goddag, hade jag viskat, så hon skulle tycka jag var artig.
Anders farmor hade bara sett mig ett fåtal gånger, men minns mig ändå hur skulle hon kunna glömma efter allt som hänt. Nu ville jag inget hellre än backa tiden, lämna förnedringen, få känna hans kyss mot mina läppar igen. Tillbaka till ungdomen, lättheten
Varför klasskamraten Micke började se på mig i nian förblev ett mysterium. Ingen skönhet, tystlåten, inte ens bästa i klassen.
Men hans subtila frierier tog jag ändå emot. Man vill väl bli tyckt om. Och Micke var nöjd, bar min väska, följde mig till dörren. Så blev vi ihop, vänskap blev till något djupare, eller så kändes det. Till och med bröllopet pratades det löst om.
Våra föräldrar log över förståelsen.
När Micke är tillbaks från lumpen så pratar vi mer.
Redan då började de lägga undan.
Det blev av ett slumpartat möte jag fann Anders.
Maj hade kommit med hetta. Jag tog bussen från Göteborg, hade undersökt antagningen till universitetet. Micke kunde inte hjälpte sin pappa. Resan tillbaka till byn var två mil genom grönska.
Jag klev av bussen, promenerade långsamt. Svettigt var det.
Bakom mig blev himlen mörk och snart började det åska. Dån och blixtarna skrämde så att jag höll för huvudet.
Jag såg mot himlen. Molnet kom hotande snabbt; fältet var enda utvägen. De första stora dropparna föll, och jag virade min tunna plastkasse över håret, la sandalerna i den.
Regndropparna närmade sig. Skyfallet var öronbedövande. Plötsligt kände jag någon gripa tag i min arm.
En bil stod på vägen, och en ung man ropade genom ovädret.
Jag har tutat och tutat! Men du hör väl inget Vilket ösregn, blev du rädd?
Jag skakade på huvudet, frusen.
Han tog av sig sin tröja, kastade bakåt, rotade fram en jacka från baksätet.
Ta denna, var inte rädd. Jag är också från Svanebyn, känner du inte igen mig? Jag är Anders, Bertilssons son.
Han la jackan om mig, nära, så att jag rodnade.
Värmer dig snart. Kanske fanns det en ren jacka nånstans Kom du med bussen?
Ja.
Själv var jag inne i stan, köpte bildelar fryser du fortfarande?
Han klappade mig försiktigt över axeln. Hans omtanke gjorde mig lugnare.
Vad heter du?
Maja.
Maja, alltså
Varför kör vi inte bara?
Regnet drog in över byn; vi skulle bara hamna mitt i allt. Vänta lite.
Jag nickade, han hade rätt.
Vi pratade länge. Anders arbetade på gården tillsammans med sin pappa, mamman hade dött när han gick på högstadiet. De levde stillsamt. Han funderade ibland på att plugga, men jobbet fanns ju ändå.
Vid mitt hus log han hejdå.
Jag log tillbaka.
Vi hade pratat som om vi känt varandra hela livet.
Med Micke hade jag aldrig känt så, hans kyssar lämnade mig lika tom. På kvällen gick jag omkring hemma och log åt ingenting.
Mamma la märkte till det där leendet, men förstod inte varför. Hon frågade, men vad skulle jag säga? Nu såg jag varje bil som körde genom byn och undrade om det var Anders.
Jag ville bara se honom känna känslan igen.
När Micke kom på kvällen stod jag inte ut och hade styrkan att säga att vi borde göra slut.
Varför det? förstod han inte alls.
Du ska göra lumpen, jag börjar plugga. Bättre vi är vänner, och om ödet vill så möts vi sen igen.
Nej. Så funkar det inte. Vem ska vänta på mig, då?
Och varför vill du det?
Jag har ju kämpat för att få dig ända sen nian och så gör du såhär!
Jag slutade prata, gick in. Hans blick skrämde mig, han var så arg.
Dagen efter kom Mickes föräldrar till vårt hus. Grälet hördes över hela kvarteret. Hans mamma skrek, anklagade alla. Jag gick ut, och sen ut i skogen.
Gick tills jag stod vid landsvägen mot byn.
Maja! Maja! ropade någon.
Anders vinkade mot mig.
Jag blev först ställd, men sedan förstod jag att en minut till skulle jag inte klara. Jag gick honom till mötes, sprang den sista biten. Vi såg på varandra.
Jag tänkte det var du! Ska jag skjutsa hem dig?
Nej. Det har varit bråk hemma. Jag gick ut för att få luft
Vad då för bråk?
Jag har gjort slut med Micke Tänkt på dig hela tiden, förstår du
Ja. Jag har tänkt på dig också. Sen den där dagen. Jag hörde om ditt bröllop med Micke, därför kom jag inte.
Det blir inget med det.
Han lutade sig fram, kysste mig mjukt, försiktigt. Och höll om mig.
Vi stod så länge, som om allting var stilla. Jag gick hem först när mamma släckt ner.
Vad har du gjort, flicka? Tre år ihop, och så gör du slut så gör man väl inte?
Jag älskar någon annan. På riktigt.
Vad säger du? pappa kom ut i hallen. Nu får du sitta hemma och plugga inför proven.
De lyckades ändå inte hålla mig instängd.
Jag och Anders såg till att ses då och då, på ställen där ingen kunde se oss.
Men en dag var det någon från byn som berättade det för Micke.
Han och Anders slogs vid älvkanten. Alla såg. Två tanter stod och ojade, resten tittade bara på slagsmålet vid höjden.
Anders halkade, förlorade balansen, och där var bara tomma luften bakom honom
Hans pappa hann precis fram och kastade sig ut i vattnet.
Maja, spring till älven! Micke och Anders slogs och Anders hamnade i vattnet! Det ser illa ut, flämtade min klasskompis Karin.
Jag släppte vattenkannan och sprang efter. Mycket folk hade redan samlats.
Ambulansen är redan på väg! ropades det.
Micke kommer få problem nu
När jag nästan var framme, hade ambulansen redan åkt. Pappan själv körde.
Jag kunde inte känna benen, allting svartnade. Jag satte mig i gräset.
Har du fått nog av kärleksleken nu?! Min son blir borta, och min ska nu tas ifrån mig! Mickes mamma stod ovanför mig, tårarna ösande.
Nej! viskade jag.
Jag gick hem, kastade mig på sängen.
Vad har du gjort?! mamma kom springande. Hur kunde du? Vad ska hända nu?!
Hon rusade ut på gatan.
Jag packade ner lite kläder, papper och de pengar jag hade, och efter en timme satt jag på bussen mot Göteborg
När jag och Agneta kom in i hennes lilla hus i utkanten av byn, hade snön börjat lägga sig.
Mina knän börjar värka, alltid innan snön, sa hon och satte sig på pallen för att ta av stövlarna.
Jag hjälper dig, sa jag och försökte luta mig fram.
Nej, annars blir jag bara lat och sängliggande. Jag måste röra på mig. När ska du föda?
I februari.
Snart då Det är Anders barn, va?
Jag tvekade inte:
Ja.
Är du säker?
Jag vet det.
Då så. Jag bäddar åt dig nu, sen ser vi i morgon vad vi gör.
Huset var litet, två rum. Lukten av huset kändes bekant Anders hade brukat ge mig bullar, farmors bullar.
Jag vände och vred på mig tills katten hoppade upp på sängen, la sig tätt intill magen. Jag försökte flytta den, men katten vägrade. Jag blundade och somnade.
Jag vaknade till doften av jäst bulldeg.
Vill du ha bullar med sylt eller med kanel?
Sylt, mumlade jag.
Anders sa aldrig vad du heter. Bara farmor. Men du kan kalla mig Agneta.
Agneta, försökte jag le.
Snart dags väl? En vecka kvar va?
Fyra veckor egentligen.
Nej, den lilla flickan vill komma ut tidigare, känner på mig.
Flicka? blev jag förvånad.
Jag känner det i hjärtat
En vecka senare, precis som Agneta sagt, började värkarna. Vi åkte till Alingsås lasarett tidigt på morgonen, och framåt lunch kom min dotter till världen.
Tack, Maja, sa Agneta, hållande nyfödda i famnen.
För vad?
För sanningen. Det är Anders dotter. Jag ser det. Minns när jag höll honom som nyfödd; och tån på vänster fot är kort och sned. Han kommer också känna igen det.
Vem?
Anders förstås.
Vadå, lever han? Lever han?! Orden snubblade ur mig, tårarna kom okontrollerat.
Visste du inte? Barn lilla Han lever. Svag, men han lever, hon kramade mig.
Jag måste träffa honom, farmor Agneta, jag klarar inte att ligga här när han är så nära. Är han i byn?
Självklart. Hemma, men du måste vila, annars försvinner mjölken och hur ska det gå då? Nu vet du att han är här, han försvinner ingenstans, skrattade hon.
Jag kunde inte sluta gråta.
Inte långt därefter åkte jag och dottern hem till byn. Agneta försvann iväg någonstans, och kom senare tillbaka med Anders pappa.
Här är hon. Titta. Sofia Andersdotter hur låter det?
Pappa såg bara på flickebarnet, men tvekade inte förrän han log.
Hon står på Anders? frågade han.
Självklart. Kolla tån, Agneta pekade stolt.
Tack, Maja. För barnbarnet. Jag har inte sagt något till Anders. Ska vi gå?
Ja. Jag är redo.
Maja, dina föräldrar hörde av sig, de vet att du fött, frågade när de får hälsa på, sa Agneta.
Sen. Inte nu.
Vid trappan tvekade jag flera gånger.
Anders pappa gick in först, tog av sig, lyfte upp barnbarnet och nickade in mot rummet.
Jag gick långsamt in. Jag såg honom. Han låg på sängen vid fönstret och fingrade med mobilen.
Anders, viskade jag, sträckte armarna mot honom.
Och han mot mig. Han väntade inte, log. Jag tryckte mig mot honom och grät.
Så, pappa, här är din dotter!
Va? Min dotter?
Din, sa hans pappa stolt. Sofia Andersdotter tycker du det låter bra?
Agneta och pappan försvann ut i köket med lilla Sofia. Jag satte mig bredvid Anders, lättad.
Jag visste inte att du levde Ingen sa nåt. Men nu lämnar jag inte det här huset mer.
Gör inte det. Jag är så lycklig. Nu har jag min älskade och vår dotter här, tillsammans
Jag vet inte vad framtiden bär, men just nu, bland snön och lugnet, känner jag för första gången på så länge att jag är hemma.
