Varför har du kommit hit till mig, mamma? Du har ju alltid hjälpt Elvira, så nu får du gå till henne när du behöver hjälp! utbrast min son. Erik bjöd mig inte ens in utan stod i dörröppningen. Hans ord var kalla, blicken främmande.
Erik, ska du verkligen inte släppa in din egen mamma? Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Mamma, varför låter du så sentimental? Jag har inte tid för sånt här. Han var redan på väg att stänga dörren framför mig när min svärdotters röst hördes inifrån.
Erik, med vem pratar du? undrade Sofia och kom ut i hallen.
Mamma? sa hon förvånat. Men varför står du ute i kylan, kom in och värm dig!
Erik suckade tungt, vände sig om och gick, men jag klev tacksamt in i hallen och tog av mig skorna. Jag blev så lättad att det var Sofia som välkomnade mig in jag hade ju ett viktigt samtal att ta itu med.
Nu efteråt förstod jag verkligen hur mycket jag hade svikit min son. Jag har två barn: min son Erik och min dotter Elvira. Under alla år hade jag riktat all hjälp till min dotter, och sonen blev lämnad utanför.
Jag intalade mig att han inte behövde min hjälp, att han klarade sig bra själv. Men sanningen var att han, kanske just därför, kämpade ännu hårdare för att visa att han kunde utan min hjälp och mina pengar.
Jag hade ändå råd, för jag hade arbetat i Norge som undersköterska i över tjugo år. All hjälp, alla mina insamlade kronor, skickade jag till Elvira. Idag ångrar jag det för Elvira hade aldrig riktigt uppskattat det, och när jag själv hade det svårt vände hon mig ryggen.
När jag åkte till Norge var Erik 18 år, Elvira 16. Jag lämnade dem hos min mamma. Deras pappa hade övergett oss länge sedan. Vi hade det så knapert att arbete utomlands kändes som enda vägen ut.
För min första lön lagade vi taket på huset hemma i Östersund, och mamma gladdes när vi äntligen fick rinnande vatten och ett riktigt badrum.
Snart berättade Elvira att hon skulle gifta sig. Jag tyckte väl att nitton var ungt, men protesterade inte. Hennes make var också från trakten och de flyttade in till oss.
Erik och svärsonen drog aldrig jämt, så Erik blev också snabbt vuxen och fann sig en flicka. Hans fru Sofia kom från ett barnhem i Luleå och var fattig. Hon hade bara fått ett enkelt rum i en studentkorridor, och där blev de kvar.
Elvira satte snabbt ner foten:
Mamma, nu är det ju jag som bor kvar hemma, så då borde också allt gå till mig.
Erik sade aldrig något om pengar, jag skickade allt till Elvira, som använde dem som hon ville. Erik jobbade ihop till sitt och frågade aldrig om hjälp.
Sedan blev min mamma sjuk och gick bort. Strax därefter ville Elvira skilja sig. Elvira har alltid varit envis; fick hon något i huvudet så var det ingen idé att försöka stoppa henne.
Vad ska du göra nu då? frågade jag.
Jag åker med dig till Norge, svarade hon.
Så vi flyttade båda till Oslo. Elvira ogillade det tunga arbetet, städade lite och pengarna gick direkt till hyra och mat. Själv arbetade jag som hemhjälp, bodde inneboende, så mina utgifter var små. Men Elvira fick en idé om att vi skulle köpa lägenhet i Norge, och så samlade hon ihop alla pengar hon kunde komma över.
Återvända hem ville Elvira inte. Hon övertygade mig om att sälja vårt hus i Jämtland och vi la de pengarna på en insats. Men det räckte förstås inte så hennes nye man fick betala resten och de flyttade in till sitt lilla hem.
Medan jag fortfarande kunde arbeta gjorde jag mig inga större bekymmer, men häromåret blev jag sjuk och tappade orken. Jag bad Elvira att få bo hos henne, så som vi kommit överens om, men då fick jag kalla handen. “Vi har inte plats, du får ta hand om dig och börja jobba igen när du blir bättre,” sa hon.
Jag ville inte stanna, så jag reste hem. Men något hem fanns inte längre, huset var sålt. Endast marken i Jämtland återstod nästan en hektar, men vad skulle jag göra med den?
Jag bestämde mig för att gå till min son, be om hjälp att sälja marken. Jag hade ingen aning om resten.
Erik tog emot mig kallt, han kände sig sviken. Men Sofia, min kära svärdotter, släppte in mig och föreslog en lösning.
Mamma, vi letar faktiskt efter en tomt vi vill bygga ett eget hus. Om du vill får vi gärna börja bygga där, och när huset är klart får du bo med oss, sa Sofia.
Erik muttrade först, men Sofias ord gick hem, och på kvällen hade han glömt ilskan.
Sofia lät mig stanna. Hon serverade middag, bäddade åt mig och sade att vi skulle gå till vårdcentralen nästa dag.
Varför gör du allt det här för mig? frågade jag henne.
Jag har aldrig haft en mamma men nu har jag det, log hon.
Så blev det alltså min egen dotter stötte bort mig, men min svärdotter tog emot mig med öppna armar.
