Det känns som igår, fast det är många år sen nu. Jag minns en dag när jag hade storstädat i huset, sopat och skurat alla golv tills det glänste. Just när jag trodde att allt var klart, såg jag hur min svärmor med flit strödde skal från solrosfrön över det nyskurade golvet. Jag stelnade till av förvåning och stirrade på henne. Det gick inte att ta miste på att hon gjorde det med avsikt.
“Mamma, varför gör du så här? Jag såg ju att du gjorde det med flit!” sa jag försiktigt.
Svärmor sneglade på mig med en kylig, föraktfull blick och svarade:
“Du kan väl göra om det! Det är ju inte så farligt!”
Sedan, nöjd med sitt lilla skämt, gick hon tillbaka till sängen. Jag samlade mig, gick till köket och hämtade sopborste och skyffel, och började röja undan skalen från golvet igen.
Svärmor satt i sin fåtölj och bläddrade i tidningen, fastän hon redan hade läst den flera gånger om.
Jag kunde inte hålla mig längre utan frågade; “Varför är du så elak mot mig? Vad har jag gjort för att du gång på gång ska göra narr av mig? Jag lagar mat åt dig, tvättar, städar. Och min dotter hjälper dig alltid! Varför behandlar du mig så här?”
Men hon svarade inte ens. Hon vände inte ens på huvudet. Jag insåg att det inte var någon idé att fråga, och väntade varken på förklaring eller förlåtelse.
Tårarna rann längs kinderna medan jag gjorde färdigt golven och gick vidare. Jag tog hand om tvätten och sen gick jag till torget och handlade grönsaker.
Det fanns hela tiden så mycket att göra hemma; när jag jobbade, hann jag knappt tänka på något annat, och timmarna försvann nästan omärkligt.
Min make gick bort för länge sedan. Vår dotter var bara åtta år gammal när det hände.
Strax efter begravningen sa svärmor till mig:
“Du stannar hos mig! Du ska inte gå någonstans. Jag vill inte att folk ska prata i byn om att jag har kastat ut dig.”
Jag hade egentligen inget val. Min syster och hennes två barn bodde redan hos mina föräldrar där fanns helt enkelt ingen plats för mig och min dotter.
Jag hade ett hopp om att vi ändå skulle hitta ett sätt att komma överens, trots svärmors bittra humör. Men undret uteblev, år efter år.
Utåt, bland grannarna, behandlade hon mig vänligt men när vi var ensamma, hånade hon och förnedrade mig. Flera gånger sa hon att jag alltid måste göra som hon ville.
“Du är så dum! Vem skulle vilja ha dig? Ingen man vill ha någon med barn! Stanna kvar hos Märta och mig! När jag dör får du huset. Men gör du inte som jag vill, då ger jag huset till någon annan, och du står där med ingenting!”
Jag var rädd för att bli utblottad. Därför höll jag ut och gjorde allt för att min dotter skulle ha det bra.
Svärmor, som redan hade fyllt nittio, var livskraftig och klagade aldrig över hälsan. Hennes pension, nästan hela summan varje månad, spenderade hon på sig själv. Hon krävde att jag skulle köpa dyra, fina produkter åt henne.
Redan för länge sedan förstod jag att jag gjort ett stort misstag genom att stanna kvar hos henne. Så många år av förnedring och självutplåning.
Nu har min dotter, Ingrid, tagit examen från universitetet. Hon har en pojkvän som hon ska gifta sig med, en snäll och omtänksam man. Efter bröllopet flyttar de ihop. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Ingrid får ett bättre liv än jag någonsin fick.
Det gör ont när jag ser tillbaka. Jag sörjer allt jag förlorat, och tycker fortfarande synd om mig själv och livet som blev förstört.
