Jag kom hem efter en lång dag, och där i vardagsrummet stod svärmor, Anna-Lisa Persson, och packade upp sina saker ur resväskan. Jag stelnade till och trodde inte mina ögon. Om det här varit en komedi hade jag skrattat, men det här är mitt liv, och det är inget att skämta om. Visade sig att hon bestämt sig för att “bo hos oss ett par veckor” för att “hjälpa till” med barnet och hushållet. Enligt henne klarar jag tydligen inte av det själv.
Min svärmor är en dam med stark vilja, men jag har lärt mig att blunda för hennes egenheter. Men det var min man, Viktor, som verkligen gjorde mig förbannad. Han kom fram med allvar i blicken och sa: “Varför kan din mamma bo hos oss i veckor, men inte min?” Jag höll på att kvävas av ilska. Min mamma bor i en annan stad, hundratals kilometer från Göteborg, och hälsar på oss två gånger om året. Men hans mamma? Hon bor i samma stadsdel, tio minuter bort, och dyker upp precis när hon känner för det!
Anna-Lisa har aldrig jobbat. Hon har en examen, men hennes man, svärfar, trodde hårt på att kvinnans plats är hemma vid spisen, med barnen. Och hon protesterade inte. Hennes liv kretsade kring familjen, eller rättare sagt — kring Viktor, deras enda son. Hon drömde om en stor familj, men efter en svår förlossning kunde hon inte få fler barn. All sin kärlek, till sista droppen, hällde hon över sonen. Hur han inte drunknade i hennes överbeskydd är en gåta. Men nu, när han har gråa hårstrån, behandlar hon honom fortfarande som en bebis.
På grund av hennes påträngande har Viktor och jag grälat oupphörligt. Hon anser att jag sköter hushållet “fel”, att mitt jobb går före familjen, att jag inte ger nog med uppmärksamhet till vår son och man. Jag tänker inte tolerera hennes ständiga råd och försök att göra allt efter hennes huvud. Tur att vi har vår egen lägenhet — tack till mina föräldrar som hjälpte oss ekonomiskt. Vi inredde den efter vår smak, renoverade, och klarade oss utan lån. Men som oturen ville, hamnade vi bara några kvarter från svärmor. En slump? Närmare en förbannelse.
Först kom hon varje dag. Viktor tröttnade lika mycket som jag, och svärfar klagade på att ingen hade middagen klar när han kom hem. Då begränsade hon sig till helgerna. Men efter vår son, Emil, föddes, började det om igen. Hon var hos oss från morgon till kväll: tvättade blöjor, kokade gröt, lärde mig hur man “på riktigt” byter blöja. Jag var på bristningsgränsen. En gång öppnade jag inte dörren — då bröt hon ut i ett skrikande gräl och hotade att ringa polisen! Viktor försökte prata med henne, men det höll i sig en vecka, sen var hon tillbaka med sina “proffsigaste” råd.
Min mamma, Birgitta Andersson, bor långt bort, i Malmö, och jobbar fortfarande. Hon hälsar på två gånger om året, och såklart bor hon hos oss — hon ska väl inte betala för ett hotell? Dessa dagar blir svärmor helt galen av avund. “Du är som en vän med din mamma, men med min beter du dig som om det är en plåga!” sa Viktor och gick på hennes klagorop. Jag försökte förklara: “Jag ser min mamma två gånger om året, men din ser jag nästan varje dag! Och min lägger sig inte i våra liv, till skillnad från din!” Men han blev bara sårad.
Svärmors senaste upptåg var droppen. Jag kom hem, och där stod hon, helt obekymrad, och hängde upp sina klänningar i garderoben. Visade sig att svärfar varit ute och fiskat, så hon tog chansen att “rädda” vår familj från mitt “kaos”. Jag höll på att explodera. I köket, med käkarna spända, väste jag åt min man: “Är du klok? Vad är det här för egenmäktigt beslut?”
Han ryckte bara på axlarna: “Mamma vill hjälpa. Vad är det för fel med det?”
“Jag vill inte ha hennes hjälp! Hon lägger sig i allt, flyttar på saker, säger åt mig hur jag ska leva!” sa jag med knutna nävar.
“Men din mamma bor här, och jag säger inget! Varför får inte min göra det?” morrade han tillbaka.
Jag stod inte ut längre: “Om din mamma fortfarande är här imorgon, tar jag Emil och åker till min mamma. Sen skiljer jag mig. Jag orkar inte med den här cirusen längre. Välj: jag eller hon!”
Viktor stirrade på mig som om jag var hans fiende. Men jag skojade inte. Jag tänker inte leva under hans mammas kontroll längre. Om han inte sätter ner foten, går jag. Det är inget hot — det är en vädjan.
