**Dagbok**
Idag ska jag berätta min historia – en historia som många känner igen sig i. Allt är sant, allt gör ont.
Jag gifte om mig. Min första man, Erik, dog tragiskt – han körde motorcykel och tappade kontrollen. Jag var tjugosex, min dotter Lovisa var bara två. Vi hade precis börjat bygga vårt liv. Jag satt fast med ett bolån, var föräldraledig utan inkomst och utan stöd. Eriks föräldrar var redan borta, och mina bodde i en by utanför Örebro – de kämpade själva för att överleva.
Men så fanns där ändå en människa. Det var Gustav – min avlidne mans vän. Han kom ofta på besök, tog med leksaker och frukt till Lovisa, hjälpte till i hemmet. Först höll jag mig på avstånd – jag hade ju precis blivit änka. Men så småningom släppte jag in honom. Han blev som familj. Jag vet att någon kanske dömer mig, men ett levande hjärta söker sig till liv. Jag har inte glömt Erik och kommer aldrig göra det – han lever vidare i vår dotter. Men livet går vidare.
Ett år senare gifte vi oss. Hans familj var inte glad. Hans mor, Birgitta, var tydlig: ”En kvinna med barn passar inte oss.” Men Gustav stod på sig. Vi skulle bo tillsammans – i deras stora hus i utkanten av Göteborg, med trädgård och växthus. Min lägenhet skulle hyras ut för extra inkomst.
Jag gick med på det. Naivt. Jag trodde på familj, hjälp, gemenskap. Men verkligheten… Redan de första veckorna började min svärmor ge order. ”Tvätta, klipp gräset, laga mat.” Lovisa ignorerade hon totalt – som om hon inte existerade. Inte ett ”hej” eller ”hur mår du”. Inte ens hennes namn nämndes. Hon var som en skugga i huset.
Jag arbetade från morgon till kväll – både i hemmet och trädgården. Ryggen värkte, händerna var fulla av valkar. Och ändå var svärmor aldrig nöjd. En dag hörde jag ett samtal jag aldrig glömmer:
”Varför bryr du dig om den där flickan, Gustav?” sa hon. ”Hon är inte din! Bara pengar ner i sjön. Skaffa ett eget barn, det vore något.”
”Mamma,” svarade han irriterat, ”sluta nu. Det här är min familj, jag bestämmer.”
Jag låtsades som ingenting. Men orden satt kvar som en kniv i hjärtat.
Sen föddes vår son, Olle. Han såg ut precis som Gustav – samma ögon, näsa, till och med samma skrattgropar. Då vaknade svärmor till liv. Hon kretsade kring honom dag och natt. Men Lovisa? Fortfarande ingenting. ”Rör inte,” ”Gå undan,” ”Håll dig borta från din bror.” En dag knuffade hon Lovisa så hårt att hon föll. Då exploderade jag.
”Nu räcker det!” skrek jag. ”Hon är inte skräp, inte ett misstag! Hon är min dotter, och ni ska behandla henne med respekt!”
Vi sa mycket den dagen. Men efteråt lugnade sig svärmor. Lovisa blev i alla fall inte sårad igen. Kärleken kom dock aldrig.
Nyligen hände något igen. Gustav låg och vilade en lördag. Skolan ringde – Lovisa hade skadat benet på gympan och åkt till sjukhus. Jag rusade till honom:
”Kom nu! Lovisa är skadad!”
Han viftade bara bort mig:
”Hon är inte mitt barn. Varför ska jag slösa min lediga dag? Låt henne ligga kvar på sjukhuset ett tag.”
Jag blev kall inuti. Rädd, äcklad. Jag packade Olle, sprang till grannen som körde taxi, och vi åkte till sjukhuset. Tur nog bara en stukning, inget brutet. Behandling och sedan hem.
Men hem – till mina föräldrar. Jag ringde hyresgästerna och sa att lägenheten skulle tömmas. Inom en vecka flyttade vi.
På kvällen ringde Gustav:
”Var är ni med sin”Om han inte kan se värdet i båda mina barn, har han ingen plats i vårt liv.”
