Varför blev livet så här för henne? År efter år insåg Ljuba allt mer att hon varken ville eller kunde leva som sin mamma Varvara – en fortfarande ung kvinna som ser betydligt äldre ut än sin ålder, knäckt av livet med sin ständigt berusade make Semjon. Sjuttonåriga Ljuba tog inte upp någon utbildning efter gymnasiet, rädd för att lämna mamma ensam. Hon hade länge velat rymma hemifrån, men det gjorde ont att lämna Varvara åt ödet – pappa kunde i vredesmod göra vad som helst. Vem skulle då hjälpa mamma, lägga is på blåmärkena, ge henne ett glas vatten? Idag kom pappa återigen hem full, slängde sig tungt vid köksbordet. Varvara ställde tyst fram en tallrik soppa, men såg genast hur tallriken flög i golvet, nära att träffa henne. – Din soppa är jag trött på, väste han med vansinniga ögon. Ljuba hjälpte mamma plocka upp skärvorna, pappan stapplade sig upp och knuffade Varvara med knät när han passerade. Till dottern snäste han: – Vi ska mé till sjön tidigt imorgon och fiska, så kärringen får koka fisksoppa nån gång. Ljuba hoppades han skulle glömma men vaknade av att farsan skakade henne. – Upp med dig, vi missar klon om vi dröjer. Det blir napp i gryningen. Ljuba gjorde sig snabbt i ordning, men i dörren stod mamma med en hink mjölk, nyss handmjölkat. – Ser du inte ovädret? Vart ska du i sånt här väder? Varvara ställde hinken i vägen, spärrade dörren för Ljuba. – Du släpper inte ut min dotter i det här – du dränker ju henne! Men Semjon knuffade sin fru så hon föll, välte ut all mjölk, och släpade sedan dottern ut. Ljuba såg mörka moln torna upp sig, och när de satte sig i båten blåste det upp ordentligt. Hon blev rädd när pappan rodde ut mot mitten, till det djupaste vattnet, där han trodde nappen skulle vara bättre. Vinden slet över sjön, det slog regn. Ljuba klamrade sig fast vid relingen. – Min farsa sa alltid att det nappar bäst i sånt här väder, ropade Semjon. Han reste sig med spöet — men vindpusten välte honom i vattnet. Ljuba såg vågorna täcka honom, han kämpade hjälplöst. Hon försökte sträcka ut en åra, men hamnade själv i vattnet när båten kapsejsade, något slog henne hårt i huvudet. När Ljuba slår upp ögonen är hon i ett litet, fuktigt rum. En skäggig man eldar i kaminen, hon kan knappt röra sig. – Du är vaken, det var väl det, säger mannen, ger henne sked efter sked av en besk brygd. – Drick, du blir bättre. Ät också… När Ljuba så småningom återfår krafterna står hösten djupt utanför fönstret. Håret är flätat, hon klär sig i en för stor pyjamas och smyger generad ut i huset. Mannen sätter fram soppa. – Hur hamnade jag här? – Ät först, sedan pratar vi… Han påstår att hon är hans fru – Valentina. Men Ljuba minns inget. – Du minns alltså ingenting? frågar han. Jag såg till att du överlevde, du var sjuk länge, det är jag som är din make – Klim. Ljuba är i chock men orkar inte protestera när han släpar henne till sängen. “Jag räddade dig från döden, nu ska du minnas,” grymtar han. Det är vidrigt, hon försöker värja sig men har inga krafter kvar. Snart ger hon upp. Hon lyssnar på motorsågen utanför, och så fort hon orkar smiter hon ut – men Klim tar henne innan hon når båten. Han hotar henne, släpar in henne igen. Veckorna går, Klim håller henne i arbete, sliter som piga och tvingar sig på henne. Hon slutade göra motstånd, bara väntar på ett tillfälle att fly. ”Herregud, varför blev det så här för mig?” tänker hon gång på gång. När hon inser att hon väntar barn börjar Klim bete sig snällare. En dag går hon ner mot sjön när en annan båt närmar sig – grannen Kalle, från hemtrakterna, kliver av vid stranden. – Är det Ljuba? utbrister han. Alla trodde du drunknat som din far – din mamma sörjer dig än. Kom, vi åker över sjön, berätta allt! Vid återkomsten till byn blir återseendet av mamma Varvara känslosamt. Minnena återvänder: barndomen, olyckan, livet med Klim. – Mamma, om han hittar oss dödar han oss! Han är inte människa, bara en best. Med hjälp av grannarna flyttar de snabbt till ett annat samhälle. Klim lyckas inte hitta dem. De bygger upp ett nytt liv, minnena av mardrömmen bleknar — och det enda som är kvar är lilla Nikita, sonen. Men Ljuba sörjer inte – hon älskar sin pojke mer än livet, och drömmer nu om framtiden med grannpojken Gustav, som redan planerar att fria till henne. Så kom det sig att Ljuba överlevde allt detta – men varje gång hon ser sig själv i spegeln undrar hon: Varför blev livet just så här för mig?

Varför fick hon ett sådant öde

Med åren, när hon blev äldre, insåg Elin mer och mer att hon aldrig ville leva som sin mamma Birgitta. Birgitta var fortfarande ganska ung men såg ut som om livet gått hårt åt hennedet hade hennes ständigt berusade man, Lennart, stor skuld i.

Elin var sjutton år och hade efter grundskolan inte sökt sig vidare någonstans. Hon vågade inte lämna modern ensam. Hon hade kunnat fly hemifrån för länge sedan, men mamma behövde henne. Vem skulle annars lägga is på blåmärkena och räcka fram ett glas vatten efter pappans vredesutbrott? Om Elin försvann, vem skulle då ta hand om mamma?

Den här dagen kom Lennart hem som så ofta förr, full som en alika, och slängde sig vid köksbordet. Birgitta satte tyst fram en tallrik soppa, men hann knappt vända sig om förrän tallriken flög i golvet och snudd på träffade henne.

Jag är less på din förbannade soppa! muttrade Lennart med vilda ögon.

Elin hoppade snabbt upp och hjälpte sin mamma plocka upp skärvorna. Pappan reste sig svajande och knuffade Birgitta med knät på vägen förbi, och vände sig mot dottern:

Vi åker ut tidigt i morgon och fiskar. Ska väl få lite gädda och låta kärringen koka soppa.

Elin hoppades hela kvällen att han glömt sitt löfte, men vaknade till slut av en hård knuffdär stod fadern över henne.

Upp! Annars missar vi nappet i gryningen.

Elin klädde sig snabbt, men då kom Birgitta in med en hink mjölk, nyss hämtad från fjöset.

Har du sett ut genom fönstret? Det blir åskväder när som helst, frågade hon mannen. Ni kan inte ro ut på sjön i det här vädret.

Birgitta satte ned hinken i dörren och blockerade vägen för Elin.

Jag släpper dig inte, du kommer bara lura henne i döden.

Men Lennart drog våldsamt undan Birgitta så att hon ramlade och mjölken rann ut. Han flinade, slet tag i Elin och puttade ut henne. På himlen drog mörka moln in och vinden tilltog i styrka när de satte sig i ekan. Elin var rädd men Lennart rodde envist ut mot djupvattnet på andra sidan sjöndär nappar det bäst, menade han.

Det var inte långt kvar till andra stranden när vinden slog till på allvar och ösregnet började piska. Elin grep krampaktigt tag om relingen, skräcken var nästan förlamande.

Min farsa brukade alltid säga att fisket är bäst i oväder! skrek Lennart när han stod upp med spöt. Plötsligt slet vinden till med en så stark kastvind att vågorna slog in mot båten och Lennart tappade balansen, for överbord.

Elin såg honom kastas omkull av vågorna, kämpa för att hålla sig ovanför ytan. Hon försökte sträcka ut åran efter honom, men for själv i vattnet; ekan välte och något slog henne hårt i huvudet.

När Elin vaknade låg hon på en hård säng i ett litet, fuktluktande rum i en enkel timmerstuga. En skäggig man kom in. Elins andetag var tunga och kroppen orkeslös.

Så, du har vaknat, sa mannen och började tända i järnkaminen. Elin sjönk snabbt tillbaka i drömmarna och såg sin unga mamma för sitt inre.

Nästa gång hon öppnade ögonen satt den skäggige vid hennes sida och gav henne något bittert att dricka med en sked.

Drick på, det hjälper, och du måste få lite mat i dig, sa han.

Tiden gick och Elin kände långsamt livskraften återvända. En dag klev hon ur sängen, benen darrade, och gick fram till fönstret. Det var senhöst ute. Hon såg sin reflex i spegeln: det blonda håret var flätat men stripigt. Huset var av grånt timmer, magen kurrade, så hon gick in i köket.

Se där ja! Nu har du vaknat. Kom och ät, ta lite bröd, sa mannen, rörde i en gryta och matdofter fyllde köket.

Elin satte sig blygt vid bordet. Han gav henne en tallrik soppa och slog sig ner själv.

Hur hamnade jag här? viskade Elin.

Ät först, fråga sen…

Hon lydde och åt tyst.

Du kommer inte ihåg någonting, eller hur? frågade han.

Elin skakade på huvudet.

Tänk att ta hand om nån, och så minns hon inget… Ja, du blev kanske glömsk av sjukdomen. Jag fiskade upp dig ur sjön när du nästan drunknade.

Elin mindes ingenting, tystnaden blev tung.

Minns du åtminstone ditt namn? frågade han. Hon skakade på huvudet igen.

Du är min fru, Valborg det minns du väl i alla fall? log han snett.

Det är omöjligt, utbrast Elin, men minnet var som förborta.

Jo, visst är det så, sa han och grep hårt hennes arm. Nu går vi in i sovrummet, du behöver väl påminnas, sa han och ledde henne dit, medan han berättade att hon varit sjuk länge. Han slog henne, släpade henne till sängen.

Hon grät stilla, men var för svag för motstånd. Utanför hördes motorsågen. Någon dag senare, när mannen var sysselsatt ute, tog Elin en stor jacka och smög ut, men blev snart nedslagen i snön.

Ska du försöka rymma? morrade han. Men lugn, du ska bara få värma dig i bastun. Minns du vad jag heter? Clemens, Clemens heter jag.

Som i trans följde Elin med tillbaka. Hon förlikade sig, kraftlös av sjukdom och rädsla. Men ett visst hopp fanns kvar: att vänta på rätta tillfället.

Gud, varför blev mitt liv så här? tänkte Elin ofta.

Clemens gjorde henne till en sorts slav. Huset skulle hållas rent, maten vara god, kläder tvättade, och hon fick även gå till ladugården. Värst var nätterna; om hon gjorde motstånd, slog han henne. Snart förstod Elin: det var bättre att inte kämpa emot.

Tiden gick. Clemens fiskade, jagade och sålde kött och fisk på marknaden inne i Uppsala. När han var borta kunde Elin nästan andas ut: ingen tv, bara dammiga böcker. Men när Clemens återvände fylldes huset av skräck på nytt.

En gång när hon samlade ved vid sjön såg Elin att Clemens motorbåt var fastkedjad. Nyckeln brukade hänga inne i huset. En dag, när han somnat efter lunchen, tog hon nyckeln, klädde sig varmt, sprang ut, låste upp, satte sig i båten och sköt ifrån. Då ven ett skott över huvudet. Clemens stod med geväret.

Rod tillbaka annars skjuter jag nästa kula mitt på dig! Skrek han och sköt igen. Elin vände, han slog henne till marken och släpade in henne.

Begriper du inte bättre? Nästa gång kedjar jag fast dig i ladugården.

Veckorna gick. Elin kände sig som ett spöke. När hon märkte att hon mådde illa kom Clemens snabbt på vad det var.

Du är väl inte gravid, va?

Han var dethon väntade barn. Clemens slutade slå henne, blev rentav vänligare, lät henne vila, men hon vågade aldrig känna sig trygg.

En dag när Clemens åkt för att sälja på marknaden i Uppsala, gick Elin ned till sjön. Det var kallt, mitt i november, snart vinter. En båt nalkades, men den styrdes inte av Clemens. En man med fiskeutrustning steg i land och spärrade upp ögonen.

Men Elin, är det du? utbrast han.

Ni misstar er, jag heter Valborg, viskade hon.

Trams, jag har känt dig sedan du var barn. Birgitta, din mamma, begravde din far och trodde du drunknat du med. Alla trodde det. Jag är din granne, Göran, minns du inte?

Elin tog hans hand i panik.

Snälla Göran, ta mig till andra stranden. Jag måste berätta allt jag är rädd att Clemens dödar mig.

Göran nickade och de skyndade till båten. Skott hördes, men de hann in bakom en kulle.

När Elin mäktade sig in i huset där Göran bodde, satt en kvinna i köketBirgitta, modern hon bara sett i sina drömmar.

Hej, sa Elin svagt.

Mitt barn! grät Birgitta, rusade fram och kramade henne. Göran förklarade att Elin inget mindes. Men plötsligt kom fragmenten tillbaka för Elin: modern, fadern, olyckan på sjön. Hon berättade hur Clemens räddat henne men sedan hållit henne fången, och nu väntade hon hans barn.

Mamma, om han hittar oss tar han livet av oss båda… Han är ingen människa, han är ett odjur.

Snart kom grannen Kristina, Görans fru, och gav råd.

Birgitta, ni måste härifrån. Min syster har ett hus ute på landet, där kan ni ta skydd tills vidare. Göran kör er.

Modern och Elin packade ihop sina ägodelar i brådrasket och såg tillbaka på huset när bilen for iväg. När Clemens senare letade och frågade Kristina om någon bott där svarade hon iskallt nej, men såg på hans blick att han inte trodde henne.

Med hjälp av Göran sålde Birgitta stugan, fick pengar och köpte ett litet hus längre ut på landet. Kristina var där och hjälpte till att måla och göra ordning. Sakta bleknade Elins mardröm med Clemens. Endast påmindes hon av sonen, lilla Nils, men honom älskade hon över allt annat och Birgitta kände samma sak. Lyckan såg åter ut att närma sig, för i grannskapet fanns Georg, och han drömde redan om att fria till Elin.