Varför blev livet så här för henne? År efter år blev Lova allt mer säker på att hon aldrig ville leva som sin mamma, Barbro. Barbro, fortfarande ung men redan sliten och grå, var fast i ett olyckligt äktenskap med den ständigt alkoholpåverkade Simon. Lova var sjutton, hade nyligen gått ut gymnasiet och vågade inte lämna mamma ensam hemma. Hon hade länge velat sticka därifrån, men tyckte synd om sin mamma – pappan kunde i vredesmod göra vad som helst. Om Lova stack, vem skulle då trösta mamma, hjälpa till med blåmärkena och räcka henne ett glas vatten? Ikväll kom pappa återigen hem berusad, slängde sig vid köksbordet. Barbro satte tyst fram en tallrik soppa, men såg hur den blev ivägslängd i golvet, nästan i huvudet på henne. – Din soppa har jag fått nog av, stirrade Simon på sin hustru med vilda ögon. Lova hjälpte mamman samla upp skärvorna, medan pappan stirrade och stöddigt sa: – I morgon bitti drar vi ut och fiskar, då får den där hönan iallafall koka lite fisksoppa. Lova hoppades han skulle glömma sin idé, men vaknade tidigt av att pappa skakade henne vaken. – Upp, annars missar vi det bästa fisket! Nu i gryningen nappar det bäst. Lova gjorde sig snabbt i ordning, men just då dök Barbro upp med en hink ny-mjölkad mjölk. – Har du ens tittat ut? Det är oväder på gång – varför i all världen ska ni ut på älven nu? Barbro ställde hinken på golvet och spärrade vägen för Lova. – Jag släpper henne inte, du kommer att dränka vår dotter. Men Simon knuffade bryskt undan sin fru, hinken välte och mjölken rann ut. Med ett elakt grin slet han ut Lova och drog henne ut genom dörren. Ute såg hon de blytunga molnen, vinden ven över älven, men pappa rodde envist ut mot andra stranden – där nappade det bäst. Väl ute på älven tilltog stormen, regnet piskade ner och vågorna växte. Lova hade dödsångest och höll sig krampaktigt fast i relingen. – Min farsa sa alltid att i oväder nappar det allra bäst! skrek Simon, när de närmade sig strandkanten. Han ställde sig i båten, men en kastvind fick Simon att falla i plurret och han försvann under vågorna. Lova försökte räcka honom en åra, men själv drogs hon omkull när båten välte och något tungt slog henne i huvudet. När Lova öppnade ögonen igen låg hon på en säng i en liten stuga som luktade fukt och trä. En skäggig man kom in, hon kunde knappt andas eller röra sig. – Du är vaken nu, mumlade han, och började elda i spisen. Lova slocknade åter och såg sin mamma i drömmen. Nästa gång hon vaknade matade mannen henne med beskt örte, och förklarade att hon varit allvarligt sjuk, nästan drunknade i älven – han hade räddat henne. Hon mindes ingenting, inte ens sitt eget namn. – Tänk, att man kan leva med någon och ta hand om henne – och så minns hon inget… Men fråga är: är du säker på att du inte minns? Du är ju min fru, Valentina. Du är min Vally. – Nej, det kan inte stämma… sa Lova chockad. Men minnet var tomt. – Det är så, sa han och log snett. Kom, så ska jag “påminna dig”… Han släpade in henne i sovrummet under hot, slog till henne när hon stretade emot. – Otacksamma kvinna! Jag räddade dig – nu är det dags att du gör rätt för dig… Lova låg apatisk på sängen, tårarna rann. Snart hörde hon motorsågen utanför, och när mannen gått ut smet hon iväg, tog en för stor jacka från kroken och sprang ner till älven. Vid båten hann han ifatt henne och ryckte henne tillbaka. – Jaha, du försöker rymma? Bättre du vänjer dig… Snart ska du elda bastun ikväll, Valentina. Lova gav slutligen upp, började göra som mannen sa. Varje gång han lämnade henne ensam för att fiska eller jaga, läste hon gamla dammiga böcker, men när han återvände var hon livrädd. En gång lyckades hon sno nyckeln till båtens lås, sprang ut och satte sig i båten för att fly. Då small ett skott, hon såg mannen med geväret och insåg att han skulle skjuta henne på riktigt om hon fortsatte. – Hem igen, annars skjuter jag! Han slog henne blodig och hotade att låsa in henne på riktigt. En vecka senare märkte Lova att hon var gravid. Nu behandlade han henne bättre, lät henne vila mer, men rädslan satt kvar. En dag när han var borta kom en okänd båt till stranden. En man steg i land, såg henne, och tappade hakan: – Nej men, är det verkligen du, Lova!? – Ni måste förväxla mig med någon. Jag heter Valentina. – Trams, jag har känt dig sen du var liten. Mamma din, Barbro, har sörjt ihjäl sig– trodde du också drunknade den där dagen… Lova klamrade sig fast vid honom, bönade: – Snälla, hjälp mig över älven, annars dödar han mig! De flydde under skottlossning. På andra sidan fördes Lova till ett hus där Barbro väntade – överlycklig över att återse sin dotter. Med hjälp av grannar och vännen Nicklas flyttade de in i en ny liten stuga i byn, långt från all fara. Tiden läkte såren. Lova glömde långsamt sin fasa. Nu påminns hon bara av sin lille son Niklas, men honom älskade hon mer än livet. Och framtiden såg ljusare ut – inte minst för att grannen Göran redan börjat drömma om ett riktigt svenskt frieri till Lova. Och ändå, tänkte Lova ofta: Herregud – varför blev livet så här för just mig?

För varje år som gick blev det tydligare för Linnea att hon aldrig skulle leva som sin mamma Ingrid. Ingrid var fortfarande ung i kroppen, men såg ut att vara minst tjugo år äldre mest tack vare hennes ständigt berusade man, Ragnar.

Linnea var sjutton och efter studenten valde hon att stanna hemma, rädd för att lämna sin mamma ensam. Hon hade flytt för länge sen om inte samvetet stoppat henne om hon stack, vem skulle då hjälpa mamma, lägga is på blåmärkena, ge henne ett glas vatten? Ragnars vrede kunde smitta av sig till allt och alla.

Idag kom Ragnar hem, full igen, och föll ned vid köksbordet. Ingrid sade ingenting, ställde bara fram en tallrik med soppa, men såg hur han omedelbart svepte undan tallriken så att den kraschade i golvet, bara några centimeter från henne.

Jag är trött på din soppa! Ragnar stirrade på henne med glasartade ögon.

Linnea slängde sig fram och hjälpte sin mamma att plocka upp spillrorna, medan Ragnar reste sig och sparkade till sin fru på vägen ut. Till dottern röt han:

I morgon bitti drar vi ut på fiske, du och jag. Vi får med oss fisk hem till kärringen så hon i alla fall kan koka en gryta!

Linnea hoppades att han skulle glömma sin idé. Men på morgonen väcktes hon av ett hårt ryck, Ragnar stod där ovanför henne.

Upp nu! Missa inte huggperioden, det nappar bäst i gryningen.

Linnea fick snabbt på sig kläderna, men vid dörren stod Ingrid med en spann mjölk från den nyss mjölkade kon.

Har du varit ute? Ser du himlen? Hon spände blicken i sin man. Det blir oväder, du kan väl inte ta ut henne nu?

Hon ställde ner spannen och blockerade dotterns väg.

Hon får inte följa med! Du dränker flickan.

Men Ragnar knuffade henne brutalt, mjölken välte ut på golvet, och han släpade Linnea ut ur huset, ut i vinden under det mörka molnet som växte bakom ladan. Redan när de lade båten i vattnet hade vinden tilltagit hårt, regnet piskade över åkrarna.

Farsan brukade alltid säga att nu nappar det bäst! Ragnar skrek genom ovädret, styrde mot djupet på andra sidan älven.

De var nästan framme när det slog till. Vinden kastade vågor över båten, Ragnar reste sig med fiskespöt i hand och tappade balansen, for baklänges ner i det iskalla vattnet. Linnea såg vågorna löpa över honom, han kämpade förgäves. I desperation famlade hon efter en åra, men gled själv i vattnet, båten välte. Hon hann bara känna det kalla vattnet slå mot huvudet innan allt blev svart.

När Linnea slog upp ögonen låg hon i ett litet rum som doftade fukt och gammalt trä. En skäggig man stod vid spisen.

Hon ville röra sig men kroppen lydde inte. Han vände sig mot henne:

Nå, du har vaknat. Det var på tiden, sade han kort och började elda i kaminen. Men Linnea sjönk tillbaka i dimman, och drömde om sin mamma, ung och orolig.

Nästa gång hon vaknade satt mannen intill henne, gav henne en besk vätska med sked.

Drick. Det hjälper mot febern. Sen ska du äta, sade han.

Tiden gick och Linnea återfick sakta styrkan. När benen bar steg hon försiktigt upp. Hösten låg tung utanför fönstret. Hon såg sitt spegelbild håret var flätat och hon bar en stor gammal pyjamas. Köket och huset av trä kändes främmande. Hungrig gick hon till köket, där mannen rörde om i en gryta, hela rummet doftade mat.

Nämen, äntligen vaken. Sätt dig. Ta ett bröd med.

Linnea satte sig nervöst och fick en skål soppa. Han själv satte sig mittemot.

Hur hamnade jag här? viskade hon.

Ät, sen pratar vi…

Efteråt frågade han om hon mindes något.

Nej inget, svarade Linnea och skakade på huvudet.

Så man sliter för en människa, räddar henne, och hon minns inte ens vem man är. Men det kanske är febern du höll på att drunkna i älven, jag fiskade upp dig.

Linnea kunde inte säga emot. Hon mindes ingenting.

Kommer du ihåg ditt namn? Hon skakade på huvudet igen.

Så är det. Men du du är min fru, Valborg. Min Valborg, alltså.

Det kan inte vara viskade Linnea chockad, men inget väckte minnet till liv.

Jävligt mycket kan, sade han och log snett. Kom, så ska jag visa dig, började dra henne mot sovrummet. Jag väntat länge. Du har varit sjuk i två månader.

Hon försökte slita sig, men han slog henne hårt, slängde henne i sängen.

Otacksam. Jag räddade livet på dig, nu ska du lära dig att vara tacksam!

Allt var grymt och kallt. Efteråt låg hon som en trasdocka, tårarna rann tyst. Snart hörde hon motorsågen utanför. Då klädde hon på sig vad som helst, smög förbi och rusade ut mot skogen, ner till älvstranden. Hon såg båten vid bryggan, men hörde steg bakom sig. Den skäggige hann ifatt henne, rev henne omkull, drog henne i jackan.

Få se nu. Sur för att jag blev grinig? Men sådär är det när folk mister minnet. Du hade dött om det inte va för mig, förstår du? Trodde du att du skulle fly? Inte en chans. Vi går in och värmer oss i bastun. Vet du vad jag heter ens? Klas. Det är Klas.

Som hypnotiserad följde Linnea honom. Hon mindes verkligen inget. Krafterna var slut, hon orkade inte längre kämpa. Men hon visste en dag måste chansen komma.

Herregud, varför har mitt liv blivit så här? tänkte hon om och om igen.

Klas gav henne sysslor: huset skulle skötas, mat lagas, kläder tvättas, ved huggas, utedasset städas men värst var nätterna, när han tvingade henne till sängen. Protesterade hon blev hon slagen så småningom lärde hon sig tiga.

Tiden gick. Klas fiskade och jagade, for ibland till Luleå för att sälja kött och fisk på torget. I hans frånvaro kände Linnea aningen lättnad. Det fanns ingen tv, så hon läste ålderstigna, dammiga böcker. Men när han kom hem kom ångesten tillbaka.

En gång när hon skulle samla ved nere vid vattnet såg hon båten, kedjad med ett lås. Hemma visste hon att nyckeln hängde på väggen. En dag, efter att Klas somnat efter middagen, snappade hon åt sig nyckeln, drog på sig varma kläder och rusade mot båten. Med fumliga fingrar lyckades hon låsa upp, satte sig i båten, började ro ut men då slog ett skott ner i vattnet intill henne. Hon jog mot Klas med bössan, och visste att han var träffsäker.

Kom tillbaka! Annars siktar jag bättre nästa gång, skrek han. Han sköt igen. Hon vände tillbaka.

När hon kom iland slog han henne blodig med knytnävarna, släpade henne in.

Fattar du inte bättre? Nästa gång låser jag in dig i ladugården, som en hund! fnyste han och gick därifrån.

En vecka gick. Linnea började öppet frukta att hon skulle mista förståndet. Men kroppen återhämtade sig, och snart märkte hon nya, ovana illamående. Klas såg direkt vad som var på gång.

Är du gravid?

Efter en tid blev det tydligt. Hon väntade barn. Plötsligt var han vänligare, lättade på arbetsbördan och slog henne inte bara hotade ibland. En dag tog han båten in till stan, som brukligt.

Efter ett par timmar gick Linnea ner till älven. Isvinden ven över det frusna vattnet, novembernatten närmade sig. Plötsligt hörde hon en utombordare. En man med fiskespön klev iland där ingen brukade stå till. Han spärrade upp ögonen.

Men herregud! Linnea! Vad gör du här?

Ni misstar mig, sa hon stelt. Jag heter Valborg.

Sluta nu, jag har ju burit dig på axlarna när du var liten! Din mamma Ingrid har begravt Ragnar och alla trodde du hade drunknat. Hon har lidit så mycket. Jag är din granne Olof, minns du inte?

Linnea tvekade. Jag bor här med min man.

Olof såg sig omkring. Det har aldrig bott någon här.

Då grep Linnea hans hand.

Olof, snälla kör mig till andra sidan älven. Jag berättar allt om du vill Jag är rädd att Klas dödar mig annars.

Hoppa i båten, fort! De puttrade snabbt över vattnet och hörde plötsligt hur skotten ven i luften. De tog skydd bakom en buskridå.

När Linnea kom in i huset på andra sidan älven Olof förde henne dit stod Ingrid där, likblek.

Välkommen hem, fick Linnea fram.

Min flicka! Ingrid kastade sig om hennes hals. Olof, var hittade du henne?

Olof förklarade, men Linnea mindes ännu inget. Men successivt bubblade minnen upp: hennes mamma, fadern, olyckan på älven allt blev klart. Hon berättade allt för Ingrid och Olof: att Klas räddat henne men hållit henne fången.

Mamma, hittar han mig nu så dödar han oss båda. Han är inte människa, han är ett rovdjur.

Olofs fru, Birgitta, kom springande och omfamnade dem:

Ingrid, ni måste lämna byn omedelbart. Fly till min syster i Västmanland, där kan ni gömma er tills vidare. Packa era saker, Olof skjutsar er.

De körde iväg i Olofs gamla Volvo. När de såg huset försvinna ur backspegeln suckade både Linnea och Ingrid av lättnad. Klas dök naturligtvis upp hos deras gamla hus, men möttes bara av Birgitta i trädgården.

Vad söker du? undrade hon.

Känner du till var dom tagit vägen?

Nej, svarade hon kort. Han granskade henne misstänksamt, men gick sedan.

Olof sålde Ingrids hus och för pengarna några hundra tusen kronor hjälpte han dem få ett torp i en annan by. Han och Birgitta målade, tapetserade och fixade taket.

Linnea mindes nu allting, och den mardröm hon levt med Klas enda spåret var lilla sonen Viktor. Men honom älskade hon mer än livet. Ingrid också. Och på andra sidan gärdet bodde Jonatan. Han såg på Linnea med värme och framtidstro han skulle snart fria, det visste hela byn.