Varför är du så tidigt? frågade jag förvirrat och sträckte fram handen.
Märta öppnade lägenhetsdörren med sin nyckel, steg in och tände lampan i hallen. Det första hon såg var ett par röda damskor som stod på golvet. Hon kände igen dem på en gång det var Alvas skor.
På morgonen på kontoret började Märta må illa. En skarp illamående och yrsel grep tag i henne. De senaste dagarna hade hon känt sig något slö, men hade försökt bortse från det. Nu var det riktigt jobbigt.
Vad har hänt? vände sig kontorskollegan Maja mot henne, oroad.
Jag vet inte, plötsligt blev jag kräkig och huvudet snurrade, svarade Märta medan hon lossade kragen på blusen och strök pannan med en hand.
Är du kanske gravid? log Maja slugt.
Nej, det kan du inte säga! ryckte Märta tillbaka. Det är nog bara något gammalt jag ätit.
Vad kan du ha ätit som är gammalt när du är så hälsomedveten? fnissade Maja.
Märta tänkte efter. Tänk om hon faktiskt var gravid? Det kunde inte vara sant men kanske ändå
Jag tror jag måste testa, sa hon till Maja. Jag går till apoteket direkt.
Märta reste sig, lämnade kontoret och gick snabbt mot dörren. På tio minuter satt hon på toaletten i kontorsbyggnaden och stirrade på de två strecken på teststickan.
Hon var gravid.
Hon visste inte om hon skulle glädjas eller bli ledsen. Jag och jag hade inte planerat barn ännu. Men nu hade ödet kanske slagit till. Tankarna virvlade. Märta insåg att hon inte skulle kunna arbeta ordentligt den dagen, så hon gick till chefen Karin för att be om ledigt.
Karin, som fick veta vad som pågick, log milt:
Självklart, Märisha, gå hem och vila. Kom tillbaka i form imorgon, så ses vi.
Märta gick inte hem, hon flög. Hon ville berätta för mig, för jag hade ledig dag. Tänk bara vilken överraskning när hon dök upp i dörren med sådant nyheter!
När hon kom in i lägenheten tände hon lampan i hallen igen. Det första som fångade hennes blick var de röda skorna igen Alvas skor.
Vad gör Alva här så tidigt? tänkte Märta förvånat när hon gick in i vardagsrummet.
Rummet var tomt, men från sovrummet hördes röster. Märta gick snabbt mot ljudet, ryckte upp dörren och stannade på tröskeln
Anders och Alva samtalade intensivt. Märta blev chockad, och paret vände sig förskräckt mot henne.
Märsha? stammade Anders, förvirrad. Varför är du så tidigt?
Alva sade inget, bara kröp under ett täcke och blinkade rädd.
Det som hände därefter minns Märta svagt. Hon tror att hon skrek, kastade saker, drev bort både mig och Alva, föll på sängen och grät länge. Sen satt hon på golvet och stirrade tomt. När hon kom till sig var utegången mörk och lägenheten tyst.
Fem dagar senare gick Märta till en privat klinik för att boka en abort. På den tiden hade hon fattat ett fast beslut.
Anders kom hem bara en gång, sedan tog han bara med sig sina grejer och meddelade att vi skulle skiljas. Det visade sig att han och Alva hade varit tillsammans i ett halvår en kärlekshistoria. Märta berättade inte om sin graviditet för Anders. Hon hade förstått att han verkligen ville gå ifrån mig och ville inte hålla fast vid ett barn av en man som inte längre älskade henne.
Hon funderade länge på om hon skulle behålla barnet eller inte, och bestämde sig för att inte låta något binda henne till förrädaren, inte ens ett barn. Dessutom insåg hon att hon inte skulle klara av att ta hand om ett barn själv föräldrarna bodde i en annan stad, och lönen räckte inte till barnomsorg.
När hon kom till kliniken satte hon sig i väntrummet och väntade. Efter ett par minuter gick en patient ut och en röst ropade från dörren:
Kom in!
Märta steg in. Läkaren tittade upp från sina papper.
Anton?! ropade hon förvånad. Är det verkligen du?
Anton var hennes gamla klasskamrat och första kärlek. På elfte klass hade hon hemligt förälskat sig i honom, men hade aldrig vågat säga något. På studentfesten hade han bjudit upp henne till en dans och sedan kyssat henne kinden. Hon hade blivit röd i ansiktet och låtit honom gå hem ensam något hon senare ångrade länge.
Efter examen hade Anton flyttat till en annan stad för att studera medicin, och de hade inte setts sedan. Nu stod han där, vuxen och fortfarande lika stilig.
Märisha! Vilken återträff! sade Anton glatt.
Han reste sig, gick fram och kramade henne. Den oväntade mötet fick Märta att glömma sina bekymmer en stund. De pratade i tio minuter innan Anton kom på att han faktiskt var på hennes mottagning.
Åh, vad pratar vi om! Du är ju på min mottagning! Berätta vad du kom för.
Märta suckade tungt och berättade allt: hur min man varit otrogen, hur min väninna förrått mig och hur hon oväntat var gravid.
Så du vill bli av med barnet? frågade Anton noga.
Ja! svarade hon bestämt.
Efter undersökningen föreslog Anton:
Märsha, låt oss gå på ett café ikväll och prata. En abort är ett stort beslut, man kan inte ta det hastigt. Vad säger du?
Okej.
Märta ville prata med Anton och lära känna hans liv bättre.
På kvällen satt de på ett litet café och talade om allt möjligt skoldagar, skämt och skratt. För första gången på en vecka kände Märta sig riktigt bra. Hon uppskattade samtalet och ville inte gå.
Plötsligt tog Anton upp hennes graviditet. Han försökte övertala henne att behålla barnet och menade att hon skulle ångra sig, för barnet är oskyldigt.
Har du egna barn själv? avbröt Märta honom. Är du gift?
Jag var men jag kan inte få barn. Min fru lämnade mig när hon fick veta det, svarade Anton tyst och sänkte blicken.
Tystnaden hängde i luften. Anton tittade bort, men när han åter såg på Märta, började tårarna rinna längs hennes kinder.
Jag vill gärna ha barnet, men jag är rädd att jag inte klarar det, viskade hon.
Självklart klarar du det! Och om det blir svårt, finns jag här, svarade Anton med ett leende och klappade hennes hand.
Samtalet avslutades med att Anton erbjöd sig att bli hennes personliga läkare och följa graviditeten.
För första gången på länge sov Märta lugnt. Det kändes som om en tung sten lyftes från hennes bröst.
Om jag bara hade varit modigare på studentbalen, kanske vi hade varit tillsammans nu tänkte hon när hon somnade.
Nästa kväll hördes en knackning i hennes lägenhet. Hon öppnade dörren och blev förvånad när Anton stod där med en påse färska frukter.
Jag kom för att hälsa på min patient! sade han lite generat. Får jag komma in?
Hur fick du veta min adress? frågade Märta förvirrat.
Den står i din journal, såklart! skrattade han.
Då får du väl komma in! svarade hon med ett leende.
De satt i köket, drack te och pratade.
Vet du, Märsha, jag har älskat dig sedan vi gick i skolan. Jag var rädd för att säga nåt, men på studentbalen hade jag hoppats att jag hade en chans. Men du sprang iväg.
Åh, om du bara visste hur jag straffade mig själv efter det! svarade Märta ivrigt. Jag var också förälskad i dig men var så blyg. Jag tänkte ofta på dig och ångrade att du flyttade.
Efter en stund tittade Anton Märta djupt i ögonen och sade allvarligt:
Märsha, kanske är inte allt förlorat ännu. Kanske ger ödet oss en ny chans?
Men jag är gravid med en annan man. svarade hon osäkert. Vad vill du med ett friskt barn?
Vad spelar det? Jag får aldrig egna barn, men jag vill gärna vara pappa, även om barnet inte är mitt, svarade han varm.
Jag är med, sade Märta blygt och kände hur hennes hjärta slog som en tonåring igen.
Anton kom närmare, omfamnade henne och kysste henne. Märta kröp mot honom, tårarna rann nerför hennes kinder men den här gången var det lyckotårar.
