Lotta kom hem från jobbet, bytte om och tog en kopp te. Det var för tidigt att laga middag, hon hann med det. Anders skulle komma om ett par timmar. Hon tog en bok, lade sig på soffan och sträckte ut benen med en belåten suck. Att gå i höga klackar hela dagen var inget skämt.
Lotta jobbade som lågstadielärare. Hon var välvårdad med en prydlig frisyr och klädde sig i strikta kostymer och diskreta klänningar – sånt var skolans klädkod. Varje dag träffade hon någon förälder till eleverna, och de kom i alla möjliga former med olika inkomster. Hon försökte varken sticka ut bland de mindre bemedlade eller försvinna bland de mer framgångsrika. Med åren hade hon lärt sig att tala tydligt och korrekt utan att höja rösten. Barnen och föräldrarna respekterade henne.
Efter några sidor började Lottas ögonlock bli tunga. Hon slöt dem och somnade utan att märka det. Vaknade av att boken föll i golvet. Hon satte sig upp och gned sig i ögonen. När hon böjde sig ner för att plocka upp boken ringde det på dörren. Anders hade nyckel, och det var för tidigt för honom. Ringningen upprepades, kort och tvekande.
Lotta såg sig i hallens spegel, rättade till håret som blivit rufsigt, och öppnade dörren.
Där stod Niklas, en av Anders kollegor och vänner.
“Hej, Lotta.”
“Hej, Niklas. Anders är inte hemma än”, sa hon.
“Jag vet. Jag kom faktiskt för att prata med dig.” Niklas stod och vickade på fötterna.
“Kom in.” Lotta backade och släppte in honom.
Han tog av sig rocken, hängde den på kroken och stoppade halsduken i ärmen. Sedan sparkade av sig skorna. Lotta iakttog honom och undrade vad som kunde ha fört honom hit. Hade något hänt Anders?
Niklas rättade till kavajen och tittade på henne, som om han väntade på en inbjudan att gå längre in.
“Kom in i köket”, sa Lotta.
Som alla vet är köket den bästa platsen för samtal.
Niklas gick före och satte sig vid bordet. Lotta gick till spisen och satte på vattenkokaren, som genast började prassla.
“Te eller kaffe?” frågade Lotta med en blick mot Niklas.
“Te blir bra”, svarade han.
Lotta tog fram en kopp ur skåpet. Skålen med kakor och godis stod redan på bordet. Vattenkokaren pep snart, redan het.
Hon hällde upp te och sköt fram godisskålen mot Niklas. Satte sig mittemot.
“Tar du inget själv?” frågade Niklas, uppenbarligen illa till mods.
“Du är inte här utan anledning. Har något hänt? Med Anders?” undrade Lotta istället för att svara.
“Anders mår bra.” Niklas tittade ner och låtsades välja ett godis.
“Berätta nu”, sa Lotta otåligt.
“Jag har velat säga det här länge…” Niklas tog en karamell och granskade papperet. “Du är en vacker, smart kvinna, en riktig husmor…” började han och började veckla upp karamellen. “Jag ville inte lägga mig i ert förhållande. Men jag måste öppna dina ögon för Anders.” Han stoppade karamellen i munnen och tuggade.
“Tänker du berätta nu eller ska jag dra ut det ur dig med en tång?” Lotta började tappa tålamodet.
“Det är obehagligt att säga…” Niklas sörplade högljutt på sitt te.
“Säg det”, betonade Lotta.
“Anders har en älskarinna”, flämtade Niklas och hostade, nästan kvävd av karamellen.
Lotta reste sig halvvägs, böjde sig över bordet och klappade Niklas på ryggen. Sedan satte hon sig igen och skrattade.
“Förstod du inte vad jag sa? Tror du mig inte? Visste du redan?” frågade Niklas förvirrat.
“Puh, jag trodde något hemskt hade hänt”, sa Lotta när hon slutat skratta.
Nu var det Niklas tur att se förvånad ut.
“Och? Anders är en stilig man, i sin bästa ålder”, sa Lotta. “Varför bryr du dig? Ni är ju vänner, och vänner förråder inte varandra. Hur många gånger har du själv sprungit på sidan?” Lotta gav honom en iskall blick.
“Saboterade du ditt eget äktenskap och vill nu förstöra mitt?” fräste Lotta och reste sig till och med från bordet.
“Jag ville bara att du skulle veta. Du gör allt för honom. Lagar mat, tvättar, bakar. Du är perfekt. Och han uppskattar dig inte”, stammade Niklas, röd antingen av förlägenhet eller hetaste teet.
“Är du klar? Då går du nu. Anders kommer när som helst”, sa Lotta skarpt.
“Jag går, men tänk över vad jag sagt. Tänk noga. Varnad är…”
“Gå, gå, välgörare”, skyndade Lotta på honom.
Niklas försvann snabbt ut i hallen. Han såg sig om efter en skohorn, men hittade inget. Med en suck böjde han sig ner och drog på skorna. Lotta stod med armarna i kors, lutad mot dörrkarmen. Hennes blick var kall och otålig.
Niklas fumlade sig påklädd, ryckte åt sig rocken och gick till dörren. Efter att ha pillat med låset lyckades han äntligen öppna och gick ut på trappan. Hans halsduk hängde efter honom, halkad ur rockärmen. Han vände sig om, ville säga något, men Lotta slog igen dörren framför honom.
Hon återvände till köket, ställde den halvfulla tekoppen i diskhon och sjönk tungt ner på en stol.
Hon och Anders hade träffats på en teaterföreställning. Under pausen bildades kö till buffén. Lotta och en väninna ställde sig sist.
“Herregud, jag är så törstig. Tror du vi hinner?” vädjade väninnan.
“Stanna här”, sa Lotta och gick fram i kön.
Vid disken såg hon två killar. Lotta gick fram och bad dem köpa en flaska åt henne.
En av killarna nickade. Han bad om vatten och gav Lotta flaskan utan att ta emot pengar. Hon tackade och gick tillbaka till väninnan. Tjejerna stod vid väggen och drack direkt ur flaskan i tur och ordning.
När de gick tillbaka till sina platser spanade Anders efter Lotta. Deras blickar möttes, och hon sänkte skyggt sin. Hela andra akten sneglade han på henne.
Efter föreställningen stod killarna och väntade vid utgången.
“Gillade du pjäsen?” frågade killen som köpt vatten åt henne.
“Ja”, svarade hon.
“Jag heter Anders, det här är min kompis Markus.”
Tjejerna presenterade sig också. De gick genom de tomma gatorna. Dagens hetta hade lagt sig, skymningen sänkte sig sval över staden. Först gick de alla fyra och diskuterade pjäsen. Sedan delade de upp sig i par.
Anders hade jobbat iEfter många år av kärlek och gemensamma minnen insåg Lotta att deras äktenskap inte behövde några dramatiska förklaringar – kärleken fanns kvar, precis som alltid.
