Våra släktingar kom på besök och hade med sig presenter. Ganska snabbt började de också fråga när vi skulle ställa fram det på bordet.
En eftermiddag anlände alltså våra släktingar till vår lilla lägenhet i Uppsala. Självklart hade de ringt dagen innan, och jag hade varit tydlig med att vi levde knapert, nästan från hand till mun.
Det betydde inte att vi svälte, men vårt liv var blygsamt. Jag är pensionär, och min son har ett enkelt jobb, så vi har inte råd att bjuda folk hur som helst. Men nu stod de där, och inte tomhänta; de hade burit med sig massor av mat och fina gåvor.
Min son tackade artigt för sakerna, och vi la snabbt undan allt i skafferiet. Som sagt, vi hade förvarnat om att vi inte hade mycket att erbjuda. Vid lunch serverade vi kokt ägg, knäckebröd med smör, några småkakor och en kopp te. Deras ansikten var sammanbitna, men ingen sa ett ord. Jag brydde mig inte vi hade varit ärliga från början. Vi delade med oss av det lilla vi hade.
Till middag blev det en tunn soppa, ett par skivor bröd, mjukost, köttpålägg och ännu en kopp te. Det märktes tydligt att de väntat sig något betydligt mer festligt de satt där med missnöjda blickar under kökslampan.
Så, mitt under det tysta kvällsfikat, började en av mostrarna genast fråga varför vi inte dukat fram maten de tagit med sig. Jag kunde inte riktigt förstå om de menade att gåvorna egentligen var till dem själva. Om de ville ha maten serverad på en gång, kunde de väl bara bett oss ställa den i kylen.
De gnällde länge, det blev högljutt och spänt, och redan nästa morgon packade de ihop sina saker och reste därifrån. För att vara ärlig, spelade det ingen roll för mig om de stannade någon annanstans. Det var ändå skönt att ha lägenheten för oss själva igen. Som tur var fanns det några godsaker kvar i köket: småkakor, leverpastej, maränger och frukt. Något användbart, trots allt. På kvällen kunde jag och min son, Emil, sitta tillsammans och njuta av en kopp kvällste och en bit kaka som något litet kvar av gästerna, fast lagom till oss själva.
