Våra barnbarn går oss på nerverna – vi tänker inte ta hand om dem längre.

Du vet, folk brukar säga att barn är lycka samma sak gäller barnbarn. Och visst, jag håller med, men det gäller ju bara när man inte har för många och faktiskt kan stötta dem. Jag och min man har en dotter. Som det kan bli, när hon fyllde nitton kom hon hem och berättade att hon var gravid det blev som ett slag i magen. Och inte nog med det, hon fick tvillingar! Sen gifte hon sig.

Allt vände helt plötsligt, och det blev så mycket att ta in. En ung mamma med två små barn. Hennes man var också ung och tjänade knappt några kronor. Det mesta föll på oss, vi stöttade dem nästan helt. Jag och min man fick skaffa extra jobb för att ha råd att hjälpa både barn och barnbarn.

De bodde hos oss ett tag, och så blev det så att jag gick upp tidigt för att jobba, och sen var det jag som sprang runt med tvillingarna på nätterna så att min dotter kunde vila lite. Gissa om hälsan började ta stryk.

Så där höll det på i tre år. De började ändå komma på fötter, ungarna växte, och då ringer min dotter och berättar att hon är gravid igen. Jag sa direkt att det kanske vore bättre att göra abort vi har redan två små att stötta, det är ingen enkel grej. Men nej, hon vägrade. Hon ville ha barnet och så blev det. Allt började om. Pengar behövdes, ännu ett barn att försörja. Jag och min man kastade oss tillbaka i jobbet. Visst, svärsonen tjänade lite mer, men det räcker liksom inte till fem personer.

Sen gick allt ännu mer snett min man fick en stroke och jag fick hjärtproblem. Kroppen sa ifrån, vi orkade inte längre. Jag sa till min dotter att nu får de klara sig själva, vi kan inte stötta dem på det här sättet längre. Och du, då får jag höra att hon är gravid med sitt fjärde barn.

Du anar inte hur chockad jag blev vad tänkte de egentligen? Det känns som att de bara räknat med att vi alltid ska hålla dem ekonomiskt flytande. Men vi orkar inte mer, vi har gjort allt vi kunnat. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Och jag vill inte att folk ska döma oss för att vi inte ställer upp på vår enda dotter. Vi har ju hjälpt så mycket vi bara kunnat.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Våra barnbarn går oss på nerverna – vi tänker inte ta hand om dem längre.