De säger att barn är livets lycka. Det sägs också om barnbarnen. Ja, absolut, det håller jag med om men bara när man inte har för många och har möjlighet att försörja dem. Min make Sven och jag har en dotter, Linnéa. Som det brukade vara, när hon var nitton chockerade hon oss med beskedet att hon väntade barn. Och det var inte bara ett hon födde tvillingar, och snart gifte sig hon med Emil.
Allt rasade förstås över oss plötsligt. En ung mamma med två småbarn, och hennes man lika ung tjänade knappt några kronor. Vi fick ta på oss det mesta av försörjningen. Sven och jag tog två jobb var för att klara oss, och så att barnen och barnbarnen skulle ha det någorlunda bra.
De bodde länge hemma hos oss. Varje morgon gick jag upp för att jobba, och nätterna gick åt att springa runt efter tvillingarna så att Linnéa kunde vila. Klart att kroppen till slut tog stryk; jag började känna av hälsan.
Så här levde vi nästan tre år, tills barnen började växa upp och Linnéa och Emil började klara sig lite själva. Då ringer hon igen hon är gravid. Jag sa direkt att det vore bättre att göra abort. Två barn är svårt nog att uppfostra. Men nej, hon insisterade barnet skulle komma. Och så blev det, och allt blev återigen som vanligt. Pengar behövs, det är ännu en mun att mätta. Sven och jag fick återigen slänga oss in i arbete. Emil tjänade lite mer nu, men det räcker inte till att försörja fem personer.
Sen fick Sven en stroke och jag började känna smärta i hjärtat. Vi insåg att våra kroppar inte klarade mer. Jag sa till Linnéa att nu får de själva hitta lösningar vi räcker inte längre till. Och då slog hon undan benen på oss berättar att hon väntar sitt fjärde barn.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur tänkte de? Det verkar som om de hela tiden räknat med att vi ska stötta familjen. Men vi kan inte det längre. Jag har ingen aning om vad vi ska göra. Och jag vill inte att folk ska döma oss för att vi inte hjälper vår enda dotter. Men vi har redan gjort allt vi kunnat.
