Våra barnbarn är älskade, men vi orkar inte ta hand om dem längre.
Man brukar säga att barn är en välsignelse. Detsamma gäller barnbarn. Ja, absolut, jag håller med. Men det är lättare sagt än gjort om de blir för många och man inte har kraft eller resurser att ta hand om dem. Jag och min man har en dotter. När hon var nitton berättade hon att hon väntade barn. Det visade sig vara tvillingar två små pojkar. Några månader senare gifte hon sig. Jag trodde att livet skulle falla på plats.
Allt det här kom så oväntat och med full kraft över oss. En ung mamma med två små barn. Hennes man var också ung och hans lön var låg. Det blev främst vi som stod för försörjningen. Jag och min man fick ta extra jobb för att klara av alla utgifter för både dottern och barnbarnen. Vi arbetade från tidig morgon till sen kväll.
Under en period bodde de unga hemma hos oss. Vi gick upp gryningen för att åka till jobbet, men jag var helt utmattad eftersom jag ofta var uppe om nätterna och tog hand om tvillingarna så att dottern skulle få sova. Det var förståeligt att min hälsa började svikta.
Så gick tre år. De började klara sig lite bättre, barnen växte och vi andades ut. Men då berättade min dotter att hon var gravid igen. Jag sa direkt att det nog vore klokt att fundera på abort. Det är inte lätt att ta hand om två barn, ännu svårare med tre. Men hon ville absolut inte lyssna, och bestämde sig för att behålla barnet. Ännu ett barn föddes, och allt började om igen. Pengarna räckte inte till, ytterligare en mun att mätta. Jag och min man kastade oss än en gång in i hårt arbete. Trots att svärsonen hade fått bättre lön, hur skulle han kunna försörja fem personer?
Snart fick min man en stroke och jag började känna av hjärtat. Jag insåg att våra kroppar inte klarar av den här bördan längre. Jag sa till dottern att nu får de försöka själva. Då kom nästa chock hon berättade kallt att hon var gravid med sitt fjärde barn.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad tänker de egentligen? Det verkar som om de räknat med att vi alltid ska ställa upp. Men vi orkar helt enkelt inte mer. Jag vet varken ut eller in. Och jag vill verkligen inte att folk ska döma oss för att vi inte hjälper vårt enda barn längre. Men vi har gjort allt vi kunnat.
