När min man ansökte om skilsmässa, tog jag med mig mina barn och flyttade till mina föräldrars toppiga röda stuga i Småland, där björkarna alltid vänder sina silverlövsidor mot vinden. Jag kunde inte klara mig ensam, måste både arbeta och ta hand om barnen. Den äldsta, Saga, var tre år, den yngsta, Maj, just fyllda två.
Jag tog ett bolån på banken inne i Jönköping, och började livet på nytt. Till en början hälsade jag bara kort på grannarna, vi pratade inte mer än nödvändigt. Allting kändes avlägset, som om jag simmade genom tunn klar gelé under vattnet.
Senare korsades min väg av en man, Mikael. Han hade en son, Isak. Ibland såg jag Mikael tillsammans med en kvinna som alltid bar färgglada regnkläder, så jag antog att han var gift. Ändå drogs jag till Mikael, såg något vackert i hans sätt att gå mellan regndropparna som undvek hans huvud. Men jag tänkte inte inleda någonting med en gift man.
En kväll när det regnade ovanligt mycket, hjälpte Mikael mig att laga en kran i köket där vattnet lät som små nissar som diskade. Jag bjöd på kaffe, Zoégas förstås, och under samtalets gång fick jag veta att kvinnan bara var barnflicka, inte fru. Så vemodigt: hans fru hade dött föregående vinter och han hade inga andra släktingar. Något mjukt började röra sig inuti mig, som mossa som växer på en sten.
Vi började tala mer, ringde ibland, promenerade tillsammans med barnen genom gyllene lövhögar och förbi röda brevlådor. En dag knackade Mikael på medan mina föräldrar var där på besök.
Hur har ni det? Skulle du kunna passa Isak idag? Förskolan är stängd för karantän och hans barnflicka har feber. Jag måste akut till jobbet.
Ja, så klart. Ingen fara, svarade jag med mjöl på händerna.
Han gav mig en hel systempåse med saker, matlådor, små röda stövlar och noggranna instruktioner om Isaks rutiner. Han sa att han skulle ringa, men jag hade inte förstått att han verkligen skulle ringa var trettionde minut för att få rapport: Vad åt han? Vad hade jag klätt honom i? Hur länge hade han sovit under björken? Hur många promenader hann vi med?
När Mikael hämtade Isak på kvällen var han upprörd inför allas blickar över att pojken bar en röd skjorta och inte en blå, som hans instruktioner tydligt sagt. Istället för ett tack fick jag tusen anmärkningar. I dörren sa han:
Jag lämnar honom gärna imorgon också, det går väl bra?
Jag sa aldrig nej, inte ens när kalendern var knökfull. Men en dag låg jag själv inlagd på sjukhus. Mikael ringde hetsigt och undrade varför jag inte öppnade dörren. Jag förklarade, men han svarade bara med en suck innan han la på.
Efter ett tag erbjöd han sig att passa mina barn, men jag tackade nej måste jobba, sa jag. Därefter tystnade samtalen, och när vi möttes vid porten i höstmörkret utbytte vi bara korta hälsningar, som två främlingar i ett snöfall.
Jag trodde att Mikael var mannen för mig, men allt visade sig bara vara en suddig dröm ur någon annans liv där rollfigurerna lånar varandras skepnader och avsikter. Nu hoppas jag, någonstans i min blåa svenska dröm, att jag en dag ska möta den människa som blir hela min värld.
