När min man ansökte om skilsmässa tvingades jag och barnen flytta in hos mina föräldrar i Uppsala. Ensam kunde jag inte klara allt; jag behövde jobba och ta hand om två barn. Den äldsta var tre år, den yngsta bara två.
Med hjälp av ett bolån började jag om på nytt. Till en början höll jag mig för mig själv, hälsade artigt på grannar men lärde inte känna någon.
En dag korsades mina vägar med en man i huset. Han hade en son i samma unga ålder. Ofta såg jag honom tillsammans med en kvinna och utgick ifrån att han var gift. Trots det drogs jag till honom, på ett sätt jag själv inte förstod, men kunde aldrig tänka mig att inleda något med en gift karl.
Vid ett tillfälle när min kökskran behövde lagas hjälpte han mig. Som tack bjöd jag på kaffe i köket, och då berättade han att kvinnan bara var barnflicka. I själva verket hade han haft svårt att hitta någon pålitlig hjälp hans fru hade tragiskt gått bort året innan och han hade inga släktingar kvar. Då slog tanken mig: kanske skulle det kunna uppstå något mellan oss…
Vi höll kontakten, ringde varandra, tog ibland promenader med barnen i Stadsparken. En dag, när mina föräldrar hälsade på, dök grannen upp vid vår dörr.
Hur är läget? Skulle ni kunna passa min son idag? Förskolan har stängt på grund av karantän och barnvakten är sjuk. Jag måste akut till jobbet.
Självklart, det är inga problem, svarade jag.
Han lämnade över en stor tygpåse med saker, mat och noggranna instruktioner om allt som rörde sonen. Han sa att han skulle ringa och det gjorde han, varenda halvtimme: Vad hade han ätit? Vad hade han på sig? Hur många varv i kvarteret hade vi gått?
När han kom hem för att hämta sonen, var han upprörd över att pojken hade på sig en röd skjorta istället för den blå enligt instruktionerna. Istället för något tack möttes jag av kritik och anmärkningar. Till sist sa han bara:
Jag lämnar honom imorgon igen, okej?
Inte ens när jag hade mycket att göra sa jag nej. Men så en dag blev jag tvungen att läggas in på Akademiska sjukhuset. Grannen ringde och skrek åt mig för att jag inte öppnat dörren. Jag förklarade att jag låg på sjukhus, och han la bara på.
Efter en tid erbjöd han sig att passa mina barn, men jag tackade nej jobbet kallade. Sedan dess ringde han inte mer, slutade ses. När vi möttes vid porten blev det bara en nick, inget mer. Jag trodde en stund att han kunde vara min framtid, men det visade sig att han bara utnyttjat mig. Jag hoppas att jag en dag får träffa den man som verkligen blir hela min värld.
