Vår städare
Linnea gick hemåt i de tidiga höstskymningarna. Gatlyktorna lyste som vanligt inte alla, och på gården fanns det inga alls. Framför porten brukade det alltid stå en stor pöl på hösten. Och de parkerade bilarna gjorde det omöjligt att gå runt den. Men idag fanns det ingen pöl, trots att det hade duggregnat hela dagen. Pölen var borta.
Linnea öppnade ytterdörren och såg sig om. Ljuset från trapphuset föll på den blöta asfalten som glimmade. “Det var inte inbillning. Mirakel, eller hur?”
Hissen väntade på henne i bottenvåningen, vilket också var ovanligt. Vanligtvis stod den uppe på översta våningen på kvällarna. Hissdörrarna gled isär och bjöd in henne. “Otroligt. Nej, det har definitivt hänt ett mirakel”, tänkte Linnea och steg in i hissen. Hon tryckte på knappen och kastade en snabb blick på sin spegelbild i den fläckade spegeltemperaturen.
En trött, blek ansikte med sorgsna ögon stirrade tillbaka på henne. Linnea vände sig bort och började som vanligt stoa tillbaka en hårlock som glidit fram under mössan. Men precis då ryckte hissen till och stannade, dörrarna skrek upp och släppte ut Linnea på avsatsen.
“Jag är hemma”, sa hon högt och klickade på strömbrytaren, skrämde bort mörkret som samlats i lägenheten.
För ett halvår sedan hade hennes mamma dött. Sedan dess väntade ensamhet, tomhet och minnen på Linnea i den tomma lägenheten. Hon skyndade sig inte hem och stannade ofta kvar på redaktionen. Alla kollegor försvann exakt klockan sex på kvällen, men hon stannade. OrdnaLängst in i fönstret såg hon honom stå i hörnet och le, med en skottkärra full av sand och en varm chokladmugg i handen, redo att värma både hennes händer och hennes hjärta.
