Du, jag måste berätta vad som hände hos oss! Vår enda son, Simon, överraskade oss med att han vill gifta sig och han är ju bara 22 år! Men både jag och Anders bestämde snabbt att vi inte skulle säga emot honom. Vi gifte oss ju själva när vi var unga: jag var bara 19 och Anders fyllde nyss 22. Så det kändes ändå rätt på nåt sätt. Dessutom gillar vi verkligen hans flickvän Agnes heter hon. Hon pluggar i samma klass som Simon på universitetet här i Uppsala. När det stod klart att det är på allvar, började vi planera bröllopet direkt. Han är ju vårt enda barn, så bröllop måste det bli.
Som sig bör här i Sverige, bjöd vi in oss själva till Agens mamma på fika för att lära känna familjen. Vi hade sett Agnes några gånger, men egentligen visste vi inte särskilt mycket om henne eller hennes familj. Hon har berättat att hon bor ute på landet med sin mamma, bara några mil utanför stan, i närheten av Enköping. Så en söndag körde vi ut dit, med bullar jag bakat och en fin bukett tulpaner som Anders köpt.
När vi kom fram blev jag nästan rörd av hur välskött gården var så svenskt, så prydligt! Huset var ganska gammalt men supermysigt och skinande rent. I dörren möttes vi av Agens mamma, Lena. Hon visade sig vara en riktigt varm och trevlig kvinna, väldigt sympatisk rent ut sagt. Vi satt länge tillsammans vid bordet, och fikat hon bjöd på var fantastiskt kanelbullar, vaniljlängd och kaffe såklart.
Men själva bröllopet pratade vi inte om förrän i slutet. Då förklarade Lena lite generat att hon faktiskt inte har pengar till något större bröllop. Och oj, så pinsamt det blev för Agnes man såg att hon kände sig illa till mods. Simon blev också lite ledsen, för han ville ju mest ha bröllopet för Agnes skull. Hon har pratat om det sen de träffades.
Jag och Anders bestämde oss ändå, där och då, att det får bli vi som bjuder. Vi sa direkt till Simon att vi fixar bröllopet för våra egna pengar vi ville ju att han och Agnes skulle få en riktig fin dag.
Vi sade till Lena att hon såklart skulle bjuda in de gäster hon själv ville. Och det där typiskt svenska, att gästerna ofta ger ett kuvert med pengar eller ett presentkort, gjorde ju att en del av kostnaderna säkert kunde täckas ändå. Lena tvekade länge det märktes att det tog emot för henne att säga ja. Men till sist övertalade vi henne, för barnens skull.
Sen, ett par dagar innan bröllopet, ringde det oväntat på dörren hemma hos oss. Utanför stod Lena, lite nervös, och höll i ett vitt kuvert. Hon ville sätta sig en stund, så vi tog fram kaffe och bullar igen. Hon dröjde lite med att få ur sig saken, men sen berättade hon att hon känt sig så obekväm över att vi skulle stå för allt, så hon hade gått och tagit ett privatlån på banken och försökte nu ge oss pengarna. Vi bad henne direkt att lämna tillbaka pengarna till banken, för vi ville verkligen inte att hon skulle behöva ta lån, speciellt efter att vi på gården sett hur enkelt och jordnära de levde. Men hon stod på sig, sa att hon redan hade bestämt sig.
Sen blev det ett riktigt svenskt sommarbröllop med allt som hör till. Ungdomarna var så glada, du ska veta! Men vet du vad som var roligast? På själva bröllopet såg vi Lena i en helt ny dager: frisyr, snygg ljus klänning, vackert sminkad hon strålade verkligen! Det var så uppenbart att hon var en fin människa, både inifrån och ut.
Och vet du, min svåger Mattias var också där han är bara ett år äldre än Lena, 46, och har bott i Malmö men har nyligen jobbat i Norge. Han kom hem för bröllopet, och satt hela kvällen och kastade blickar på Lena. Efteråt avslöjade han att han nog ville stanna lite extra i Sverige och jag förstod varför! Redan veckan därpå åkte vi allihop ut till landet igen fast nu för att fria till Lena, men den här gången till henne själv!
Så Mattias och Lena blev ett par, gifte sig efter några månader och nu har Mattias tagit med henne till sitt hus i Norge. Nu är min svärmor plötsligt också min ingifta släkting! Och Lena, hon är verkligen värd att få lite lycka i livet det säger jag från hjärtat.
