Min enda son kom hem och överraskade oss ordentligt när han berättade att han vill gifta sig och han är ju bara 22 år. Men min fru och jag bestämde oss för att inte protestera. Vi gifte oss själva när vi var unga: jag hade knappt fyllt 22 och Annika var bara 19. Så är det väl meningen att bli. Dessutom tyckte vi om flickvännen: Elin, som pluggade på samma universitet som vår son i samma klass. När vi insåg att de verkligen menade allvar, började vi planera bröllopet. Eftersom Viktor är vårt enda barn ville vi naturligtvis ordna ett riktigt bröllop för honom.
Som traditionen bjuder tog vi, min fru och jag, oss till Elins mamma, vår framtida svärmor, för att hälsa på. Vi visste nästan ingenting om Elin, hade bara träffat henne ett par gånger med vår son. Hon hade berättat att hon bodde tillsammans med sin mamma i en liten by någon mil från Göteborg, där vi bor. Så vi satte oss i bilen en lördagsmorgon för att hälsa på och fråga om hennes hand. Vi hade självklart sagt till om vårt besök i förväg.
Jag köpte en bukett tulpaner och Annika bakade en prinsesstårta, och så gav vi oss av. Först när vi kom fram slogs vi av hur prydligt och välskött gården såg ut.
Själva huset var gammalt men otroligt välstädat och ombonat. Redan i dörren möttes vi av vår blivande svärmor, Lena. Hon gjorde ett riktigt gott intryck både vänlig och vacker på sitt sätt. Lena bjöd oss till bords, och maten var verkligen god; det märktes att hon lagt ner sig. Vi fick en trevlig stund tillsammans och samtalet flöt på bra, men vi kom egentligen aldrig så långt som till själva bröllopsplaneringen. Det visade sig att Lena direkt förklarade att hon inte hade råd att bidra till bröllopet. Man såg på Elin hur obekväm hon kände sig. Vår Viktor var också tyst och besviken, inte för egen del utan för att han visste hur mycket Elin drömt om ett bröllop. Min fru och jag bestämde oss snabbt: vi skulle ordna bröllopet själva. Vi lovade Viktor att vi skulle ta på oss kostnaderna det ordnar sig, sa vi.
Vi sa också till Lena att hon gärna får bjuda så många hon vill från sin sida folk kommer ju aldrig tomhänta på ett svenskt bröllop. Alla de bidrag som gästerna lämnar i kuvert kan gå till att täcka maten för just deras platser på restaurangen. Lena tvekade länge inför vår idé, men till slut gick hon ändå med på det och stöttade barnen, vilket kändes bra.
Sen, mitt i veckan strax innan bröllopet, ringde det oväntat på dörren hemma hos oss. Det var Lena som stod där i hallen. Vi blev riktigt förvånade, men bjöd in henne på kaffe. Efter lite trevande plockade hon upp ett vitt kuvert ur väskan. Det var pengar. Hon hade tagit banklån för att betala sin del av bröllopet, för hon klarade bara inte av att låta oss stå för allt. Vi försökte verkligen övertyga henne om att lämna tillbaka pengarna till banken vi ville inte att hon skulle behöva skuldsätta sig, särskilt när vi sett hur enkelt och anspråkslöst de levde. Men Lena var bestämd: hon hade redan bestämt sig. Så vi firade bröllopet med glädje.
Barnen strålade av lycka. Under bröllopet överraskade Lena oss igen. Vi fick se henne i ny hårfärg, fin klänning, lite smink och hon blommade ut. Det syntes att hon mådde bra! Och det gjorde även min äldre bror, Bengt, som också var där. Bengt är 46, nyskild och har bott och jobbat länge i Danmark men kom extra till Sverige för brorsonens bröllop. Hela kvällen hade han ögonen på Lena. Efter festen berättade han att han tänkte stanna kvar i landet en tid. Och jag förstod varför
Redan nästa söndag körde vi ut på landet igen, men nu för att fria fast den här gången till Lena själv! Allting gick fort sen. Bengt och Lena fann varandra och gifte sig lagom till hösten och efter några månader flyttade Lena med honom till Köpenhamn. Så blev min svägerska min släkting på riktigt. Hon är verkligen en fin människa och hon är värd all lycka i världen.
Jag måste säga, efter allt som hänt ibland visar livet oss en annan väg än den vi tror vi ska gå, och det gäller att våga följa med, med öppet hjärta och en dos svensk optimism.
