“Är det du som har ordnat allt detta, farmor?” frågade Elin och såg på porträttet.
Efter ett gräl med sin man, Simon, hade Elin inte sovit på hela natten. Hon hade känt att något var fel i deras förhållande, men när han kom hem på kvällen och sa att han älskade en annan, blev hon ändå chockad. Han gick därifrån, och hon grät länge, överväldigad av sorg.
Ibland ville hon få tillbaka honom. Men att ta honom tillbaka innebar att förlika sig med otroheten. Och Elin var inte säker på att hon någonsin kunde lita på Simon igen.
Ibland ville hon hämnas, så han också skulle lida. Men kärlek försvinner inte bara sådär, ens när man blir sviken. Så hon lade tanken åt sidan och började istället fundera på hur hon skulle gå vidare.
Innan gryningen kom hon plötsligt att tänka på hur hennes föräldrar brukade skicka henne till en liten stad utanför Stockholm varje sommar, där farmor bodde. Där var hon lycklig. Om hon bara kunde åka dit nu, tillbaka till barndomen, bli ett barn igen…
Men farmor hade gått bort för tre år sedan. Elin mindes inte om hennes föräldrar sålt lägenheten. Kanske fanns det andra släktingar som bodde där nu? Hon måste fråga sin mamma. Med den där lilla hoppfulla tanken somnade hon till slut.
Hon drömde om en park nära farmors hus. Farmor satt på en bänk i en beige, gammaldags kappa och en halmhatt från Italien och tittade på medan Elin och en pojke lekte med en valp. “Jag visste att du skulle komma, jag har väntat,” sa farmor plötsligt och såg rakt på Elin – inte på den lilla flickan i drömmen, utan på henne själv, som vuxen.
Av farmorns blick vaknade Elin. Drömmen kändes så verklig att hon länge inte kunde skaka av sig känslan av att farmor var där.
Ju mer hon tänkte på drömmen, desto säkrare blev hon på att det var ett tecken. Om farmor sa att hon väntat, då måste Elin åka.
“Mamma, vad hände med farmors lägenhet efter att hon gick bort? Sålde ni den? Bor någon släkting där nu?” frågade hon på kvällen.
“Nej, självklart inte. Varför tror du det? Farmor hade ingen annan släkt än oss. Hon lämnade ett brev där hon skrev att lägenheten var din.”
“Så jag kan bo där?” sa Elin upprymt.
“Jag förstår inte vart du vill komma. Vill du verkligen åka till en liten håla utanför Stockholm? Vad ska du ens göra där? Vilken galen idé!” protesterade mamman.
“Mamma, jag klarar inte av att bo så här. Jag stör dig, du stör mig. Jag måste bort ett tag, tänka, förstå mig själv…”
Problemet var att lägenheten hon delat med Simon var en gåva från hans föräldrar. Hon kunde inte stanna kvar där, så hon hade flyttat hem till sin mamma. På två år hade hon vant sig vid att leva självständigt, utan mammas råd och påminnelser. Men nu fick hon höra att Simon skulle komma tillbaka, att hon borde förlåta honom, för hon skulle aldrig hitta en bättre man…
“Men lägenheten är gammal och behöver renoveras. Jag tror inte du blir lyckligare där än här. Åk till Spanien om du vill komma bort, det är det bästa stället att vila på.”
Under andra omständigheter hade Elin kanske gjort det, men drömmen lämnade henne ingen ro.
“Har du nycklarna till farmors lägenhet?”
“Nycklarna? De borde finnas här någonstans…” Mamma gick till ett skåp och rotade i lådorna. “Här. Jag tror det är dessa.” Hon räckte Elin en nyckelring med två nycklar. “Din pappa skötte om farmors lägenhet när han levde. Jag har aldrig brytt mig. Vi borde ha sålt den för länge sedan,” sa hon och viftade avfärdande.
“Jag åker och tittar, sen bestämmer vi. Okej?” Elin knöt fingrarna hårt om nycklarna.
“Menar du allvar? Vad ska du göra där? Och jobbet då?”
“Jag tar ledigt. Försök inte övertala mig, jag måste bort ett tag.”
Nästa dag kom Elin till sin chef med sorgsen min och snyftningar och lämnade in en ledighetsansökan. Chefen, som tyckte synd om henne, muttrade att “alla män är svin” och skrev under.
På kvällen packade Elin några saker, och nästa morgon åkte hon till stationen med känslan av att ett nytt kapitel i hennes liv började. Efter fem timmar stannade taxin utanför en gammal röd tegelbyggnad. Elin gick upp till andra våningen och stannade osäkert framför en brunmålad trädörr.
Plötsligt greps hon av tvivel. Man kan inte återvända till det förflutna, farmor var borta, och man kan inte fly från sig själv. Men hon var för trött efter resan för att åka tillbaka direkt. Hon hoppades bara att mamman inte blandat ihop nycklarna. Hon förde in en nyckel i låset – och till hennes förvåning vred den sig lätt två varv.
Dörren gick upp, och Elin steg in. Hon möttes av välbekanta möbler, en instängd lukt och tystnad. Utan farmor kändes allt främmande. Hon öppnade alla fönster, gick igenom rummen, bytte om och började städa: tog ner gardinerna, nös av damm, tvättade fönster och golv.
När hon slutligen sjönk ner i soffan hade hon inte ens energi att gå till badrummet. Men hon orkade inte heller gråta eller grubbla över Simon.
När hon ändå samlade sig för att duscha, genomborrades hon av ett gällt dörrklocksljud. En rundlagd kvinna i femtioårsåldern stod i dörren, med ett leende ansikte och små ljusa lockar.
“Hej! Är du ny här? Jag undrade vem som håller på härinne.”
“Nej, jag är Antonina Borisovnas dotterdotter. Jag har kommit hit…” Men hon hann inte avsluta meningen.
“Är du Elin? Jag är Lotta, Lotta Vikström. Minns du mig? När du var hos farmor brukade du leka med min Emil. Så tråkigt med Antonina, hon var en underbar kvinna…”
I tio minuter pratade Lotta på utan att märka att Elin knappt svarade.
“Ni har ju inte varit hit på år och dar. Min son ska snart gifta sig. Vi hade kunnat köpa lägenheten av dig – det hade varit perfekt om han bodde granne med oss. Synd att du kommit… Oj, jag menar, jag är glad att du är här! Men om du ändrar dig, sälj till oss först!” Till slut tystnade hon ett ögonblick.
“Usch, jag bara babblar på. Om du behöver något, hojta! Vi bor i grannlägenheten,” sa hon innan hon gick, till Elins lättnad.
Efter grannens pratande värkte huvudet. Elin duschade, drack te och gick sedan för att köpa nya gardiner – de gamla var gulnadeElin ställde fram farmorns foto på hyllan i det nya hemmet, och med en lättnadens suck tänkte hon att äntligen hade livet vänt sig till det bättre.
