När min syster och jag var små började varje morgon den 8 mars med att det knackade på dörren och frågan: “Flickor, är ni påklädda? Kan vi komma in?”
Flickorna i sina bomullspyjamas ropade tillbaka att de var mycket påklädda, så kom in för all del. Dessutom visste vi att ni har presenter där ute!
In till vårt rum kom pappa med två buketter blommor och två likadana lådor med identiska dockor i.
Pappa hade provat några gånger att ge oss olika presenter, men förstod snabbt att det inte var den bästa idén: den äldre dottern (det vill säga jag) tyckte att hon blev orättvist behandlad och att Malins docka var bättre, större och finare, medan den yngre dottern (det är Malin) alltid tyckte att hon blev bortglömd och valdes med flit ut små dockor för att understryka hennes dagisålder.
Efter att ha upplevt vår gemensamma, tumultartade reaktion fick pappa gråa hår i förtid och började enbart ge oss likadana presenter.
Vi var alltid övertygade om att den 8 mars var en dag när Den Viktigaste Mannen i Världen kom till oss med blommor och lådor och gratulerade oss.
Vad den 8 mars egentligen var för högtid, spelade ingen roll för oss. Det var dagen då Den Viktigaste Mannen kom med blommor och presenter.
På den tiden var pappa den enda mannen i vårt liv (farfar räknades inte – han var ju en gammal farfar, förstår du väl?). Den enda och den viktigaste.
Åren gick och både jag och Malin fick andra viktiga män i våra liv, som också kom med blommor och presenter på morgonen den 8 mars. Men det visade sig alltid att vi hade förhastat oss med att ge dem den titeln. De visade sig inte riktigt vara riktiga män, och ännu mindre viktiga.
Titeln återvände alltid till vår pappa. Han bar den med stolthet och förändrade aldrig traditionen med de identiska lådorna. I lådorna kunde det visserligen ligga olika presenter, men lådorna såg alltid exakt likadana ut!
Sen fick både jag och Malin söner. Var för sig. Små Viktiga Män. Och medan de växte, fortsatte vår pappa att uppfylla sina åttamarsplikt. För när skulle hans ersättare växa upp? Döttrarna väntar ju på sina blommor och presenter.
Min son växte upp på något märkligt snabbt sätt. Jag märkte knappt när han plötsligt blev någons Viktiga Man. På morgonen den 8 mars får jag numera bara ett telefonsamtal från honom: “Mamma, grattis på dagen! Oroa dig inte, jag är hos Malin, kommer hem på söndag.”
Men!
Men det samtalet kommer alltid först efter att pappa ringt och frågat: “Min dam, är du klädd? Klar för besök?”
I varje kvinnas liv bör det finnas viktiga män. Riktiga. Med stort V. Män, söner, bröder… Men den mest viktiga kan bara vara en. Det behöver inte vara pappa. Alla har inte pappor. Eller bröder. Eller söner. Men alla har någon som är allra viktigast.
För oss är det vår pappa. För honom har vi alltid varit och kommer alltid vara hans damer.
För det viktigaste för en kvinna är att veta att hon är mycket älskad.
Grattis på dagen alla älskade kvinnor. Och tack till våra Viktigaste Män för denna dag.
