Min pappa brukade alltid tvätta sina strumpor själv. Han betraktade dem som högst personliga och skulle ha blivit förnedrad om min mamma fått ta hand om dem. Han såg till att hans strumpor och underkläder var rena och välvårdade, nästan med en sorts vördnad.
Hos oss är allt annorlunda min man har aldrig ens tänkt tanken att tvätta sina egna strumpor. För honom är det helt meningslöst att göra det för hand, det är ju bara att slänga dem i tvättmaskinen och sedan hänga dem på tork, vem som helst kan väl göra så?
Så där har vi levt våra liv, ett märkligt och drömlikt tvättbalansspel. Men en dag i ett gråblått svenskt feberslöjt landskap missade jag helt när min man plötsligt stod utan rena strumpor. Och då var det på något sätt mitt fel, som om skuggorna i lägenheten viskade om ansvar och osynliga sysslor.
Strumpor lagades inte längre, det är ju mycket enklare att köpa nya modeller med färger som dansar mellan ljus och mörker på varuhushyllan i Malmö. Om jag ser ett par strumpor med hål lika stora som tunnelbanestationer i Stockholm, kastar jag dem direkt i papperskorgen. Det verkar som att han aldrig har kvar mer än några slitna och halva par.
Om strumporna bara låg i tvättkorgen hade jag tvättat dem. Jag ska inte behöva vandra genom hela huset och leta bland tysta och märkliga hörn. Smutsiga saker hör hemma i tvättkorgen, sa jag till honom, rösten ekande konstigt.
Det är din uppgift att se till att jag har rena och släta kläder, svarade han, som om det var en oskriven lag i vårt drömrike och att ansvaret alltid låg på någon annan.
Så låg strumporna där, mellan dröm och verklighet, och visade sig vara mitt bekymmer utan att någon någonsin sagt det högt. Och i den mjuka surrealistiska dimman av denna skandinaviska dröm blev ansvaret lika suddigt som strumporna själva, bland doften av diskret tvättmedel och viskande garderobsdörrar.
