Det sägs att väntan på lycka är större än lyckan själv. För medan man väntar, hoppas och fantiserar, är man redan lycklig. Men stunden av rent lyckorus är kort. Man hinner knappt njuta, förrän det redan förlorat sin glans och blivit vardag. Och så börjar man vänta igen…
Markus hade allt: en lägenhet, en bil, ett bra jobb med god lön, en fru – och förresten en mycket vacker fru. De hade känt varandra sedan skoltiden. Deras första kärlek hade växt till en familj, trots allt och alla.
Och så fanns det Agnes, deras fyraåriga dotter. Frugan jobbade inte utan stannade hemma med lillan. Agnes, hans solstråle, hans glädje och tröst, älskade Markus över allt.
Vad mer kunde en man önska sig? Lev och var glad. Men så är människan – när allt finns, vill man ha mer.
Med tiden hade han och hans fru kommit in i varandras rytm. De förstod varandra utan ord, till och med i tystnad. Passionen hade lagt sig, relationen blivit lugn och trygg.
På morgonen drack Markus en kopp starkt kaffe, som stod framdukat efter duschen, satte på sig en nystruken skjorta som doftade havsvind, kysste sin fru tacksamt på kinden och körde till jobbet i sin Audi.
På kvällen väntade en god middag. På helgerna åkte de ut till föräldrarnas sommarstuga och grillade, på vintern åkte de pulka. Nej, Markus var tacksam mot ödet. Sällan fick någon allt så snabbt och enkelt som han.
Och ändå…
En dag kom en ny anställd till kontoret – ung, fräsch, med svarta ögon, lätt sneda och skygga som en rågas. Hon hette Lovisa. Lovisa Ström. Lova. Inte bara ett namn, utan en sång. Var det hennes rågögon, musiken i namnet, eller längtan efter något nytt och obeskrivligt? Kanske allt på en gång. Markus kunde inte slita blicMen nu, när han stod där i lägenheten med telefonen i handen och hörde Agnes skratta i den andra rummet, insåg han att den sanna lyckan alltid hade funnits här – i det enkla, det trygga, det han en gång tagit för givet.
